Och hon satt på cafét eller snarare bussen, också hon.
Hon har en hög examen, hon är doktorinna. Ändå är hon vänlig och glad som ett bär.
Hon ledsagade mig i tankarna till flydda tider och platser. Högt bland Saarijärvis moar, där dröjde vi en liten stund hos mormors föräldrar, innan vi fortsatte mot nordväst och växthusen.
Hon hade besökt orten och berättade förunderliga ting. Hon är biolog men den språkliga diversiteten blev henne övermäktig. Hon måste ge upp sina allvarliga försök att begripa vad som där sades och talades. ”Vilken tillgång”, sade hon. Hon hade också noterat en viss framåtanda och självtillräcklighet – kanske självförtroende? – hos Närpesborna. Och visst är de driftiga.
Men vi skall inte förhäva oss.
Närpesdialekten är inget världsspråk – än.