mar 19

Möten, virus och mänskor, del 1413

Båda är de dängare i grönhet, det visste jag, men betydelsen av detta enkla faktum uppgick inte för mig förrän efteråt.

Det var mycket folk i och kring S, nickningar utbyttes och kvitterades i farten. Men när de kom, hejdade de mig vänligt, samtalade och förhörde sig mycket ingående och länge om min levnads tillstånd och försäkrade sig om mitt välmående.

Vadan denna hjärtlighet? Det är dock en tid och två tider sedan vi senast såg.

Men då vi skildes åt, frågade jag henne vilket hennes ämbete nu är?

Hon förklarade att hon har översta översynen över vårdandet och handhavandet av hotade arter och naturresurser i kommunen.

mar 18

Möten, virus och mänskor, del 1412

S

Arbetet på mitt lexikon över ting och företeelser som antingen inte finns eller som endast existerar mycket svagt eller förvirrat fortgår. Det gäller alltså enbart ord på SU-.

Det är ingen susselsättning (= urke, bestur) på heltid men jag vill redogöra för grunddragen. Först gäller det att ge en definition av vissa substantiv (tingord), några exempel:

– suggestion = dibarns matsmältning
– support = krogdörr

För verb gäller ofta att ostentativa definitioner är bäst:

– susa = det säv gör då våg slår

Detta för tanken till ett vanligt uttryck som inte bör härledas från detta verb utan från ett låneord, nämligen

– sus och drus = hebreisk ryttare (av סוּס)

Adjektiven kan bli substantiverade och v.v., sådana förekommer ofta i bestämda sammanhang:

– sublim = valla för blidföre, ”klister”
– summarisk = bokföringsbrott

Inte sällan är det personnamn som införlivats med språket:

– submarin (statsministerns sekreterare)
– successiv (pensionerad expedit vid ett café i Eira)
– Suttner, Bertha von har gett upphov till uttrycket ’krutgumma’ genom sin liaison med herr Nobel

Några vardagliga ord:

– surrealism, ljudet av grannens dammsugare en söndagsmorgon
– surrmjölk, en separatorprodukt

Arbetet är stundtals stimulerande men ibland tröttande. Jag medger att jag ibland lägger det från mig med en exhalationssmack (suck).

mar 17

Möten, virus och mänskor, del 1411

S

SUMPMÖSS (Neotomys ebriosus pseudovariata)

Som tidigare framgått arbetar jag på ett uppslagsverk över icke-existerande ting och företeelser. På gränsen mellan det reella och det fiktiva kryllar det av sådana och de som överskridit gränsen till fantasins värld är ändå långt flera.

Det är därför nödvändigt att strängt avgränsa arbetet. Mina låtsaskamrater sköter resten – jag har tagit mig an ord börjande på bokstäverna SU, främst icke-existerande men även en del sådana som antingen aldrig iakttagits eller vilkas existens med skäl betraktas som synnerligen tvivelaktig.

De icke- eller endast svagt existerande tingen och företeelserna bör, för att förjaga alla föreställningar om verklig existens, lämpligen associeras med vilka slumpmässigt valda ord och begrepp som helst.

Sumpmösset inordnas taxonomiskt bland sumpråttorna, som hittills varit ensamma i sitt släkte. Orsaken är inte sällskaplighet utan nödvändigheten av att på något sätt kunna visualisera sagda djur i tanken. (Detta är, i förbigående sagt, ett ständigt återkommande problem vid beskrivningar i ett uppslagsverk över det icke-existerande eller endast svagt, svagt existerande.)

Ordformen ’sumpmöss’ kan inte böjas i pluralis pga. dess engångskaraktär. Försök i den riktningen är meningslösa.

Jokkmokks-Jokke, Bengt Simon Johansson (1915-1998), var en svensk sångare. Han har inget samband med sumpmösset. Jag återkommer småningom med uppslagsordet SUBHUND (eng. underdog).

mar 16

Möten, virus och mänskor, del 1410

Känslan av skam är en märklig känsla.

Letar man på Wikipedia hittar man en lång utredning som inleds: ”Skamkänsla är en upplevelse av att förlora sitt anseende eller gillande hos andra, vare sig upplevelsen är korrekt eller inte. Skamkänslor handlar om föreställningar om hur andra uppfattar ens egen person, vad man har gjort, eller vad man har sagt.”

Som tidigare här konstaterats, är denna utredning bristfällig. Den förklarar inte hur jag kan känna skam för andras beteende.

Likaså förblir det oklart hur man kan känna skam inför döda mänskor eller inför mänskor man med all säkerhet inte kommer att möta på nytt. Tillfälliga känslor av tillgivenhet kan dö bort eller förändras, fiendskap försvinner kanske med nya insikter om personen. Men skammen, skammen förblir också då: varför blev min kärlek inte bestående, varför dömde jag dig orättvist?

Däremot är det säkert riktigt att skamkänslan inte är beroende av om ”upplevelsen är korrekt eller inte” (fast hur skulle en icke-korrekt upplevelse se ut?).

Med tanke på att denna upplevelse är synnerligen ofta förekommande och allmän, inför jag härmed en skamdag. Skamkänslan har många gånger sin rot i att man missförstått en situation och agerat i överensstämmelse med sin missuppfattning. Det är att förmoda att man gjort bort sig i denna mening otaliga gånger utan att själv någonsin ha blivit varse det rätta förhållandet (eller man har glömt det eller förträngt det så grundligt att det inte dyker upp i medvetandet igen).

Skam är i många avseenden en irrationell känsla men man kan åtminstone rationalisera firandet. Idag, på de Okända Misstagens Dag, föreslår jag en stunds intensiv skam på kvällen klockan 18.

Skam är en synnerligen individuell känsla men ett gemensamt firande är ett slags kollektiv terapi. Det finns så mycket att skämmas för.

Vi borde skämmas också för att vi tar så lätt på saker och snabbt glömmer bort dem. Skriv därför upp datumet på väggen med stora bokstäver, liksom orsaken till firandet. Jag tror att bokhandlar och snabbköp snabbt kommer att saluföra kort med färdigtryckta texter – ”Har du ingen skam i kroppen?” eller ”Du borde skämma ögonen ur dig!”

Jag brukar inte köpa sådana kort. Men jag såg gärna att ni tar för vana att hälsa dem ni möter under skamdagen och att ni skickar vänner, bekanta och övriga meddelanden med den lika enkla som hjärtliga uppmaningen: ”Skäms!”

mar 15

Möten, virus och mänskor, del 1409

Lars Ahlin berättar i novellen ”Säg pappa, Madeleine!” om en ung man med ett öra.

Detta handikapp gör att han exempelvis noga ser till att i bussen sitta så, att det är hans enda öra som är synligt för de andra passagerarna. Jag kände en kvinna som led av samma sak. Hon hette Helena. Hon kunde dölja sitt handikapp med en yvig frisyr men det gjorde henne tillbakadragen och försiktig.

På en litteraturkurs skulle vi läsa och tolka våra favoritdikter i den svenska romantiken. Hon valde Noli me tangere av Snoilsky. Den börjar:

Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval
Att skrynklas ned af obekanta händer.
Min fantasi dig bjärta lekverk sänder,
Men känslans helgedom hålls aldrig fal.

Ett fnill jag känner har tatuerat devisen ”Noli turbare circulos meos” på armen. Kanske Helena, sedan sådant blev modernt, har samma ord på huden. Hennes skygghet förstärktes av att hon inte bara saknade ett öra, utan båda.

Men det heter att naturen kompenserar olika saknade egenskaper. Helena hade både fantasi och känsla. Vad gjorde det då att hon inte hade några öron? För övrigt hade hon inte heller någon näsa, panna eller ögon.

Om du ej misslynt strax mig ryggen vänder,
Kom i min park! Den är så mörk och sval.
Gå där bland blommor ifrån södra länder
Och se skulpturerna kring min portal!

Jag tror att hon tänkte på den kropp hon själv också saknade, när hon läste Snoilskys dikt. Det var den som var en eller flera skulpturer kring hennes portal. En okroppslig mänska är fri att göra sig vilken föreställning hon vill om sitt eget yttre.

Men öfver tröskeln skall jag dig ej föra.
Förstenad dörrvakt blott får äga öra
För skygga gäster utaf doft och ljus.

Det här var naturligtvis inte sådant som Helena själv berättade. Nej, jag fick veta det av en av hennes väninnor. Och kroppslös som hon var, var också väninnan det. Zazie var en låtsaskamrat.

Zazie är inte lika tillbakadragen utan det är lätt att samtala med henne. Det är många infall hon får under samtalet och hon drar sig inte för att berätta om dem.

Vi satt en gång på det café där jag alltid befinner mig. Zazie blev så ivrig att hon kom att berätta något om en granne som jag visste var en osanning. Det var inget nedsättande eller fult, det vara bara det att jag visste att det inte var sant utan en rätt grov överdrift. Och det talade jag om för Zazie.

Hon försvann! Hon försvann omedelbart och hon kom aldrig tillbaka.

Zazie är inte hennes riktiga namn. Det har jag tagit från en bok jag just håller på att läsa. Inte heller efternamnet Dufresne är hennes riktiga. Det är en förfranskning av det rumänska namnet Duţescu (ganska fantasilöst i mitt tycke men jag är dålig på rumänska).

Hur som helst var det synd om pojken i Ahlins novell. Samlingen utkom år 1944 och idag tror jag att plastikkirurger redan tidigt hade gett Olle ett nytt ytteröra.

mar 14

Möten, virus och mänskor. En utvikning.

Namn på fåglar är inte ovanliga som släktnamn hos oss. Inte på svenska och inte heller på finska (eller på ryska). Jag kommer genast att tänka på exempelvis Kuikka (storlom), Närhi (nötskrika) och Varis (kråka) i min egen bekantskapskrets.

I den österbottniska kommun där jag bodde som barn var det sällan man hörde finska talas och det fanns få elever med finska namn i skolan. De få som fanns, kom från de östra delarna vid gränsen till finskspråkiga inlandssocknar.

På min klass gick en flicka som hette Tellervo. Hon hade en syster som hette Vuokko och gick på följande klass. De kunde nästan ha tagits för tvillingar men Vuokko var ett år äldre, hon var också aningen längre och hade en litet grövre kroppsbyggnad.

De hade ett fågelnamn som efternamn, ett mycket ovanligt sådant. De hette Töyhtöhyyppä. Denna fågel (tofsvipa) är inte ovanlig men namnet är det. Det var också svårt för kamraterna att uttala det, mest blev det ungefär något i stil med ’Töjttö-hyppe’.

Men mest användes ju förnamnet.

Mina föräldrar arbetade på skattebyrån och de berättade att det inte fanns andra Töyhtöhyyppä i Finland än denna lilla familj. Vuokko bytte namn redan innan hon gifte sig — det var inte Laakso men namnet började eller slutade med ’laakso’. Hon fann det gamla alltför besvärligt.

Tellervo var envisare än sin storasyster. Därför gjorde antydningar om möjligheten till namnbyte bara att hon ännu envetnare höll fast vid sitt namn. Och kanske var ett sådant namn till fördel, åtminstone är det det idag. När man noga aktar sig för alla former av diskriminering, har mänskor med ett avvikande namn en liten fördel vid utnämningar och befordringar.

Tellervo ”Töjttöhyppe” och hennes familj blev kvar när vi flyttade söderut, till Pargas.

Det var där jag såg Tellervo igen. I den gamla busstationen, som nu är riven, fanns ett café där hon satt i en krets med högljudda, berusade ungdomar. Hon berättade en vits som sällskapet fann mycket rolig. Hon såg inte mig och jag gav mig inte till känna.

Jag såg hennes namn på en postlåda ute i Bläsnäs. Sedan såg jag henne ofta på bussen in till Åbo och studierna vid Akademin. Jag måste ju fråga vad hon studerade, det var något handelsämne, men mera än så talades vi inte vid. Och en gång när det var bara vi som stod på hållplatsen, frågade jag också om Vuokko. Det var då jag fick veta om Vuokkos nya efternamn.

Vår familj – dvs. mina föräldrar – flyttade än en gång, nu till Borgå. Då bodde jag inte längre hos dem utan jag hade en studiebostad ute i Kalajärvi i Esbo. Det tar rätt lång tid att åka buss därifrån in till universitetet och hur det nu kom sig, återsåg jag Tellervo inte bara en utan flera gånger.

Hon hade ett arbete nu som något slags sekreterare, om jag förstod rätt. Hon bodde också i Kalajärvi.

Till min överraskning bad hon mig en dag komma på kaffe. Och jag gick dit på överenskommen tid, hon bodde i en liknande bostad som min några hundra meter längre bort, alldeles invid Vichtisvägen.

Det var ett enkelt radhus, byggt för att erbjuda små och billiga bostäder. Tellervo bodde på andra våningen, man gick upp längs en trappa och där fanns två bostäder bredvid varandra. Dörren var likadan som min, den hade nötta blekblå bräder. Men det som stack av från omgivningen var en stor metallskylt med namnet TÖYHTÖHYYPPÄ i stora, snirkliga bokstäver.

Jag frågade Tellervo var hon hittat den, den såg dyr ut, jag tänkte att det kunde vara en överbliven skylt som hon fyndat på något naturhistoriskt museum. Nej då, hon hade själv beställt och bekostat den! Hon nämnde priset, jag minns det inte längre, men jag tänkte att det var halva hennes månadslön.

Men hon var arbetslös nu. Det var bara ett tillfälligt arbete hon haft och hon åkte med bussen för grannarnas skull. Jag har hört att det finns folk som gör allt för att grannarna inte skall förstå att de blivit arbetslösa men det var första gången jag faktiskt hörde någon själv berätta om en sådan sak.

– Det är inget att skämmas för, sade jag. Låt dem veta! Det är ingen skam.

Men Tellervo var lika inbitet envis som förr.

– Nej, sade hon.

Jag märkte snart att det ordet var ett av de vanligaste i hennes ordförråd. Hon hade fått taggarna utåt, som det heter. Hon tog avstånd från grannar och gamla vänner – av någon anledning kunde hon umgås med mig. Varför vet jag inte. Men vi gick ofta på promenader i omgivningen och även i centrum av Helsingfors. Vi hade ju gemensamma minnen från skoltiden, den som för Tellervo Töyhtöhyyppä framstod i minnet som den allra lyckligaste. Jag ville visa henne till nya intressen.

Men jag hade inte rotat mig utan flyttade vidare, jag gifte mig, vi fick barn. Vi kom att bo i Sibbo. Och det var där en granne, som med svårighet uttalade namnet, berättade om den kvinnan Töyh-tö-hyyp-pä i Söderkulla.

Det var inte i positiv anda. Jag sökte upp henne. Jag förstod att hon hade det svårt och jag kände något slags ansvar för en gammal skolkamrat och tidigare granne. Skylten hade hon kvar! Den hängde nu på en stolpe vid vägen, den lyste ny och blank, men resten av hennes tillhåll var ganska förfallet. Inte långt från de dyra villorna vid Tasträsket men närmast en liten koja.

Och hon var helt isolerad från mänsklig kontakt. Det var kanske inte att undra på att hon närmast började förfölja mig. Det kom ständigt telefonsamtal, det kom också kort och brev och meddelanden av olika slag. Hennes tankar och tal fick mig att tro att hon börjat dricka men det försäkrade hon att hon inte gjorde längre – hon hade druckit i Pargas och i Åbo, men inte nu.

Hon ville att vi skulle gifta oss.

Det var absurt att säga och föreslå något sådant, jag var ju gift. Skulle jag inte ha varit det, skulle jag aldrig ha valt Tellervo till hustru. Men hon blev bara ivrigare. Du måste skilja dig, sade hon. Vi har en underbar (ja, hon använde det ordet) framtid tillsammans!

Dels hade jag medlidande med henne, dels ville jag inte längre höra på hennes sjukliga prat. Jag svarade inte på hennes samtal och lät förstå att hon kunde träffa mig endast på någon offentlig plats och endast vid de tider då andra ärenden förde mig till Söderkulla. Jag ville inte att hon skulle bli helt isolerad från mänsklig gemenskap.

Endast en gång mötte jag henne på biblioteket där. Jag hade meddelat när och var jag skulle befinna mig där och jag satt och läste en bok på spanska av Mario Vargas Llosa – Travesuras de la niña mala. Den handlar om en verklig, ömsesidig men ödesdiger förälskelse.

– Kan du spanska? frågade hon.
– Litet, sade jag, jag har gått några kurser i språket.

Nu började också Tellervo studera spanska! Hon lånade hem böcker och ville att vi skulle studera tillsammans. Så en dag berättade hon att hon sökte en ny bostad nära den plats där jag bodde och inom kort – hur det gick till, kan jag inte begripa – bodde hon i en liten hyresbostad i grannhuset! Jag tror det var med diakonins hjälp och förmedling.

Hennes tal och hennes föreställningar blev allt mera orealistiska och osammanhängande. Av den gamla Tellervo fanns nu bara envisheten kvar, men den var desto mera framträdande.

– Jag är trött på mitt namn! sade Tellervo. Jag vill inte ha kvar det. Jag vill ha ditt efternamn! När skall vi gifta oss?

Hon var mogen för psykiatrisk vård men sådan ges inte längre för den som inte går till öppet, fysiskt angrepp på mänskor.

Ingen kan göra något för henne längre, tycks det.

Att jag skriver en blogg har Tellervo aldrig fått veta. Den är till för andra. Att läsa och begrunda.

mar 14

Möten, virus och mänskor, del 1408

Molnen låg grå över gator och torg. Det var lördag eftermiddag i världen. Strödda kunder vid tigande cafébord.

Då bröt den in, familjen Bra!

Mormor var ljus och log ständigt med öppen mun. Mor log också med sitt lilla ljusa huvud och tittade alla hon talade med i ögonen. Svärsonen var beskäftig och beställsam. En dotterson och en dotterdotter, två och ett år gamla, packades upp. Pappa tog ur sin nya ryggsäck fram en kasse med barnbehör. Mor log.

Alla var prydliga och talade högt en korrekt huvudstadssvenska. Deras repliker var som på teaatter. De var mycket omtänksamma mot varandra och de log. Mormor mest. Hon hade runda blå ögon och en mun som ständigt stod öppen och log. Hennes höga kinder var röda.

Dottern-mamman vände följsamt sitt lilla huvud mot ömsom barnen, ömsom sin man. Hon sade inget åt någon förrän hon fångat dem med sin ljusa blick. Mormor log. Svärsonen var väluppfostrad och artig.

Mormor tog en baakkelse, hon åt den med sked. Mammadottern och svärsonen åt något hälsosamt. Barnen fick saft.

Men vid ett helt annat bord satt en man som förundrade sig. Detta är alltså verklighet!

Han försökte se på taket, ut genom skyltfönstret, på sina skor. Men blicken drogs oemotståndligt till familjen Bra. Nickedockorna log mot varandra, sade repliker. De var bra. Svärfar kom också. Svärfar och svärson hälsade på varandra, de såg varandra i ögonen. De bytte hurtiga repliker med varandra.

Alla hade nya, blå jeans.

Mannen i hörnet uppfångade ordet ’umgås’, vilket upprepades många gånger. Dessa mänskor talade mycket om att umgås, det var ett viktigt inslag i deras sätt att umgås.

Och allt var bra. Hela tiden var allt bara bra.

mar 13

Möten, virus och mänskor, del 1407

Vi höll på att lasta paketbilen när en okänd man slog sig i slang med NN och frågade vad vi höll på med. De samtalade på det tredje inhemska men jag uppfattade att den okände ägnar sig åt att gå.

Han har stått i tidningen, sade han. NN kom ihåg att han läst artikeln. I flera tidningar, sade han. Han går tiotals kilometer varje dag och han hade botat sin cancer genom att helt enkelt gå ifrån den.

– Det sliter många skopar, sade den okände, men den kostnaden fann han ringa med tanke på den botade cancern.

Jag går också mycket. Men mitt problem är inte cancern utan det gäller huvudet. Blodcirkulationen.

Men jag beslöt att tillämpa samma princip. Rörelse sätter igång de läkande krafterna. Använder man huvudet, försvinner krankheten. (Än sedan om man sliter flera mössor.)

Så började jag tänka. Första kvällen var det nära att jag ångrat mitt beslut men redan den andra kvällen gick det bättre. Det är bara en knapp vecka sedan jag började men jag känner redan hur huvudet blir… liksom klarare. Orden rusar till, tankarna överträffar varandra i hisnande spiritualitet och formuleringsglädje.

Jag kommer nog att berätta mera.

Det är, det känns liksom, vad heter det, riktigt kiva.

mar 12

Möten, virus och mänskor, del 1406

Den 6 oktober skrev jag om en gammal kvinna som väntade besök.

Nu väntar hon inte längre.

– – –

Om de andra grannarna i de levandes värld vill jag därför berätta i stället. Kom ihåg att det är straffbart att skvallra!

Högst uppe bor, inte en pensionerad major, utan en tung tant med två stora hundar. Trots detta orkar hon regelbundet rasta dem ute. Senast jag såg henne satt hon vid ytterdörren och vilade. Hon, jag menar tanten, är nog så vänlig.

Invid henne har vi en skrikhals. Men vi tar nästa dörr. Där är en mycket tystlåten man och jag har aldrig varit inne i hans bostad men han samlar kanske frimärken.

Vi började högst uppe. I våningen under bor en synnerligen distingerad, bildad äldre man med det allra bästa anseende och på alla sätt ädel, hyfsad på ett charmerande och oberäkneligt sätt. Bredvid mig bor sedan skvallerkäringen. Det är hon som går med listor när någon annan bryter mot lagen.

Där finns också hennes son. När man kommer på henne med att spionera i dörröppningen, förklarar hon att det var sin son hon väntade på. Det tror jag på, för hon är godheten själv. (Godheten själv, skrev jag. Om begreppet ’godhet’ ägde mänsklig gestalt, toge man dem bestämt för identiska tvillingar, Godheten och hon.)

Underst har vi slöddret. Slöddret har många besök – det är ett givmilt slödder. Men han är förhållandevis tyst ändå och jag klagar inte.

mar 11

Möten, virus och mänskor, del 1405

I.

En dam utan hund gick förbi cafét där jag satt.

Jag kände igen henne fast det var länge sedan. Vi hade båda besökt kurser i folkhögskolan på orten. Hon hade samma namn som min äldsta dotter.

Hon gick vidare längs gatan och jag reste mig upp och följde efter. Hon gick in på biblioteket och där gick hon upp till andra våningen. I hyllan för rysk litteratur tog hon en novellsamling som jag också läst en gång.

– Anna! sade jag.

Hon vände sig om, överraskad, och kände igen mig. Det var två timmar tills hennes tåg skulle gå och vi satt och pratade om hur det varit och hur hon hade det nu. Hon var gift och bodde i en annan stad.

II.

Bara två dagar senare åkte jag till den staden. Jag gick längs den gata där hon bodde med sin man och sina två barn men jag gick inte ända fram till deras hus. Jag satt på en bänk och väntade kanske en timme den dagen. Följande eftermiddag kom hon gående med sin dotter.

Hon rodnade när hon såg mig. Hon blev varken glad eller irriterad. Inte heller frågade hon mig varför jag var där men jag följde med dem fram till skolan. Dottern spelade korgboll i ett juniorlag som hade match.

Senare på kvällen träffades vi igen på ett café.

III.

Anna var missnöjd men hon ville inte tala om familjen. Vi talade om samma saker som när vi sågs igen och därtill om mycket annat. Om sitt hemland berättade hon aldrig men hon talade mycket om skillnaden mellan finländska och ryska mänskor.

I den butik där hon arbetade hade hon känt sig främmande till en början men mycket snart hade hon begripit att hennes kolleger var intresserade av samma saker som hennes väninnor i hemlandet. De var bara så mycket mera reserverade — kanske blyga?

IV.

Anna ville träffa mig också följande dag och jag ville träffa henne. Jag hade nyckeln till ett litet antikvariat i denna stad, därför att jag kände ägaren och hade hjälpt honom någon gång. Butiken användes nu som lager och där sov jag.

Anna talade allt tydligare om sitt missnöje. Hon ville skiljas från sin man.

– Vad skall du då göra? undrade jag.

Vi satt länge och talade om saken. Jag uppmanade henne att stanna hos sin man. Ett äktenskapslöfte, sade jag, är ett heligt löfte inför Gud. Det kan och får inte brytas.

Vid busshållplatsen tog vi sedan avsked av varandra.

Sedan dess har jag inte sett Anna, kvinnan utan hund. Jag lånade novellerna av Tjechov och läste dem alla en gång till. Det stod i förordet att han berättade om sina egna erfarenheter.

Man borde skriva som han.

Tidigare inlägg «