Där står ett tåg på gården.
Det stod inte där igår och hit går inga räls.
Men det syns tydligt i det klara månskenet och jag stiger på. Jag bara hoppas att det inte skall vissla och väcka Linnea i grannhuset. Hon sover dåligt. Hon har värk i axlarna och armarna.
Det är ett gammaldags tåg och där finns en konduktör med uniform. Men han klipper inga biljetter, han gnolar sakta för sig själv där han raskt går genom kupén och svänger biljettången: ”Turreturr, turreturr…” – och så är han borta. Melodin är Schuberts Vaggsång.
Passagerarna är det inget särskilt med, det enda som förvånar mig är en grå och vitrandig bondkatt. Den sitter alldeles som en mänska på kanten av sätet, som är överdraget med mörkgrön konstplast. Den har en stor och bred slokhatt på huvudet och tittar sig omkring med nyfikna blickar.
Tåget stannar i Bennäs. Det är egentligen överflödigt, för ingen stiger av eller på. Jag har en sovplats och somnar rätt snabbt. I drömmen kör jag bil. Jag ser ingenting framför mig men någon på sätet bredvid mig talar om för mig hur jag skall styra och det går bra.
Sedan sover jag gott i flera timmar. Först när tåget stannar i Nagu är det någon som stiger på. Det är en gammal man med käpp och han har svårt att klara det första höga trappsteget. Han får hjälp av en medelålders kvinna med vitt förkläde. Sedan lyfter hon in en stor kanna med två handtag från mjölkbryggan.
På mjölkkannan finns röda bokstäver högst uppe men jag kan inte se vad där står, för godsvagnen är kopplad allra sist i raden. Då Majvor vänder tillbaka uppför backen, rasslar där en snok i dikeskanten.
– Se! ropar hon till Nils. Han hejdar sig med lien för ett ögonblick.
När jag äntligen kommit tillbaka till min egen station, regnar det sakta. Det är en bit att vandra och det gör ont i ryggen.
Kan det vara ett begynnande diskbråck?
Jag vet inte men när jag gått ett stycke försvinner värken.