feb 26

Möten, virus och mänskor, del 494

Erving Goffman skrev också om givandets sociologi, det vet jag, men vad han skrev minns jag inte exakt – om jag nu läst just det. Undermedvetet kan det tänkas att jag reproducerar något av läsfrukterna i det följande. Källan är alltså angiven.

Att ge, det är en märklig sak. Spontan givmildhet är kringgärdad av stränga regler som överträdes blott av barn och av dem som är barn till sinnet.

Jag gav en summa till två personer, vid två näraliggande tillfällen. Den ena tog emot och bedyrade sin tacksamhet för gåvan. Den andra returnerade genast beloppet.

Det senare kändes som en grav förolämpning. Men hon visste inte vad hon gjorde, det förflutnas ärr smärtade. Hon är oåtkomlig. ”Tacksamhetsskulden” – vilket ord! – var henne för tung att bära.

Hur mycket mera förödande är då inte meneden, ett ”ja” inför altaret och Gud som returneras av mottagaren som värdelös makulatur.

Med mynt och sedlar och andra varor i konsumtionssamhällets övliga cirkulation kan man alltid ångra sig. ”Det var alldeles för mycket” har den vuxne lärt sig att säga. ”Mera! Mera!” har barnet inte lärt sig att inte säga.

Men den tid som ständigt förflyter låter sig inte kompenseras. Hatet och Tiden är bundsförvanter, barn av syndafallet båda.

feb 25

Möten, virus och mänskor, del 493

Ett rov för stridiga känslor stod hon där stilla, invid yoghurten.

Jag såg henne kasta snabba, prövande blickar omkring sig. Många gick omkring i affären, alla med mask för ansiktet. Många kände henne, hon dem.

Så tändes en glimt i hennes mörka ögon. Jag såg att hon fattat ett beslut.

Hon rev av sig masken.

Så inledde hon beslutsamt ett samtal med mig, frågade hur jag hade det och annat liknande.

Sedan krängde hon åter på sig masken och fortsatte, oklanderligt rustad mot alla faror, med sin shoppingvagn mot kassan.

Tack för solidariteten, ögonblicket av gemenskap!

Sedan vart jag ensam igen bland likgiltiga eller frågande, avståndstagande, avståndsskapande ögonpar.

feb 24

Möten, virus och mänskor, del 492

Om diskens psykologi hade ju Erving Goffman m.fl. en del att förtälja oss. Den osynliga linje som skiljer butikens främre och bakre regioner åt, överträder ingen – åtminstone inte och särskilt inte i föregående, gårdagens fall.

Vi hyser alla en instinktiv respekt för detta streck. På samma sätt finns en cirkel dragen kring vår person, så att den som inlåter sig i samtal förstår att hålla sig på ett bestämt avstånd. Hur kommer pandemin att inverka på detta? Kanske sker en allmän likriktning inom EU med ett nytt socialt betingat avstånd, när och om den upphör.

Hon som ilade iväg med snabba och förskräckta steg som svar på min enkla hälsning, kan jag förstå. Ängslig av naturen har hon säkert följt alla rekommendationer som om de var påbud. Men affärerna rekommenderar mängder av produkter och jag har inte sett skäl att särskilt iaktta just denna rekommendation – deras maskönskan.

Länge leve därför de små förfallna kvartersbutikerna med ett förfallet klientel i förfallna förorter! Där man ännu fritt får andas ävensom med grevar och friherrar blandas utan att någon ser något särskilt i de’.

feb 23

Möten, virus och mänskor, del 491

De flesta som sitter bakom en disk, sitter bakom en disk.

Hon tronar.

Från sin drottningsliga plats dirigerar hon kommersen i den lilla butiken. Med högljudd stämma förklarar hon för vilsna kunder var de kan hitta det Ena eller det Andra. I bortersta rummet, på andra hyllan uppifrån, längst till vänster. Eller under Prylarna på golvet, till hälften dolda av Manicken.

Hon skrattar hjärtligt och rått åt de kunder hon blivit bekant med under åren som tål att skrattas åt. Hon tiger visligen med de kunder som inte tål att skrattas åt.

Det händer någon sällsynt gång att man ser henne på kafferast, då har hon verkligen lämnat sin plats och förflyttat sig några meter till kaffebordet. Men ingen har någonsin observerat henne under denna förflyttning.

I böcker av Maigret förekommer ofta portvakten, för det mesta en äldre kvinna som dygnet runt tycks bevaka hur hyreskasernens invånare och besökare har sin ingång och utgång i huset. Genom sin glugg iakttar hon dem och världen, ungefär som Lycko-Per i kyrktornet.

Det kommer en dag när drottningen inte mera tronar bakom disken. Det är på intet sätt blasfemiskt utan enbart naturligt att tänka sig att hon också sänks i jorden i sittande ställning. Och först när Dagen kommer, står hon upp liksom vi alla.

feb 22

Möten, virus och mänskor, del 490

Och det var ingen slump att det var Rimskij-Korsakov, han komponerade en intelligent musik som i de dramatiska passagerna lämpar sig utmärkt för bilkörning i oväder. En passagerare jag hade är en otyglad natur som förstår sig bättre än jag på både musiken och matematiken.

Så jag frågade honom om Rimskij-Korsakov, frågade också om synestesier. Det sägs att vissa ser tonerna i färg: gäller detta alla, är det en förmåga som kan uppövas? Och om denna förmåga så är genetiskt betingad, kan då en blindfödd se färgerna när han hör dessa toner?

Han berättade om hur toner luktar, om doften av ackord. Det finns en rytm i regnets oregelbundna droppande från takkanten och den kan uttryckas med hjälp av främmande talvärden, med algoritmer som jag kanske här felaktigt benämner med denna term.

Det var just detta jag jagade: att fascineras av det man inte kan begripa. Inget under att Tjajkovskij, allt sitt romantiska buller till trots, inte lämpar sig för samtal om det ouppnådda och ogripbara.

Min passagerare har ingen akademisk utbildning och vissa främmande ord och termer uttalar han med en hjärtskärande felbetoning eller omkastad stavning. Han står närmare det formellt geniala och han tror därtill.

feb 21

Möten, virus och mänskor, del 489

Rimskij-Korsakov i bilens CD-spelare tystas plötsligt av ett trafikmeddelande: en brinnande bil gör att vägen är avstängd… det är bara några kilometer dit längs samma väg.

Olyckor händer ibland. Jag väljer Ring I i stället.

Där berättar trafiktavlan att två körfält är avstängda i tunneln. Jag ser på avstånd kön av stillastående bilar – den är lång.

Ibland händer två olyckor samma dag. Jag tar en genväg som få tycks känna till och passerar obemärkt dem allihopa. Färden fortsätter men på motorvägen syns blinkande sirener. En långtradare med östeuropeiska skyltar har glidit av vägen i god fart.

Statistiskt sett kan det knappast inträffa något mera nu. Men några kilometer längre fram passerar jag en lastbil som står stilla på motorvägen. Dess ena bakhjul är kvaddat, förvridet, föraren vandrar närmast generad av och an bredvid fordonet i väntan på assistans.

Sannolikheten för ytterligare incidenter på denna resa är nu så försvinnande liten att jag ökar farten och även skulle släppa greppet om ratten, om jag inte bibringats en så god uppfostran vid sidan av de matematiska studierna.

feb 20

Möten, virus och mänskor, del 488

Hon sitter på bänken i butiken med en liten hund bredvid sig. Hon inleder ett vänligt samtal om alldagliga ting.

Och jag undrar för min del hur det står till med henne nuförtiden och om det blivit något av hennes planerade flyttning till Småstad?

Hon ser förvånat på mig, på gränsen till irriterat.

-Varför skulle jag flytta till Småstad?

Ändå hade vårt senaste samtal till största delen handlat om denna sak. Och nu tillägger hon, nästan litet bryskt:

-Och vem är du?

Hon är inte gammal och hon ser ut att vara vid god hälsa. Men hennes minne är drabbat.

Jag berättar vem jag är. Då skiner hon upp och säger att hon mycket väl kommer ihåg vem jag är.

Sedan fortsätter hon samtalet med några frågor och gamla minnen från trakten som verkar ovidkommande, hon nämner förhållanden och personer som jag inte känner. Till slut förstår jag att hon tror att jag är min far.

Våj, det allra mesta i vårt liv tål ju att bara glömmas! Och snart är det verkligen glömt.

feb 19

Möten, virus och mänskor, del 487

”Intermezzo i förort” kunde mitt inlägg heta, om det hade en rubrik. Eller något liknande.

Vilket meningslöst namn som helst kunde passa. Men mina tankar går till ett skådespel, därför att allt var som en scen i en hopplös teater.

Ett fyravåningars höghus med fyrkantig, grå och medfaren fasad. Parkeringsplatsen är på tre sidor omgärdad av likadana hus. Nere vid avfallsbehållaren finns två tomma gästplatser. Jag ställer bilen på en av dem. Det är söndag, en kall vinterdag.

Mitt på fasaden slås plötsligt ett fönster upp. En kvinna i fyrtio-femtioårsåldern skriker åt mig. Hon liknar Eurydike i en uppsättning jag läst om. Ja, just skriker. ”Ett hysteriskt fruntimmer” skulle någon kalla henne som inte liksom jag månar om ett korrekt språkbruk.

Hon hävdar att min bil inkräktar på hennes parkeringsplats. På hennes betalda parkeringsplats!

Ett märkligt påstående. Jag går ett varv runt min bil – rutorna står inte bredvid varandra, utan bilarna parkeras nos mot nos.

-Nej, svarar jag. Jag tycker inte det.

Nu blir kvinnan rasande. Hon talar om både parkeringsvakt och polis och börjar högljutt svära åt mig. Hennes eder ekar mellan tre trista höghus.

-Ursäkta, säger jag, men jag diskuterar inte med ett sådant språkbruk. Och så går jag, till den person i huset jag skall besöka.

-Polisen kommer! ljuder det efter mig.

I huset bredvid hänger en man mot balkongräcket. Han drar likgiltiga bloss på en cigarrett utan att röra en min. Det är som i en loge på teaterns läktare.

Ja, jag blir själv förvånad över hur vänligt och sakligt jag svarar kvinnan. Antagligen hade jag också blivit arg – om det funnits någon som helst mening i hela händelsen.

Trappan är nedsliten och trång, allt är illa medfaret av livet. Under de två följande timmarna kastar jag då och då en blick ner mot parkeringsplatsen. Inga myndighetspersoner.

Sedan åker jag min väg.

Av 487 möten var detta ett av de mest absurda. Varför skriker Eurydike? Hon hade skäl till förtvivlan, men inte för min parkerings skull.

feb 18

Möten, virus och mänskor, del 486

Han brukar inte kraftuttryck (så kallar man ju dessa uttryck för svaghet) men jag hörde dunsen och han tystnade.

Han stod på en trottoar i Helsingfors och talade i telefon med mig när is och snö från höghusets tak landade på hans bil.

Att oväntade och osannolika ting inträffar är en av de få säkra saker vi vet om framtiden. Nästan lika säkert är att vi – mänskligheten, nationen, regeringen, du och jag – garderar oss för fel saker. Leoparderna passerar inte förstäderna.

Vad som helst kan hända, det är evangelium. Hon som hatar kan få ett nytt hjärta! Dessa långa år av ångest, av sorg och saknad efter förlorade barn kan verkligen ta slut! Nu!

feb 17

Möten, virus och mänskor, del 485

Mänskligheten drabbas tidvis av naturkatastrofer, farsoter och missväxt. Till detta kommer ytterligare de julspel, som lärarna i småskolan tvingade oss att medverka i.

Nu såg jag honom igen, han som var Simon.

Vilken Simon? Simon i Sälle.

”Goss.: En — — bjuder Simon i Sälle, en — bjuda redeliga herrar, en — bjuda Södermänner alla.”

Så framskred han under sång i spetsen för sin skara.

”Gossarna göra sitt anbud en smula öfvermodigt eller med öfverdrifvet allvar.”

Om någon spelade den flickliga huvudrollen, minns jag inte. ”Flickorna afgifva nu sitt svar, som ej bör blifva jakande, så länge blott silfver och guld bjudes.”

”Nej får Simon i Sälle, nej få redeliga herrar, nej få Södermänner alla.”

Efter alla dessa år, alla dessa år, förstår jag nu att spelet är en moralitet. Vi skulle bibringas uppfattningen att äktenskap inte skall ingås av ekonomiska skäl.

Jag tror ingen av mina klasskamrater heller visste om att pjäsen hade en moral, en sådan moral.

För oss var den bara meningslös (läs: förnedrande). Men föräldrarna satt i publiken och kanske förstod någon eller några av dem den djupa lärdomen i det som följde: ”Förnärmade eller sårade kunna flickorna utan artighetsbetygelser afslå anbudet.”

Pengarna, barn, betyder inte allt!

”Vred rider Simon i Sälle, vred rida redeliga herrar, vred rida Södermänner alla.”

Med kraftiga sidohopp galoppera gossarna jämsides ett hvarf medsols omkring flickornas led. Skorna slås för hvarje språng hårdt emot hvarandra (dånet af hästhofvar).

Och Simon & Co. gör bättring!

”Igen kommer Simon i Sälle, igen komma redeliga herrar, igen komma Södermänner alla.”

Gossarna komma nu igen för att göra ett bättre anbud.

Slutet blir lyckligt: ”Ja får Simon i Sälle, ja få redeliga herrar, ja få Södermänner alla.”

Jag vet faktiskt inte hur det gått för en enda av kamraterna i första klassen.

I st. f. att blott niga kunna flickorna nu göra stor nigbugning (hufvudet böjdt djupt ned mot knäet).

Vi får hoppas att de alla fått sjunga med fröjd: ”Så gla – de -lig, så gla – de – lig ri – der Si-mon i Sälle.”

Glada. Lyckliga. Sälla!

Tidigare inlägg «

» Senare inlägg