Camilla vid skiljevägen

Hej!

Livstiden för följande person går snart ut.

XX.XX.20XX 00:00-23:59 Nitram / 6438N07524715

Född i: Vörå församling

Återlämna själen till Gud som givit den exakt på förfallodagen.

Ditt liv har förlängts ett förutbestämt antal gånger och kan inte längre förnyas även om du reserverar dig. Andra kunder väntar på sin tur.

Evigt liv står att finna bl.a. på adressen

https://bibeln.se

Du kan inte överklaga detta meddelande. Vid behov kan du ta kontakt när som helst och överallt.

– Se! sade han.

Och där flög vilda gäss över oss där vi stod.

Han berättade varifrån de kom och vart de var på väg. Var morgon flög de över himlen, var afton vände de åter.

Hans ögon speglade de vilda gässen. Där bodde i blicken en förfärande mildhet. Jag kände igen honom, det var ett år eller flera sedan senast. Han hade ytterligare lösgjort sig från livet.

Han kom nog inte ihåg mig. Det var en tragisk händelse i hans liv han berättade om den gången. Nu var han mycket fri och mycket bedrövad. Han log inte en gång men det var värme och känsla i hans röst.

– Svanar också, sade han.

Vi stod vid en busshållplats, på väg åt skilda håll i det jordiska. Han hade bara gott att berätta om dem han nämnde och enbart goda ting fanns att se i naturen. ”Gå dit och vänta”, sade han, ”pizzerians innehavare är en mycket vänlig man! Där får du sitta.” Och snart är det vår. Våren är så vacker!

För det återstod ännu trettioåtta minuter.

Han steg på sin buss. Med sorg i blicken vände han sig till chauffören för att berätta vart han skulle, han talade som en mänska vänder sig till en mänska.

Ibland drar de över himlen, sådana som han. Men vad det kostat.

Hon såg en klänning som var blå.

Den klänningen ville hon ha!

Den kostade inte mycket, det var på ett lopptorg hon såg klänningen som var blå.

Hon frågade mig.

– Jag har inga pengar, sade jag. Inte till några blå klänningar i alla fall. Jag har åtta hustrur och två barn att försörja. Gå till någon annan!

Hon frågade en väninna.

– Jag har inga pengar hemma, sade väninnan då.

Hon frågade många andra men ingen hade några pengar till övers för en klänning som var blå.

Då tog hon de pengar hon sparat för en nödvändig resa och köpte klänningen ändå.

Sedan tog hon på sig sin blå klänning.

Nu kan hon inte resa någonstans men kanske ordnar sig allt ändå?

Kanske låter någon henne åka med i sin bil.

”Surr, surr, säger bilen, mig kan du få åka i.”

När man har datorn i ryggsäcken händer det att bokstäver lossnar under vandringen. Jag fann en del på bottnen bland rågbrödssmulorna, de hör till inlägg 1409 (15 mars). Hopsatta utgör de de två sista stroferna av Snoilskys dikt:

Men över tröskeln skall jag dig ej föra.
Förstenad dörrvakt blott får äga öra
För skygga gäster utav doft och ljus.

Du nödgar mig – välan, ett ord jag ropar,
Som slott och park i blinken undansopar,
Och vad du ser är virvelsand och grus.

De handlar om Hedvig. Hon bjuder beskäftigt in vänner och pleti till sammankomster på gården men inte ens vid trängande behov ges tillträde till huset.

Orsaken är att rummen inuti huvudsakligen består av virvelsand och grus. Jag fick en inblick när ytterdörren råkade blåsa upp i midsomras. Ögonvittnen har också bekräftat att saker och pinaler i mängd där tävlar om utrymmet med böcker, tidningar, tidskrifter, urklipp och papper av olika slag – samt resväskor! Kappsäckar, koffertar med eller utan handtag i alla kulörer.

Hedvig tänker resa. Hedvig reser ändå inte. Man talar om ett liv i kappsäck, hon lever ett liv med kappsäck.

Kanske underlättas drömmandet av en kappsäck. Kanske sätter sig Hedvig på någon av dem i skymningen. Kanske för de henne till obefarna vattendrag, förbi Herakles’ stoder, mot fjärran ö i blå arkipelag eller vart hon nu sedan vridit skeppets roder.

Nu tror jag att där inte finns flera smulor?

Skägget talade och sade:

– Jag har en son i Schweiz. När han studerade i Bern, råkade han där en man som också är hemma från Nurmijärvi. Mannen är rik och lät min son bo nästan gratis i en liten bostad som han ägde. Min son kunde därför leva ett ekonomiskt bekymmerslöst liv under studietiden. Sedan hjälpte hans vän honom till hans första anställning i Schweiz. Nu har han avancerat inom banken och han talar flytande tyska och franska förutom engelska. Han har en stor Mercedes och ett eget hus utanför Genève. Han besöker Finland i affärer minst en gång varje år och då bor han på ett av de dyraste hotellen i Helsingfors.

Jag klarade strupen, svarade och sade:

– Det var ju bra det.

Gustaf Fröding skrev om stänk och flikar av liv som sköljs upp på livsens stränder.

Kunde ögat skåda
bilden av det hela,
kunde örat höra
strängarna, som spela
huvudmelodin,
kunde sedan båda
konstfullt sammanföra
allt i symfonin,

visste då vårt öga,
visste då vårt öra
att det högsta höga
och det lägsta låga,
våra tankar våga
dröjande beröra,
såsom toner höra
med i harmonin.

Vad menar han? Kanske satt Fröding någon gång på R-kiosken i Alberga i duggregn i mars och väntade på att något stort skulle ske.

En kilometer längre bort finns en travbana – Vermo.

Bakom min rygg sitter någon som med mobiltelefonen lyssnar på travreferat.

Jag vänder blicken en aning bakåt, helt litet, bara så mycket att jag ser glansen i bakkappan på hans svarta lågskor.

En värld av kunskap sätts i detsamma samman för mig av dessa syn- och kunskapsfragment – rösten i mobilen, den ort där jag befinner mig, en kvadratcentimeter av en sko sedd bakifrån. Av dessa stänk gör jag mig en bild av mannen. Den visar sig fullständigt riktig när jag omsider vänder mig helt om och ser honom på det vanliga sättet. Jag kunde tilltala honom med ett släktnamn – med stor chans att träffa rätt. (Åtminstone har han någon nära anförvant med det namnet.)

Mycket är det inte som behövs. (Fritt efter Fröding.)

Det finns ju folk som benhårt håller fast vid dogmen om änglars icke-existens.

På sistone har jag blivit bjuden på rundturer i huvudstadsregionen av två unga kvinnor, som inte båda kan kallas förtjusande. Den första av dem var nämligen bedårande. Hon bar inte änglavitt utan en mängd färger, inhandlade på lopptorg och återvinning.

Hon tog sig an en vandringsman med biljettbekymmer och hon nöjde sig inte med att upplysa om vägen och köpa honom en mobilbiljett (jo, jag betalade henne i äkta mynt – har änglar fickor?) utan tog sig tid till en lång kringfärd med guidning. Vad mycket nytt där har byggts! Vad mycket hon visste! Också om riktig kultur.

Det är märkligt. Och den andra?

Hon hjälpte mig också, på liknande vis. Men inte lika grundligt. Det kan ha varit en praoängel.

Jag vet inte vad det beror på. Men driver man omkring utan mål och mening sänder Livet omedelbart dem i ens väg. (Se föregående inlägg.) M… och K… och lilla k…

Sätter man ett mål för sin vandring, kan allt ofta slå sig till en bläddra.

Om det inte är något viktigt. Jag hade ett viktigt, tidsbestämt sammanträffande igår på en plats där jag bott men inte längre har några vänner och fränder. Min ena loppsko sprack! Foten var genomvåt och sjuk. Jag orkade inte gå dit jag skulle. Ingen buss dit, inte. En stund grät jag inre tårar på den sista hållplatsen men vände mig sedan mot färdriktningen för återfärd.

Då någon känner igen mig! Hon kör mig dit jag är på väg. Om de vänner jag en gång haft men som nu är döda eller mycket gamla – om dem och om min släkt vet hon mera än jag själv.

Och framkommen är jag hemma på jorden igen. Först när hon är borta inser jag vad som skett.

Sedan möter jag mötet, dricker kaffe och tar en annan väg ”hem”.

E de int underligt?

Hon var svart och trött och uppgiven.

Denna gång var det inte på det café där jag bor utan på bussen. Hon kom från Nigeria och hennes namn var unikt – tror jag. Vi kallar henne M.

Hon studerar till sjuksköterska och kom till detta landet i en luftballong från Ukraina vid den tiden när kriget bröt ut. Vad tycker hon om studierna? Om finländarna?

Det är en giftig atmosfär sade hon. Toxic. Finländarna är elaka, beräknande, snåla, rasistiska…

Vanligen har utlänningar artiga fraser till hands om oss. Jag blev intagen av M:s uppriktighet. För när hon började utlägga med exempel, fann jag att hon hade rätt. Jag höll med henne i allt.

Det är verkligen sådana vi är. Det är bättre i Lagos.

Det var inte många gånger hon log. Hon isolerar sig, sade hon. Hon skall hålla sig för sig själv tills hon får sin examen – då vill hon till ett annat land. I USA har hon släktingar och vänner. Här har hon inga.

Fast mig lovade hon besöka i sommar. (På cafét där jag bor.)

Hon fick mitt nummer, jag frågade inte ens efter hennes. Nigerianskor håller ord.

Själarnas harmoni, talar man om.

Vad är det som gör att två individer av skilda sorter fattar tycke för varann?

Nu satt där på cafét en kvinna med ett litet barn. Kvinnans profil var gjord efter en mycket, mycket enkel grundritning. Inte så att hon skulle se illa ut, nej, hon var normal. Men profilen, huvudet sett från sidan, var helt enkelt en cirkel. Från hårfästet till strupen följaktligen en halvcirkel. Pannan började bågen, hakan drog sig tillbaka, näsan vållade ingen störning.

Hon hade ett par glasögon som förtog det abrupta intrycket av halvcirkel och frisyren var kanske också arrangerad med tanke på detta: en knoka i nacken. Hennes leende var en gnagares med korta tänder.

Så kom en man som uppenbarligen var hennes. Han satte sig mitt emot. Han var lång men det iögonenfallande var profilen. När han radat in fötterna under bordet vände han blicken åt sidan.

Profilen var inåtvänd. Som på en nymåne. Näsan var lång som han själv, men den var hög och stod inte ut.

Ja, de passade för varandra!

Inte är själarnas harmoni oberoende av kropparnas.

– Nu är det jämnt en månad kvar, sade Gunilla.

Farmor log och klappade förtjust i händerna. Jag är så förväntansfull, sade hon, och nickade vänligt åt svärdottern.

– Fyller du hundra år? frågade sonsonen.

– Nej, bara sjuttio, log farmor. Men det är också en hög ålder. Du är ung, du har ännu… lång tid kvar att leva.

Hennes son vände bort blicken. Han sade:

– Ja, ditt liv har varit långt. Och innehållsrikt. Du är alltid så vänlig. Du glömmer bort dig själv. Gunilla och jag är verkligen tacksamma.

Farmor log igen.

– Ingenting att tacka för! Och jag är ju ändå så ensam sedan Holger gick bort. När jag var i er ålder, då skulle vi inte ha kunnat fira min mors högtidsdag på samma sätt. Den nya lagen kom i precis rätt tid.

– Och den träder i kraft just idag, sade Gunilla. Hon läste högt för sig själv från mobiltelefonens skärm:

”Lagen om rätt till frivillig eutanasi för seniorer som uppnått 70 års ålder träder i kraft idag. Justitieministeriet meddelar…”.

Texten fortsatte men farmor gick fram till fönstret. Hon förde gardinerna åt sidan och tittade ut över sin trädgård. Nog skulle hon ju vilja… ännu en vår… Men barnens bästa går i främsta rummet.

– Här kom ett textmeddelande också, sade Gunilla. Vi har fått ett nytt kostnadsförslag för renoveringen här. Vill du läsa, Göran?

Göran ville inte.

– Vi måste gå nu, sade han.

Och de gick.Farmor såg efter dem i fönstret. Hon log och viftade glatt så länge deras bil syntes. Men hon tänkte på annat, hon såg inte ens att hjulen av misstag krossade några av hennes älsklingsblommor i rabatten. Gången var smal och att manövrera ett stort fordon på den var inte lätt.

Ensam i rummet blev hon allvarlig. Hon ville inte höra på radio eller se på TV. Hon hoppades att ingen skulle ringa. Och fastän hon inte varit sjuk en enda hel dag i sitt liv kände hon sig trött. Illa till mods – vad var det med henne? Nog var det ju ändå rätt beslut hon fattat. Bättre… bättre att förekomma än förekommas?