okt 07

Möten och mänskor, del 190

Det är många av de möten jag skildrat som ägt rum på caféer och ställen där man över en kaffekopp kan betrakta och förundras över mänskor.

Ibland inser eller begriper man något eller anar svaret. Men en sak är fortfarande ett mysterium, höljt i dunkel och insvept i dimma: spelautomaterna.

De ger inkomster för innehavarna. 500-700 euro i månaden, säger ägaren till ett litet ställe, samtidigt som han själv prövar sin lycka på en av de tre han har fått sig tilldelade. Han klagar också över att ett köpcentrum i närheten får ha femton automater i sina utrymmen.

En annan man närmar sig de åttio. Hans dag förefaller mycket enahanda – man ser honom långsamt vandra hemifrån på morgonen och lika långsamt återvända hemåt mot kvällen. Däremellan står han ofta vid automaterna i ortens matvaruaffärer.

-Om det skulle komma en vinst, är svaret och förklaringen han ger på min fråga vad det är som fascinerar honom.

Det är ju varken svar eller förklaring men jag accepterar det som hans syn på saken.

Spelautomaterna kompletteras ofta i inredningen av bord och diskar för tips- och lottokuponger. Ibland är också en TV påslagen med sändning från ett eller annat trav. Jag fattar inte galoppen. Jag har aldrig känt dragning till eller lust att pröva penningspel – ja, åtminstone inte sedan jag var barn.

Men världens ondska är mångfasetterad och den Onde själv är uppfinningsrik. Med snurrande hjul och blinkande färger hypnotiserar han några av oss och förmår oss att självmant öka vårt elände.

okt 06

Möten och mänskor, del 189

Jag blir så glad när jag ser dig – heter det i en försvenskad sång.

Vi var inte bekanta från förut men han kom emot mig med ett strålande leende och betygade ljudligt vilken glädje vårt sammanträffande beredde honom.

Vi skakade hand. Han presenterade sig, nämnde sitt namn.

Jag nämnde mitt.

Hans leende lossnade och man nästan hörde det falla till golvet. Det var en förvandling som kunnat platsa hos Ovidius.

-Ägaren är bortrest, förklarade jag. Jag är bara tillfällig inhoppare…

Förklarade jag för försäljningsrepresentanten medan han samlade resterna av sitt leende.

* * *

På cafét sitter två damer jag inte sett på länge. De sitter mitt emot varandra och samtalar, en med ansiktet och en med ryggen mot mig.

Hon som ser mig först lyser upp i ett brett leende:

-Nej, men hej!

Hon som inte ser mig ler också och vänder sig om för att se vem som kommit.

Hennes leende faller till golvet med en duns.

Inte för att vi egentligen har något otalt med varandra. Men ”alla kan ju inte älska alla här i världen”.

Det första intrycket lär vara avgörande. Därför satsar jag alltid på det andra, därför att det är så mycket intressantare – både för min egen del och för andras. Övervinner man ett första, ogynnsamt intryck, är förutsättningarna så mycket bättre för en bestående vänskap.

Det finns tyvärr de som förlorar på en närmare bekantskap. Det mest tragiska är när detta gäller den allra närmaste.

Men jag känner en man som tvingats säga till sina egna barn: ”Jag hoppas att ni aldrig blir lika er mor!”

okt 05

Möten och mänskor, del 188

Det har hänt att den klimatbeklämda ringt och väckt mig mitt i natten.

Av pur ångest för det som skall övergå världen måste hon berätta om sin skräck. Själv är hon ytterst miljömedveten och vidtar alla tänkbara åtgärder för att jorden skall bevaras i beboeligt skick för kommande generationer.

Henne tänkte jag också på när jag såg Akademenfolket rigga upp stora affischer inför ett diskussionstillfälle i bokhandeln. De presenterade böcker avsedda för barn, där barnen uppfostrar sina föräldrar att äta kål och att cykla (det var detta jag råkade uppfatta).

Barnskyddet ingrep inte mot Akademiska bokhandeln, liksom det stillatigande låter barn uppträda i olika internationella fora med känslofyllda attacker mot världens ledare.

Personligen finner jag ivern senkommen, jag hade i skolan en lärare som tog till sig Romklubbens visioner och övertygade också mig om att vi inte har lång tid kvar.

Den stora frågan är om vi väntar på ”nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor” eller inte. Gör vi det, kan vi sova tryggt även om vi snart går under.

Och tro nu inte att jag skriver detta för att klandra henne som ringde. Från hennes synpunkt var reaktionen sund, följdriktig och intelligent. Om det finns skäl därtill, kan och bör och skall man naturligtvis ringa mig.

Men jag går tidigt till sängs.

okt 04

Möten och mänskor, del 187

Det finns folk som samlar på ovanliga registerbokstäver på bilar. Och då skall det helst vara sådana som innehavaren inte själv valt och betalat extra för.

Också jag har tagit två suddiga foton av sådana. Det första var av två bilar som stod ensamt parkerade bredvid varandra, inbäddade mellan höga drivor på gatan. De hette MIE och SIE och finessen med detta förstås av den som kan finska.

Det andra var också av två bilar bredvid varandra. De hette RIA och MEH och finessen med detta förstås av nästan ingen annan än jag själv.

Jag såg på hennes namnskylt att hon hette N****. Namnet var så särpräglat att jag frågade, för hon såg purfinsk ut. Det visade hon sig också vara. Och namnet, det var en släktklenod. Tre generationer tillbaka hade en lika pur anmoder också haft samma namn. Hon var verkligt stolt när hon upplyste mig om proveniensen.

Det finns tusentals expediter i trakten men en enda heter N****. (Det fanns också en annan i butiken denna dag men vad hon hette har jag glömt.)

Så skaffa dig ett namn att minnas, ditt verkliga namn! Det kommer en dag då böcker skall upplåtas och det skall frågas vad vi verkligen heter, inte bara vad vi kallas och går för här i världen.

Jag har kallat dig vid namn, du är min! (Jes. 43:1)

okt 03

Möten och mänskor, del 186

-Det är väl ingenting särskilt med det!

Jo, det är det. Om det är minst trettio år sedan man åkte metrotåg senast.

Som jag föredrar buss eller, allra helst, spårvagn för utsiktens skull har jag inte haft anledning att stiga ner i underjorden. Men nu skulle jag dit där ’spårvagn’ är ett okänt begrepp.

Höga rulltrappor från Kampen gav min följeslagare svindel. Hon stannade kvar där uppe. Jag fick också en känsla av svindel men det är bara en världslig sak och jag skall ändå dö någon gång.

När Juhani Aho skrev Rautatie föregrep han sensationerna och gör en beskrivning överflödig. Hur skulle väl mänskors psyke stå ut med att åka i samma hastighet som en skenande häst galopperar?

Det är inte mänskligt att packa folk tätt i tuber och blåsa iväg dem i höga hastigheter. Det lilla obehaget färdsättet medför uppvägs dock ledigt av fördelen att folk låter sig betraktas i en pinlig situation – därom skrev jag i det föregående. Man tvingas så nära varandra att man måste låtsas vara mycket långt borta.

Jag hade inte begripit att man måste stämpla sin biljett där uppe utan den som jag inhandlat i R-kiosken hade jag med mig i vagnen. När jag med frågande uppsyn vände mig åt olika håll låtsades alla att de ingenting såg.

Utom en, och han var samar… han var invandrare. Han upplyste mig också om att jag måste stiga av och byta före banan förgrenades – tack vare honom blev jag inte försenad. Han nöjde sig inte med mitt tack utan han såg till att jag också stod på rätt sida för att stiga ut och han följde med och såg till att jag med säkerhet fann den plats på plattformen där biljetten skulle stämplas. Han såg till att jag påbörjade uppstigningen till markytan i rätt riktning.

Sedan var han borta.

okt 02

Möten och mänskor, del 185

Hon ser plågad ut.

Hon ser pressad ut.

Hon håller hårt i sin väska och hon stirrar ut genom fönstret. I tunneln finns där ingenting att se.

Munnen är ett kort streck. Mungiporna för en ojämn kamp mot tyngdkraften.

Det är svårt att spontant känna medlidande. Hon är nämligen en av dem som spelat en central roll när det gällt utvisningen av förföljda asylsökande till deras hemländer. En av dem dödades. En annan häktades genast vid flygplatsen och hans skickelser är okända.

Hon sitter mitt emot mig i en fullsatt metrovagn. Ju tätare mänskor packas samman, desto mera tomma och intetsägande blir deras blickar. Men ingens är så tom som hennes.

Ja, man kan ändå känna medlidande. Man kan också känna hopp. Att hon är så märkbart plågad och pressad kan vara det djupa mörkret strax före soluppgången.

Tänk om vi fick höra en bekännelse! ”Jag har missbrukat mitt tjänsteansvar, jag lämnar mitt ämbete med omedelbar verkan, jag ber Gud och människor om förlåtelse…”.

Korsspindeln har sitt namn av den korsliknande figuren på bakkroppen. Tänk om korsets tecken flyttades därifrån till hjärtat!

okt 01

Möten och mänskor, del 184

När min granne talar om Akropolis, tänker han på bilar.

Och det skall jag inte förebrå honom för. En bildad och civiliserad person som bott i Österbotten förknippar naturligtvis Akropolis med den österbottniska ladan men det körs också ett VM-rally som fått sitt namn av det grekiska tempelområdet.

Man tävlar ju också i löpning i alla stora mästerskap på en sträcka av 42,195 km, ett udda tal i både yards och meter men odödligt vordet genom ortnamnet Marathon.

Grannen har själv tävlat i bil och numera står han i rök och damm vid vägrenen. Han beskärmade sig över grekernas brist på kultur i trafiken.

—En traktor med hölass på motorvägen! Med två män sittande ovanpå…

Och ändå måste han medge att allt flyter, πάντα ῥεῖ, på ett sätt som trafiken annars gör bara i Venedig. Även om rättigheter ss. det vi kallar ’förkörsrätt’ i Aten inte är något man har eller besitter i kraft av regler, utan något man tar sig.

Men vad är trafik?

Ursprungligen avser ordet allt slags handel och enligt SAOB kan etymologin återgå på ett ord som betecknar hällande av vin från ett kärl till ett annat. Trafik är rörelse, trafik är liv.

Kring henne som hatar står allting stilla.

Vi längtar efter minsta rörelse, minsta tecken på förvandling och liv. Men orörligt som de vita ruinerna av en svunnen tid höjer sig våldets tempel över mänskornas vimmel.

sep 30

Möten och mänskor, del 183

Strandpromenaden går också längs välansade gräsmattor och på sådana har kanadagäss och vitkindade gäss blivit en ny landsplåga i parker och vid stränder. Deras avföring är riklig, om än inte illaluktande som hundarnas, och detta tilltalar inte strandfolket. Vitkindade gäss får inte jagas.

Så kommer jag att bli indragen på ett hörn i en för mig ny verksamhet: gässfördrivning. Man har försökt med ett lågt staket, det hjälpte inte. Man försöker med att avfyra lösa skott – fåglarna skingras men återvänder snabbt.

Nu prövas en ny metod. Svanar har visat sig ha en avskräckande effekt på gässen och ett uppstoppat exemplar ställs ut på stranden. Men gässen genomskådar bluffen. De håller sig på ett visst respektfullt avstånd från attrappen men någon större verkan har den inte.

Kampen är förlorad.

P.S. I detta skede tillkallar arbetarna på stranden stadens chefsetolog. Han anländer snabbt till platsen och viskar något där ett ytteröra kunde tänkas sitta på en av de största fåglarna. En stark oro sprider sig genast i flocken och efter en stund lyfter samtliga och flyger bort, bara enstaka fjädrar virvlar kring i luften.

Vad sade han?

Han berättar för mig vad han viskade: att han har för avsikt att göra gässen till huvudagerande i en naturblogg som blandar fakta och fiktiva element.

Fåglar är ärliga naturvarelser och de hyser en stark, instinktiv motvilja mot osanna och tillrättalagda skildringar.

sep 29

Möten och mänskor, del 182

Jag stannar upp men inte det minsta lilla mynt hittar jag i fickorna.

Vad kan jag göra? Jag klargör mitt predikament med internationellt teckenspråk och tecknar i stället ett kors över den gamla kvinnans panna.

Och hon, som sitter hopkrupen som ett litet barn i porten, ler ett strålande och tandlöst leende till tack, med ögon som lyser i det rynkiga ansiktet.

Fantisera sedan om organiserad kriminalitet och bedrägeri!

sep 28

Möten och mänskor, del 181

De tre kvinnliga exemplen ovan (nedan) kan fortsättas med två manliga som åskådliggör en annan dimension som antropologer och socialvetare bekräftat. Exemplen är lika rykande färska.

Det var ett litet tekniskt problem med min gammalmodiga telefon som kom mig att vända mig till en liten enmansfirma i branschen. Saken gick lätt att ordna men det pris han nämnde för ingreppet var högt. Han hörde visst någon nyans i mitt utdragna ”ja…” för han genmälde genast:

—Inte tror du väl att jag gör det gratis?

Och så var det en man som snart går i pension. Han har kört buss i Helsingfors i tiotals år och nästa sommar har han åldern inne. Vad skall han då göra? Det vet jag inte men det han nu önskar gör mig lika omvänt förvånad som mannen i det föregående.

Busschauffören vill nämligen nu på egen bekostnad förkovra sig i det svenska språket för att kunna ge sina kunder bättre betjäning.

Lägg denna habegärets dimension i kors över de tre typerna i det föregående. Den allra värsta sorten i de sex fälten som uppstår är hon som förenar den jämrande självbetraktelsen med oförmåga att skänka någon något av hjärtat, ens det som honom tillkommer.

Tidigare inlägg «

» Senare inlägg