apr 16

Möten, virus och mänskor, del 1438

Nu såg jag våren.

En citronfjäril och en tussilago som jag talade med beklagade det döda mössets frånfälle. Det låg i strandkanten med hjälplösa tassar, bland isflak. Jag simmade förbi. Får jag musparatyfus eller liknande, kan det vara orsaken.

Men ingen må, i så fall, klandra mösset. Och jag gjorde följande iakttagelse: när det är mycket is i sjön, är där få simmare (för rikssvenska läsare: badare).

Det var inte den saken som upptog mig mest. Utan jag grubblade på denna fråga: var är Kalle?

Jag letade efter Kalle. Jag frågade efter honom. Men när jag sökte efter Kalle, fann jag inte hans plats.

Till slut berättade en vänlig granne att Kalle inte bor här längre. Kalle har flytt till Joensuu.

Varför flydde Kalle till Joensuu?

Jo, det skedde redan för några år sedan. Han övergav sin snickarverkstad i hyreshusets källare och flydde huvud över hals till Joensuu.

Han var rädd för smitta, för coronan.

Därför fann jag inte Kalle. Därför flydde Kalle till Joensuu.

En dag finner jag kanske ett hyvelspån i Rutiån med en hälsning från Kalle: ”Här har jag det bra, i Joensuu!”

apr 12

Möten, virus och mänskor, del 1437

Mitt sorgliga uppdrag likmätigt (se föregående inlägg) meddelar jag härmed att bloggen tar en obestämd paus.

Dess innehavare har nämligen lämnat oss för att gå ut och hälsa våren.

Då kan man inte ha datorn med sig, skriver han från en förort till Box.

In fidem,

LIJ

apr 11

Möten, virus och mänskor, del 1436

Jag ber verkligen om ursäkt för att mina uppsatser på sistone varit alltför faktabetonade. Läsekretsens reaktioner har varit våldsamma och jag har för mig att Putte själv reagerat på saken med en (anonym) blänkare i Pravda.

Men miljön är viktig i all litterär verksamhet. Och fantasihalten i luften är alltför låg där jag bor, det påtalade man redan för tjugo år sedan. Den har varit nere i värden på 0,04 – 0,05 och det är redan i farlig närhet av de halter där ingen igelkott längre förmår andas. (Åtminstone inte de som bär halsband försett med ägarens namn och telefonnummer.) En säregen atmosfär skall hålla 0,8 – 1,2 dekapix för att vara stimulerande.

Umz, som jag berättade om, är bättre än jag på sagor. Han gick sagolinjen i BSLLFLUBS, Flubben kallad, och var en av de främsta. Förkortningen står för Box’ Svenska Lägre Läroinrättning Företrädesvis för Lantlig Ungdom av Båda Sorterna. Länsstyrelsen krävde att där skulle läggas till ett q+ men rektorn vägrade. (”Barnens bästa går före”, röt han.)

Innan Umz åkte, bad jag därför honom om ett bidrag. Han är alltid så hjälpsam. Det anlände med flaskpost längs Ångermanälven, Bottenviken, Lappfjärds å och diverse mindre strömdrag. Han befann sig i Multrå i Sverige, skrev han. Jag hittade orten på Google. De har fantastiskt goda blåbär, skrev Umz, han tillbringar en månad där varje år för att bara plocka och äta bär varje dag. (Umz överdriver nog litet. Inte varar ju säsongen för de allra delikataste blåbären längre än två eller högst tre veckor.)

Blygsam är han också, han ville inte se det publicerat under eget namn. Han föreslog någon av pseudonymerna LIJ, ESK eller FRO – och vem är jag att inte tillmötesgå en sådan begäran?

Va?

Inom kort, inom kort står därför hans saga här att läsa. Jag har köpt en luftfuktare och Yngvar håller på att bygga om den till en apparat som skall öka uppfinningsrikedomen i inneluften – jag hör den som bäst surra i hobbyrummet. Ännu känner jag ingen verkan men Yngvar brukar kunna sina saker.

PS. Putte kan ju inte skriva i eget namn pga. sin position.

apr 10

Möten, virus och mänskor, del 1435

Det är mycket länge sedan jag såg honom senast men han har ett kännspakt utseende och jag kände igen honom när han lyfte blicken från kaffekoppen. Han tittade omkring sig i cafét som en godmodig räv.

Umz liknar en räv, en vänlig och uppriktig räv utan svek.

Umz har flera syskon, de är alla lika gamla och de gick på min klass i skolan. De kom från hittebarnshuset i Box, det var därifrån Gustav och Lisa adopterat dem.

Makarna stod först i kön när adoptionsförfarandet inleddes. Lisa berättade en gång för mig hur nervösa och förväntansfulla de varit på vägen dit:

– Vi satt i bilen och funderade på namn. Gustav föreslog ”Kristian” och jag svarade: ”Men tänk om det blir en pojke?” Så nervösa var vi. ”Då kan han få heta Anna, då”, svarade Gustav. Eller Martin… eller Erik… Sonja och Maria för en flicka?

– Det fanns alltför många lämpliga namn. Till slut ville vi låta slumpen bestämma. Jag skrev upp registerbokstäverna på bilar vi mötte och vi beslöt att välja bland dem. Osy, Taz, Rup, Moo eller Lyr… ja, Buu rensade vi bort, vi tänkte att vårt barn kunde bli mobbat i skolan med ett sådant namn.

– Där fanns åtta barn, fyra av vardera sorten. Vi bara inte kunde välja ett av dem – och ville det väl inte heller, innerst inne. De var ju alla lika gamla och de hade blivit som syskon på hittebarnshuset.

– Vi tar dem allihop! sade Gustav till sockensekreteraren. Och därmed var förrättningen slut.

Detta skedde alltså för tiotals år sedan. Nu berättade Umz för mig hur det gått för syskonen, som han kallade dem. Alla hade fått hederliga arbeten, lilla Iop hade visserligen blivit socialarbetare, men Umz försäkrade solidariskt att hon gör sitt bästa för att sköta uppgiften på ett hederligt sätt: ”Hon försöker vara mänsklig.”

De var också alla vid god hälsa. Pex och Ugh, tvillingflickorna, hade båda skadat benet. Pex föll av en buffel på en safari i Zaïre och bara några dagar senare glömde Ugh att utlösa fallskärmen i tid ovanför Mäntsälä. Jag tror att det var en undermedveten glömska – nu haltar de båda lika på varsitt ben. När de är ute och joggar tillsammans, märker man alltså ingenting.

– Och du då? undrade Umz. Alla läser ju din blogg i Box men du berättar så litet om dig själv.

– Det är därför att det inte händer något i mitt liv, försäkrade jag honom.

Tilläggas kan att Umz och hans sju syskon har ”normala” namn som andra förnamn: Kristian, Martin osv. Man bör alltid ge barnen minst ett kristet namn som kan inspirera dem och få dem att tänka på och begrunda tillvaron på rätt sätt.

Umz satte sig på motorcykeln.

– Hälsa Gus-, ropade jag efter honom, tav och Lisa!

apr 09

Möten, virus och mänskor, del 1434

Ja, den talföra mannen i föregående inlägg tar till vänster. Han spillde ur sig det väsentliga i sin livshistoria på nolltid.

Framför honom går en mörk kvinna som är något yngre. Hon har inte stavar men går långsamt och försiktigt, för det är is på trottoaren just nu. Hon heter Anita, ett rätt vanligt namn, men hennes efternamn för mina tankar till en kiosk i Hangö. Så hette också innehavaren där. Hon är ungefär lika lång som jag, hon har en vuxen dotter, hon är sekreterare / kanslist på en liten fabrik i närheten. Hon kan inte många ord svenska men däremot ryska, som behövs i arbetet. Man exporterar mycket av sina produkter österut. På fritiden är hon ofta ute och vandrar men en annan hobby hon har är stickning. Jag kan inte uttala mig om den saken närmare men hon fabricerar mössor och vantar och sockor i olika färger och storlekar som hon ger bort. Undantaget är en basar som hålls i december i ungdomsföreningens lokal någonstans i huvudstadsregionen. Hon brukar sticka tillsammans med en släkting till hennes man, de har ett gemensamt bås för försäljningen. Hennes man är vaktmästare eller gårdskarl på samma fabrik där hon själv arbetar, hon är alltså rätt lång själv men han är uppseendeväckande lång. De träffades…

Ja, fast allt det här kan jag inte veta något om och jag vill hålla mig till fakta. Jag känner henne inte. Hon bara ser ut som om det förhöll sig så.

PS. Och OM hon har en pudel, heter den väl Carrie. Vilket namn på en hund!

apr 08

Möten, virus och mänskor, del 1433

TANGENT (SAOB):

5) (i fackspr., i sht geom.) rät linje som i en punkt sammanfaller med (men i denna punkt icke skär) en kurva, beröringslinje. Tangenten till en cirkel, en kurva. Röra sig i tangentens riktning.

Många mänskor har denna blogg tangerat. Jag steg av bussen och gick över gatan. Sedan fortsatte jag längs trottoaren.

En okänd man, en stavgångare i sextioårsåldern, slöt upp vid min sida.

– Det verkar som om de där bussarna har bränsle, sade han. Det har varit svårigheter med distributionen. Jag skall snart resa till Helsingfors, hoppas att inte strejken leder till att det blir förhinder. Men jag har bokat biljetten på nätet och det skulle väl inte gå om den turen var inhiberad. Jag skall hälsa på min dotter som bor i Hoplax. Hon är gift med en ingenjör. Det är länge sedan jag varit där. Kommer vi att få lika fint väder som idag? Vädret växlar alltid i april. Min dotter har bott i huvudstaden i sex år nu. Hon har en syster som bor i Villmanstrand, jag har två döttrar. Hon som bor i öster är ogift. Hon är lärare. Nu måste jag vika till vänster.

– Jonej, sade jag.

Omkring femtio meter gick vi sida vid sida i världen.

apr 07

Möten, virus och mänskor, del 1432

Varför berätta vad folk pratar om? Jo, mänskor är det enda värdiga ämnet för studium och skriverier, det har Goethe sagt.

Genom flitigt lyssnande till olika trädslag har jag övat upp min hörsel till en osedvanlig skärpa. Ännu vid hög uppnådd ålder kvarstår den intakt.

Samtidigt går folk omkring med saker i öronen och lyssnar till buller. Deras hörsel har försämrats i motsvarande mån. De tror att andra är lika handikappade.

Nu satt jag i cafét där jag bor.

Två kvinnor satt lutade mot varandra vid ett litet bord. De talade med låga röster och avhandlade intima hemligheter.

Och dem tror ni att jag för vidare? Aldrig. Ni skulle bara skvallra för Kalle.

Bakom mig satt en utlänning. Han var stor och lång och han hade ett utmärkt finskt ordförråd men ’y’ blev ’u’.

Åhörare för gången han hade summa tre. Trodde han. De var fyra.

Han talade om militära ting. Han var engagerad i ett företag som arbetade med planering och projektering för krig. Han var lång och rak i ryggen och han hade stora gester som kunnat ta hela världen i famn, därtill någon av småplaneterna – förslagsvis Merkurius, som ju har en diameter på bara 4879,4 km.

Vem bryr sig om krig? En äldre kvinna satt mitt emot en äldre man. De talade svenska och trodde antagligen att ingen annan i lokalen gjorde det. För hon sade, lågmält viskande:

– Vill du ha en sådan där som den där *** gubben har?

Med en elegant gest lyfte jag upp den och sade högt: – Den kan verkligen rekommenderas, madame! (Ungefärlig resumé.)

Det är hugnesamt att se gamla mänskor rodna. Skammen berikar vårt känsloliv till slutet.

apr 06

Möten, virus och mänskor, del 1431

Gårdskarlen ringde på dörren.

– Det ser illa ut för doktorns fru! sade han.

Doktorn reste sig snabbt och skyndade ut. Där möttes han av en fruktansvärd syn, skriver han i sina memoarer. Hans hustru låg livlös på gatan. Hon hade blivit påkörd av en bil och någon timme senare dog hon på sjukhuset utan att ha återfått medvetandet.

År, datum och klockslag nämner skribenten. Det var mitt i Helsingfors, vid en mycket livligt trafikerad gata.

* * *

Några våningar högre upp i samma trappa bodde en ung familj. Det förstfödda barnet hade kommit till världen bara en dryg månad tidigare.

De såg doktorns efternamn på tavlan vid ytterdörren. Men om tragedin visste de ingenting då, fick ingenting veta förrän långt senare.

Doktorn har också dött. Hans bok läser jag först nu.

Vår äldsta son lever.

På Mannerheimvägen är trafiken fortfarande livlig.

apr 05

Möten, virus och mänskor, del 1430

I mitt lexikon över ord och företeelser på SU- som antingen inte alls existerar eller som finns till på ett mycket tvivelaktigt och osäkert sätt, tar jag också upp litteratur och filosofi. I noga åtskilda avdelningar.

Bland författarna kan nämnas:

SUNDSTRÖM, Gun-Britt försvarar sin plats här eftersom jag inte vill recensera böcker jag inte läst och jag har aldrig sett på Maken.

SUVORIN, Aleksej Sergejevitj (Алексей Сергеевич Суворин) existerade visserligen men försvarar sin plats i mitt lexikon pga. sin pseudonym Neznakomets.

SUE, Joseph Marie Eugène likaså, för honom läser ingen längre.

SVEVO, Italo skulle ju ha kunnat stava sitt namn SUEVO men gjorde det ändå inte.

SURKEA, Simo är en finländsk filosof som i sitt tänkandes initialskede gav betydande bidrag till hopplöshetens och pessimismens livsåskådning. Man skiljer vanligen mellan tre vitt skilda epoker i Surkeas tankemässiga utveckling: (I) den pre-existentiella, han gitte dock inte publicera något under denna tid och ingen vet egentligen något om den, (II) den manisk-vegetativa och (III) den uppslagsrika.

Från den tredje fasen har vi hämtat en mängd idéer. Vänta bara!

apr 04

Möten, virus och mänskor, del 1429

Det var en röd, en blond och en mörk.

De sutto kring ett bord, så att den röda vilade ett skadat ben på stolen till höger. De voro tre kvinnor, kring fyrtio alla de tre.

– Och alltid måste man ta hand om… sade den röda. Hon hade långa fingrar och naglarna var gröna. Hon nickade bekräftande till sina egna ord och underströk dem med att slå med fingrarna mot bordet. Hennes röda hår var samlat i en knut i nacken.

– Nej! Så ljuvligt! sade den blonda som satt mitt emot henne. Hon rörde sina händer i stora gester; en förändring åskådliggjorde hon genom att greppa ett tankeblock i luften och föra över det från sin högra sida till den vänstra.

Hennes blonda hår var halvlångt och fritt.

Den mörka på hennes vänstra sida var kortare än de två andra, litet böjd i ryggen. Hennes gester tedde sig som om hennes handleder varit hopbundna framför bröstet.

– Vet ni vad jag drömde i natt? frågade hon. Hennes hår var rakt.

Den blonda visste det inte. Hon vände ansiktet mot den mörka och föste i detsamma ett tankeblock närmare henne.

– Nog är det utmanande! sade den mörka senare men log.

Vid ett litet bord intill dem – den röda, den blonda och den mörka – satt en gammal man som skrev något i ett litet, litet häfte.

Vad skrev han?

Ingenting.

Ingenting alls av bestående värde – inte för den röda, för den blonda eller för den mörka.

Jag tror att han satt där och väntade på bussen och döden.

Bussen, det visste han, skulle komma om exakt tjugofem minuter.

Tidigare inlägg «

» Senare inlägg