Camilla vid skiljevägen

Inför hatet, det outgrundliga, envisa och ihållande hatet, blir orden meningslösa.

Varje uppmaning till bättring och sinnesändring medför bara ett djupare hat hos henne som hatar.

Och i världen lyfter hon hatets kamp till nya instanser – hovrätten nu! – och nya områden. Hon brukar sina egna barn som bränsle. Hon låter dem förtäras och gå under i kampen.

Och ändå är hatet dömt att förlora. Är det för att hon vet det, som hon har sådan brådska?

Ja, hon vet det. Hon vet vad Skriften säger om hennes herre: han går omkring som ett rytande lejon för att uppsluka sina offer, därför att han vet att hans tid är kort.

Men man ber. Man ber, man ber, allt flera ber för henne. Man vet att så länge hon ännu lever kan ett under ske, hon kan ryckas ur vilddjurets käftar.

En kvinna – hon som hatar – hatade sin yngsta dotter.

Det var inte ett sådant hat som syns för världen, o nej: hennes hat var insvept i många masker och kappor. De hette Svek, Falskhet och Feghet, också många andra namn hade de.

Hon som hatar älskar speglar. Där ser hon sig som hon vill se, det är i omgivningens ögon hon speglar sig. Ty hon har inget eget jag. Det finns ingenting under kappan Hat.

I omgivningens stora spegelsal är hon ett Offer. Liten och ynklig har hon alltid varit men här ser hon medlidandet blänka på alla sidor.

– Se, säger hon som hatar, jag är ett Offer! Jag har blivit utsatt för någon som är rå, grym och hänsynslös. Och jag mediterar, och jag psykoanalyseras, och jag paddlar på havet, och jag vandrar i naturen, och jag fotograferar kor… men nej, han kommer åt mig överallt!

Så gråter hon. Så piper hon. Och den yngsta dottern, som hon fångat i sitt garn, håller med: Stackars mamma!

Yngsta dottern håller på att bryta samman nu. Så synd, säger hon som hatar till Omgivningen, och höjer åter kniven där hon står på sin vakt vid hatets blodiga slaktbänk.

– – –

Men en annan kvinna, en helt annan – de två känner inte varandra – hade en dröm.

Hon var på flykt i skogen. Sin ena sandal hade hon tappat och den andra kastade hon från sig i förtvivlan.

Det var en tung flykt. Det var djup sand och där var tungt att springa. Där fanns mycket folk, det satt många män på lastbilsflak, alla var de på väg åt samma håll. Många av dem var trevliga och log vänligt. De bjöd upp henne till dans men hon måste fly.

Vägen blev bara trängre och tyngre. Men till slut kom hon till sitt barndomshem. Hennes mor var där, länge sedan död. Modern berättade om det förunderliga som skett i granngården: där hade, helt oväntat, fötts ett barn. Ett nyfött barn fanns i granngården.

Modern, som var hon, ville först inte tro det men lät sig till slut övertygas.

Som väntat fick hon på flykt inte se barnet själv eller dess ansikte.

Men i den mörka skogen fann jag hennes sandaler.

De är här nu, hos mig.

Bland vidskepliga betraktas fredagen den 13:e som ett särskilt olycksbådande datum.

Med nödvändighet inträffar vissa olyckor och katastrofer också under dessa dagar i mänsklighetens historia. Men övertron tar inga hänsyn till sannolikhetsberäkningar och logik. Man förstorar upp det som inträffat och glömmer de som inträffat på andra datum.

I mitt personliga liv har vidskepligheten ingen plats.

I fredags var det igen den 13:e i månaden. De två stora personliga katastrofer jag råkade ut för denna dag var dock inte omedelbart livshotande, beviset är att jag ännu kan skriva detta inlägg. Ett nytt framsteg för en rationell syn på tillvaron, för den som orkar se det så.

Jag har dröjt och jag har väntat och jag har tagit all tänkbar hänsyn.

Detta inlägg publiceras långt senare än vad som är brukligt – långt in på förmiddagen. Men nu kunde jag inte vänta längre, för läsarnas behov går ändå först.

Det är Olga Ollonborre. Det är hennes violetta, blåröda hatt, som förorsakar dröjsmålet. Hon vill inte kännas vid den. Och ändå tar hon den inte av sig.

Hon försökte sig på en dikt, en vredgad dikt. Men ute var det klart väder och rätt varmt. Det blev ingen diatrib mot solskenet.

Gredelin, kunde någon också kalla hatten, eller lila. Men Olga vet att den är violett, violett som ett fjädermoln på en tavla av Turner. Det som fanns på klippet ur Hemmets Veckotidning i hennes flickrum en gång för det antal år jag inte får nämna sedan.

Det som irriterar henne allra mest, är att hon både trivs och borde trivas i hatten.

Jag har aldrig sett henne så trött – utsjasad – som där hon nu sitter i fåtöljen strax före stängningsdags hos Gertrud’s.

Hennes violetta hatt sitter på sned.

Ibland… den som mött ett äkta, glödande hat någon gång… har kanske fått uppleva hur det flammar upp ibland, eller – om man så vill – hur det kastar en skugga av isande köld ständigt på nytt över livet när man inte väntar det. Också över ens allra närmaste, mest älskade.

Hon som hatar har rört på sig igen.

Då tystnar livet och blir stumt.

Karlavagnen är upp och ned, den har krockat med en Stor Björn och Laura ligger i diket.

– Skaklarna pekar i alla fall fortfarande på Polstjärnan, tänker hon och ruskar på huvudet. Det är klart och inte dimmigt.

När hon fick sin gula hatt, vart hon lätt förvirrad. Hon körde ut på landsvägen men blandade samman ratt, växelspak och alla reglage som en gammal Morris kan ha.

Vad hände? Vad var det egentligen som hände?

Det är svårt att få ett förnuftigt ord ur Laura just nu. Hon är omtumlad. Hon grubblar på sin gula hatt.

Hon vill så gärna se en särskild mening med färgvalet och det kanske inte finns någon alls, ingen så särskild i alla fall.

Men försök säga det till Laura!

Hon måste gå hem i alla fall, bilen kan hon inte dra upp själv. Leif kommer och hjälper till och jag sitter här och tecknar ned händelserna i ordningsföljd. I kväll skall jag fråga henne närmare när hon kommer till butiken.

Hampus med hattarna har ett utvecklat hattsinne. När det kommer en kund, vet han genast vilken färg vederbörande behöver.

Det går inte till som i en vanlig butik. Det är inte så att kunden träder in i lopptorget och trevande eller avgjort säger: ”Det skulle vara en hatt.”

Utan när han kommer in i hattavdelningen möts han genast av Hampus och en motiverad rekommendation.

Inför dimissionen efter symposiet i Padasjoki behövde deltagarna höga hattar. Hedenswärd fick en mörkblå, Olga Ollonborre en violett (hon var den enda som protesterade mot valet). Fruarna Ödegåårdh, Silfvernoos och Noreply fick en kraftigt mörkröd, ljust beige resp. jordbrun huvudbonad.

Mest överraskande var att Laura begåvades med en gul!

Jag har aldrig förstått mig på färger och jag är helt oberörd inför koloristisk konst. På Hampus’ inrådan köpte jag mig en mörkgrön och försvann ut i skogen. De andra fortsatte tjattra hattar.

– ”När man är liten, orkar man vara i farten hela dagen”, sade den lilla treåriga flickan barnsligt anspråkslöst till Gertrud och mig beträffande boken. ”Och tänk på kineserna! Vi får i alla fall vara tacksamma för att förhållandena där borta är bättre idag.”

Hon syftade på hur det var förr på den plats, inte långt från det ställe där [Miranda] mötte ekorren, där Gula floden får sin färg. Idag har man ett stort uppbåd av arbetsmaskiner och filtreringsverk där, men under kejsartiden då Gertruds farfars farfar, en ingift kines, hade ansvaret var det värre.

Gula flodens färg kommer sig av den s.k. lössjorden. Kejsaren krävde att dess nyans noga skulle överensstämma med kejsarinnans kröningsdräkt under den första och sista Pl’Ing-dynastin som varade mest hela tiden fram till revolutionen. Gertruds ff ff, en klen poet, städslade miljoner gulier (kulier på lokal dialekt. En mycket högljudd lettländare i Marco Polos följe åstadkom att man ännu idag här kan höra ett balticosineotibetanskt uttal, varvid det gutturala g-ljudet naturligtvis kan uppfattas som såväl ’k’ som ’g’ ->’gh*’) som fick frakta den behövliga mängden lössjord till floden. När nyansen blev för abrupt, måste man filtrera bort den. Detta skedde genom ett slags små spetsnäsdukar, som de likaledes flitiga kulinnorna broderat.

Ändlösa tåg av gulier med antingen jordkorgar eller spetsnäsdukar på huvudet sågs vandra genom Gula öknen också i brännande sol. Och om vi tänker på kulinnorna, känns det allt lika hopplöst beklämmande för de empatiska.

– ”Dem blev det inte mycket sömn för under den allra gulaste tiden!” sammanfattade Gertrud treåringens lärorika berättelse. ”Vad vi har det bra ändå.”

– Då behövs jag inte längre! säger [Miranda] och omfamnar hjärtligt Gertrud till avsked.
– Nej, nu är jag ju riktig! säger Gertrud glatt. Finns, och allt. Trevlig resa!

[Miranda] tar flyget hem. Det behöver hon ju egentligen inte göra, för fantasivarelser förflyttar sig hur de vill. Men [Miranda] tycker om att flyga. Klockan åtta på morgonen, kinesisk tid, har hon stämt möte med en ekorre just vid den plats där Gula floden blir gul. Vad det innebär i finländsk tid vet jag inte, för Kina har flera tidszoner. Om ekorren kan jag berätta att den är av den kinesiska sort som kan få nästan röd päls.

– Jag skall städa bloggen, lovar Gertrud [Miranda] till avsked.
– Jag använder väl aldrig fula ord? undrar jag för min del. Det medger hon.

Så långt om avskedet, rörande i sig, men det var butiken jag skulle orda om. Gertrud har i sitt lopptorg ett antal medhjälpare, som lockats dit av det allmänna. Butiken drivs inte i vinstintresse och de får behövlig praktik.

En av dem, Hampus Oljebäck, sorterar hattar. Han är en mycket ung man med mycket sociala åsikter och han är mycket fientlig till hattar av plast. Han vägrar mycket att sälja sådana.

Det får han (vägra, alltså) och plasthattarna är inte heller frekventa.

Jag håller med Hampus. Förbjud plasthattar, och jag är beredd att gå ännu längre: förbjud alla konstgjorda åsikter och alla både utvärtes och invärtes huvudprydnader med dem!

Och jag läste en bok, en gammal, gammal bok; jag läste den alla mina dagar.

Det är en mycket märklig bok, jag överdriver inte, för den är skriven av en treårig flicka.

Den handlar om våren. Hon berättar hur det är på våren och om det hon ser och upplever omkring sig.

Och boken fick blad, och bladen fick text, och man tryckte den i många exemplar.

Jag kan tänka mig den lilla bestyra om bokprojeket och alla åtgärder i samband med det. Där diskuterar hon med förlagschefen – en liten, satt typ som mest sitter i ett hörn och trycker – om Garamond, Times och Bodoni. Där sitter hon med en återförsäljare som tvår sina mellanhänder och skyller på distributionen. Där står hon på skrivbordet i den lokala bokhandeln och förhör sig om upplagor och försäljning.

– Vad märkligt är det med det? undrar du. De flesta treåringar kan väl ändå skriva en bok som handlar om våren?

– Javisst. Det är inte det som är det märkliga. Men om du själv är tre år eller äldre, försök skriva en bok om våren samtidigt som du handhar alla praktiska detaljer i samband med utgivandet!

Och det på hösten dessutom.