Camilla vid skiljevägen

Där står ett tåg på gården.

Det stod inte där igår och hit går inga räls.

Men det syns tydligt i det klara månskenet och jag stiger på. Jag bara hoppas att det inte skall vissla och väcka Linnea i grannhuset. Hon sover dåligt. Hon har värk i axlarna och armarna.

Det är ett gammaldags tåg och där finns en konduktör med uniform. Men han klipper inga biljetter, han gnolar sakta för sig själv där han raskt går genom kupén och svänger biljettången: ”Turreturr, turreturr…” – och så är han borta. Melodin är Schuberts Vaggsång.

Passagerarna är det inget särskilt med, det enda som förvånar mig är en grå och vitrandig bondkatt. Den sitter alldeles som en mänska på kanten av sätet, som är överdraget med mörkgrön konstplast. Den har en stor och bred slokhatt på huvudet och tittar sig omkring med nyfikna blickar.

Tåget stannar i Bennäs. Det är egentligen överflödigt, för ingen stiger av eller på. Jag har en sovplats och somnar rätt snabbt. I drömmen kör jag bil. Jag ser ingenting framför mig men någon på sätet bredvid mig talar om för mig hur jag skall styra och det går bra.

Sedan sover jag gott i flera timmar. Först när tåget stannar i Nagu är det någon som stiger på. Det är en gammal man med käpp och han har svårt att klara det första höga trappsteget. Han får hjälp av en medelålders kvinna med vitt förkläde. Sedan lyfter hon in en stor kanna med två handtag från mjölkbryggan.

På mjölkkannan finns röda bokstäver högst uppe men jag kan inte se vad där står, för godsvagnen är kopplad allra sist i raden. Då Majvor vänder tillbaka uppför backen, rasslar där en snok i dikeskanten.

– Se! ropar hon till Nils. Han hejdar sig med lien för ett ögonblick.

När jag äntligen kommit tillbaka till min egen station, regnar det sakta. Det är en bit att vandra och det gör ont i ryggen.

Kan det vara ett begynnande diskbråck?

Jag vet inte men när jag gått ett stycke försvinner värken.

Loppkvinnan höll på att sopa rent framför egen dörr. Hon är trevlig och sådär, men det viktigaste saknas.

– På påskdagen! sade jag. Har du öppet idag?

– Jovisst. Ingen firar påsk längre, sade loppkvinnan. Påsken är inte som förr…

– Det är den visst det, sade jag. Det är mänskorna som är annorlunda. Men jag sätter mig här en stund, jag väntar på att matbutiken skall öppnas.

– Men den är ju öppen! sade loppkvinnan. Jag kommer just därifrån.

Loppkvinnan berättade att mänskorna i skydd av natten ställt fram sina klockor med en timme. Butiken var verkligen öppen.

Jag gick dit. Den som sovit i kyla på ett betonggolv i en lagerlokal måste ha morgonkaffe också på högtiden.

Den ensamma ryska expediten i den lilla kvartersbutiken hör till de yppersta bland kvinnor. Hon har det som loppkvinnan kanske saknar.

– Христос Воскрес! hälsade jag henne.

– Воистину Воскресе! svarade hon överraskad och glad.

Och så sade hon, beklagande: ”Ingen firar påsk längre.”

Yppersta? Hur så?

Det sade jag ju redan.

På torsdagar har mitt hus inte mindre än åtta våningar och då bor där en pensionerad flygkapten högst uppe.

Han har skrivit en bok om Antoine de Saint-Exupéry och han var gift med en av min mors äldsta väninnor. Hon – Gunvor – brukade följa med på långflygningar, förutsatt att hennes man höll sig på marken. De var båda med i församlingens syförening för missionen.

Jag har inte sett D. på länge, för han är död nu. Men när han levde brann där ständigt en lampa i ett fönster i översta våningen (alla torsdagar, vill säga). Boken om Saint-Exupéry handlar egentligen om något helt annat men det saknar betydelse, eftersom det aldrig varit meningen att den skall publiceras.

Det första kapitlet utgörs av en introduktion till franska partiklar – han kom aldrig längre än till ’ne’ men med hjälp av den kan man ju å andra sidan förneka allt som finns. Vill man skriva en verkligt stor uppslagsbok som reducerar Brockhaus till en fotnot, då skall man naturligtvis – som jag gjort – inrikta sig enbart på sådant som inte existerar, för de tingen är ju mångfaldigt flera än de som finns.

Jag har använt D:s lilla biografi till hjälp för kapitelindelningen men jag undrar naturligtvis fortfarande: hade Gunvor kunnat lära mig att sy?

Och hon satt på cafét eller snarare bussen, också hon.

Hon har en hög examen, hon är doktorinna. Ändå är hon vänlig och glad som ett bär.

Hon ledsagade mig i tankarna till flydda tider och platser. Högt bland Saarijärvis moar, där dröjde vi en liten stund hos mormors föräldrar, innan vi fortsatte mot nordväst och växthusen.

Hon hade besökt orten och berättade förunderliga ting. Hon är biolog men den språkliga diversiteten blev henne övermäktig. Hon måste ge upp sina allvarliga försök att begripa vad som där sades och talades. ”Vilken tillgång”, sade hon. Hon hade också noterat en viss framåtanda och självtillräcklighet – kanske självförtroende? – hos Närpesborna. Och visst är de driftiga.

Men vi skall inte förhäva oss.

Närpesdialekten är inget världsspråk – än.

Den intelligente läsaren förstår genast att detta var ett sällsynt undantag.

Jag åker nämligen aldrig taxi. Men nöden besegrar med lätthet varje ’aldrig’. (Den mindre intelligente läsaren får gärna ta mera tid på sig. Vi har ingen brådska längre.)

Han var också svart, liksom nr 1416 (den 22 mars), och liksom den brokiga ängeln nr 1417 (den 23 mars) lät han ett landskap uppstå för min inre syn.

De båda svarta var, var för sig, från Håkansböle. Denna ort har tidigare för mig framstått som inbegreppet av likgiltiga förorter någonstans i Vanda. Men min somaliske chaufför plockade bort nybyggnader och lät gamla, rivna landmärken återuppstå längs färden. Och jag kände igen mig. Här, här, hade jag ju i själva verket rört och kört mig förr… hela vägen.

Men nytt var det somaliska som nu präglar allt i öster. Inte visste jag om den butiken, restaurangen, moskén, bostadsområdet.

Svarta, vita, brokiga änglar… dags för en gammal bekant och ortsbo igen. I morgon.

– – –

PS. (En födelsedag också den; jag har inte glömt er tre i mars eller er farfars hundra år idag.)

Hej!

Livstiden för följande person går snart ut.

XX.XX.20XX 00:00-23:59 Nitram / 6438N07524715

Född i: Vörå församling

Återlämna själen till Gud som givit den exakt på förfallodagen.

Ditt liv har förlängts ett förutbestämt antal gånger och kan inte längre förnyas även om du reserverar dig. Andra kunder väntar på sin tur.

Evigt liv står att finna bl.a. på adressen

https://bibeln.se

Du kan inte överklaga detta meddelande. Vid behov kan du ta kontakt när som helst och överallt.

– Se! sade han.

Och där flög vilda gäss över oss där vi stod.

Han berättade varifrån de kom och vart de var på väg. Var morgon flög de över himlen, var afton vände de åter.

Hans ögon speglade de vilda gässen. Där bodde i blicken en förfärande mildhet. Jag kände igen honom, det var ett år eller flera sedan senast. Han hade ytterligare lösgjort sig från livet.

Han kom nog inte ihåg mig. Det var en tragisk händelse i hans liv han berättade om den gången. Nu var han mycket fri och mycket bedrövad. Han log inte en gång men det var värme och känsla i hans röst.

– Svanar också, sade han.

Vi stod vid en busshållplats, på väg åt skilda håll i det jordiska. Han hade bara gott att berätta om dem han nämnde och enbart goda ting fanns att se i naturen. ”Gå dit och vänta”, sade han, ”pizzerians innehavare är en mycket vänlig man! Där får du sitta.” Och snart är det vår. Våren är så vacker!

För det återstod ännu trettioåtta minuter.

Han steg på sin buss. Med sorg i blicken vände han sig till chauffören för att berätta vart han skulle, han talade som en mänska vänder sig till en mänska.

Ibland drar de över himlen, sådana som han. Men vad det kostat.

Hon såg en klänning som var blå.

Den klänningen ville hon ha!

Den kostade inte mycket, det var på ett lopptorg hon såg klänningen som var blå.

Hon frågade mig.

– Jag har inga pengar, sade jag. Inte till några blå klänningar i alla fall. Jag har åtta hustrur och två barn att försörja. Gå till någon annan!

Hon frågade en väninna.

– Jag har inga pengar hemma, sade väninnan då.

Hon frågade många andra men ingen hade några pengar till övers för en klänning som var blå.

Då tog hon de pengar hon sparat för en nödvändig resa och köpte klänningen ändå.

Sedan tog hon på sig sin blå klänning.

Nu kan hon inte resa någonstans men kanske ordnar sig allt ändå?

Kanske låter någon henne åka med i sin bil.

”Surr, surr, säger bilen, mig kan du få åka i.”

När man har datorn i ryggsäcken händer det att bokstäver lossnar under vandringen. Jag fann en del på bottnen bland rågbrödssmulorna, de hör till inlägg 1409 (15 mars). Hopsatta utgör de de två sista stroferna av Snoilskys dikt:

Men över tröskeln skall jag dig ej föra.
Förstenad dörrvakt blott får äga öra
För skygga gäster utav doft och ljus.

Du nödgar mig – välan, ett ord jag ropar,
Som slott och park i blinken undansopar,
Och vad du ser är virvelsand och grus.

De handlar om Hedvig. Hon bjuder beskäftigt in vänner och pleti till sammankomster på gården men inte ens vid trängande behov ges tillträde till huset.

Orsaken är att rummen inuti huvudsakligen består av virvelsand och grus. Jag fick en inblick när ytterdörren råkade blåsa upp i midsomras. Ögonvittnen har också bekräftat att saker och pinaler i mängd där tävlar om utrymmet med böcker, tidningar, tidskrifter, urklipp och papper av olika slag – samt resväskor! Kappsäckar, koffertar med eller utan handtag i alla kulörer.

Hedvig tänker resa. Hedvig reser ändå inte. Man talar om ett liv i kappsäck, hon lever ett liv med kappsäck.

Kanske underlättas drömmandet av en kappsäck. Kanske sätter sig Hedvig på någon av dem i skymningen. Kanske för de henne till obefarna vattendrag, förbi Herakles’ stoder, mot fjärran ö i blå arkipelag eller vart hon nu sedan vridit skeppets roder.

Nu tror jag att där inte finns flera smulor?

Skägget talade och sade:

– Jag har en son i Schweiz. När han studerade i Bern, råkade han där en man som också är hemma från Nurmijärvi. Mannen är rik och lät min son bo nästan gratis i en liten bostad som han ägde. Min son kunde därför leva ett ekonomiskt bekymmerslöst liv under studietiden. Sedan hjälpte hans vän honom till hans första anställning i Schweiz. Nu har han avancerat inom banken och han talar flytande tyska och franska förutom engelska. Han har en stor Mercedes och ett eget hus utanför Genève. Han besöker Finland i affärer minst en gång varje år och då bor han på ett av de dyraste hotellen i Helsingfors.

Jag klarade strupen, svarade och sade:

– Det var ju bra det.