Camilla vid skiljevägen

Jag strövar omkring bland mycket gamla minnen, sådana som uppstod under en tid långt före mig.

I detta fyrkantiga, vita, rappade hus har jag aldrig bott. Kanske har det en innertrappa med många trappsteg till vilken man går in på mitten av baksidan. Kanske finns högst uppe lackerade räcken av trä, och där ligger måhända en man med sjuka ben. Han är alkoholist och han stadgade sig så ofta med en sup att han slutligen inte mera kunde hålla sig stående.

Hon som finner att hon var hans ovärdiga fästmö, är också död nu.

Men nästa minne bor i ett skolhus, en röd träbyggnad på en kulle bland fält och åkrar. Där har jag inte suttit i skolsalen på kvällen när Missionsförbundet hade möte och lyssnat till officerens vädjande röst. Han hörde till Frälsningsarmén och var barnfödd på denna ort. Missionshuset, där jag inte heller varit, ligger på andra sidan den slingrande byvägen.

Här fanns ingen järnväg lik den – numera är persontrafiken nedlagd – där ett ungt par strax efter kriget fraktade sina möbler från hennes föräldrahem för att bosätta sig i en förort till Den stora staden. Jag hörde därför inte heller konduktörens beklagande tillrättavisning; men han tog inte extra betalt för stolar, lådor och ett litet bord.

Och till sist ett minne från ett blekgult trähus i en sluttning vid landsvägen norrut. Jag slog inte av misstag sönder en liten glasflaska med parfym, föreställande Eiffeltornet. Men att far i huset just då var nere vid fjärden och fiskade, det minns jag och det vet jag med säkerhet. Allt annat är osäkert, kanske en dröm, kanske inte.

Hennes ögon är blå, de kan inte vara annat än blå, för hennes själ är också blå och blicken är både försvarslös och genomträngande.

Den står nämligen i förbindelse med både hjärna och hjärta. På ett ögonblick har hon klart för sig det sammanhang där hennes bistånd är av nöden och inom samma ögonblick har hon vidtagit åtgärder i enlighet med blicken.

Det finns det ändå rätt många som kan. Men hon får det därtill att te sig som om hon egentligen inte ger en gåva med sitt bistånd, utan att det är fråga om en helt saklig transaktion, ett utbyte där ingendera parten står med vare sig skuld eller tacksamhet att tala om.

Den ”sociala verksamhet” man kallar de sprattlingar i vilka vi båda är involverade lever och får sin näring av det blå i en sådan blick.

Tänk om hon hade blivit diakonissa!

Men här nere är ännu inget fullkomligt.

Det faller av sig självt som en gammal gärdesgård att jag några ögonblick vill dröja inför den eminenta syskonoktettens i Box förtjänster.

FRO har som författare gjort fjällbjörkar, ja, furor med sin naturlyrik. Jag citerar Boxbladets omdöme om hans debutsamling:

”Hittebarnet Fro ställer sig med dessa dikter i det främsta ledet av de nyambitiösa naturlyrikerna. Hans lingonlyrik lär i sitt slag vara oöverträffad men därtill har han även andra av skogens bär – ss. hjortron, blåbär m.m. — på sin mångsträngade lyra.”

Signaturen U-z pekar vidare på hans digra behärskande av de klassiska versmåtten vid avhandlandet av lapska synintryck. Inspirerad av medlappen E. Lönnbohm (Leino) faller fjällen för hans ögon när han i den programmatiska inledningsdikten till debutsamlingen Plockebär skriver:

Många är syskonen, många de hittade barnen.
En är dock dikten
högt ibland fjällen:
lingonets, blåbärets, hjortronets högstämda visa.
Hittebarn skingras,
men skogsbär består –
de här jag plockat bland lappar och boxiska tuvor.

En bil signalerade ilsket bakom mig. Marianne vevade aggressivt ned fönstret.

– Hej! sade hon elakt. Och inställsamt lismande: Vill du åka med?

– Tack, gärna! ljög jag och klev in.

Marianne berättade, brutalt beräknande, att hon gått på lopptorg med sin son. Jag underlät inte att häftigt protesterande låta henne veta att det fanns ett i grannstaden som jag – sagt i ett mycket falskt tonläge – kunde rekommendera.

– Det visste jag inte, mumlade hon lågsint. Det låter intressant.

Vi avhandlade buttert avvaktande olika lopptorg och återvinningscentraler en stund. Sedan tackade jag menande för skjutsen och hon genmälde iskallt att det var så litet så!

Hemkommen såg jag på nätet att en fotbollsspelare fått en varning för sitt språkbruk. Ingen hade hört vad han sade men man hade en f.d. spelare i studion som var expert på att läsa på läpparna och förseelsen anmäldes.

Det förstås, när jag hävdade att jag lät mig informeras av en citronfjäril och en tussilago, var det s.k. naturlyrik. Inte att förstås konkret, alltså. Jag pratar inte med flygfän och växter när det är folk i närheten.

Hur är det att vara naturlyriker? Runeberg var det. Här vid Kvarnsjöns älskliga vågor vill jag pröva på yrket. Fritt efter Rbg:

Mösset simmar, döda tassar,
bara ett skelett.
Ibland tjärnens bruna vassar –
ovisst vad som skett.
Aldrig Musse åter vaknar
om ock släkten säkert saknar
mösset litet
– fastän slitet
dock motiv för än en dikt.

Nej. Daniel Fallström kanske?

En gammal fjäril med ett stänk citron
beklagade i vemodsmättad ton
en tussilago: Snart är sommarn slut
och dina kronblad strös för vinden ut.

Osv.

Nej, det tar sig inte.

En tvärställd bulans blockerar hela cykelvägen med blinkande ljus.

En vågrät man rosslar tungt och en spitug bulanskvinna säger ”ett, två, TRE” och lyfter med en yngling båren med honom och allt in i bakdörren.

Från baluns till bulans? Nej, han är inte full. Inte här och inte mitt på dagen.

Jag har inte bråttom längre, jag kan gott vänta tills passagen är fri.

Bara några små, små och rätt likgiltiga bestyr har jag kvar.

Namngivning är en delikat angelägenhet.

När Gustav och Lisa namngett hittebarnen efter registerbokstäver de mötte på vägen, kan man, om man har tillgång till en fog, med den fråga sig hur det känns för barnen.

Deras namn är ovanliga, gillar de dem? Ja, svarar sju unisona röster tillhörande Umz, Pex, Ugh, Lij, Iop, Fro och Esk. Ja, svarar också Rut – litet mindre unisont.

Hon hade gärna haft ett namn som gick mera i färg med de andras. Men Gustav och Lisa skrev samvetsgrant upp bokstäverna i ordningsföljd och fördelade dem rättvist. (Det var bara ’Buu’ de primärt ratade ur föregripande mobbningshänsynsaspekt.)

Rut har dock konsekvent insisterat på att bli kallad Tur och numera känner alla henne med det namnet.

– Tur, kom och äta! Tur, ta ner sköldpaddan från klätterträdet! Tur, har du polerat valnötsbyrån du fick av Nitram?

Sådana rop hördes skalla i närheten av hittebarnhuset som finns i Box.

Sköldpaddan heter Bjarne och den är 302 år gammal. På den sydsamiska dialekt som talades i Box vid 1700-talets början betydde *bjarmr ”efterhängsen, modig”.

Någonstans mellan påsk och Vanda fick jag ett samtal.

Det var ett okänt nummer men det visade sig vara en borttappad som hörde av sig genom sin syster.

Det finns många borttappade livets hittebarn i omgivningen. En Föreståndare jag samtalade med berättade att hon aldrig förr har upplevt så mycket förvirring, rädsla och isolering. Hon arbetar sedan länge med livets hittebarn och hon har rätt.

Skrapar man på en främling, dyker det upp ett vilset öde. Mannen i bussen svarade på min enkla fråga och sedan började han prata. ”Ja, bussen går dit. Jag kommer från…”.

Sedan blir det ”god fortsättning” och ”lycka till”. Men kommer där lycka till? Kanske för dem som tar sig mod att tala med främlingar. De som inte har saker i öronen och bara stirrar på sin dosa.

Mannen ville knappt låta mig stiga av, han hade ännu haft så mycket att berätta om den hållplats där jag också kunde ha bytt.

Och kvinna med ryggsäck, du som bjuder mor din på ett veckoslut på spa, läser du detta hann jag inte ropa: det var rätt buss, tack!

När jag sist gick ut att vandra mötte jag bland andra Sandra.

Hon hade en bil och ett barn. Hon tänkte inte simma men hon kom för att titta till stranden.

Sandra vet nästan allt man behöver veta om sjöar, små sjöar i närheten. Hon har tagit reda på vattenkvaliteten och hon bemödar sig om att uppsöka små sjöar där hon kan simma på nya sätt (svårt att veta om detta är rätta uttrycket).

Jag fick åka i Sandras bil därför att jag trodde mig känna till en sjö i närheten där hon aldrig varit. Det visade sig att jag hade rätt, sjön jag mindes vagt fanns där, och dit gick en farbar väg.

Sandra fick en upplevelse igen. Hon bedömde att sjön var en blandning av sandgrop och vildmarkssjö och att vattenkvaliteten måste vara rätt god.

Hit skulle hon färdas i sommar!

Barnet tar hon med sig överallt, det var ett tyst barn. Sedan fick jag åka tillbaka till min sjö och Sandra tackade mig för nyheten och for.

I villorna runt sjön förnams inte en rörelse på hela tiden.

Umz har huvudvärk, därför bad han mig skriva detta för hans räkning. Jag heter Fro.

Jag (alltså Umz) är litet bekymrad för Nitram. Han sade att han skall gå ut för att hälsa våren och nu har han varit borta i tre dagar redan. Fast det är kyligt och regnigt.

Det är typiskt honom att ge sig iväg så där bara och det är inte det jag är orolig för. Men Umz (det tycker alltså jag, Fro) oroar sig för allt möjligt.

Senast vi (Umz och jag) såg Kalle, höll han på att hjälpa sin granne med att sätta upp klädhängare i hennes förråd. Grannen är mycket noga med sina tillhörigheter och eftersom Kalle är snickare och hjälpsam, gjorde han allt efter grannens beställning.

Men sedan for han till Joensuu!

Tänk att folk kan vara (nu är det jag, Umz) så rädda för smitta!

Jag undrar vad (Fro igen) som rör sig i Kalles tankar. Tror han faktiskt att man inte kan bli sjuk i Joensuu?

Fro (alltså Umz)

PS. Nu kom Nitram tillbaka!