jul 17

Möten, virus och mänskor, del 629

Plötsligt började det regna och hundratjugo mänskor dog.

Nu var de alla européer och vid en naturkatastrof känns de naturligtvis mera döda än offer för monsuner och liknande exotiska fenomen utanför Schengenområdet.

Det är dock klen tröst för tigerhjärtan även om de alla skulle befinnas ha varit vaccinerade. Vid närmare betraktande sönderfaller befolkningen som känt i två delar: klimathysteriker resp. -skeptiker.

Märkligt nog sammanfaller denna indelning långt med partipolitiska preferenser. Högerut är det bara naturlig variation när det blir hett om öronen. Och pekar man finger mot industrins utsläpp i värmen är man vänster.

Erasmus av Rotterdam skrev boken Μωρίας ἐγκώμιον, som översattes till svenska under titeln Dårskapens låf och beröm. Erasmus’ bok utkom 1511 och den firar just denna månad sitt femhundratioårsjubileum.

Jag vet inte om och hur det hör till saken, det är inte lätt att koncentrera sig.

Det är så hett.

jul 16

Möten, virus och mänskor, del 628

På en strand står en ensam paketbil.

Det kanske sover någon i den!

Som bärnsten har kvällen varit, solen gick ner som ett glödande klot och nymånen syns på himlen. Inga mänskor är där.

Men när jag somnat, väcks jag av knatter från mopeder och höga röster. Snart drar de bort och jag somnar igen.

Vad är klockan när jag väcks igen? Nu är det ilskna mansröster, man grälar, och jag rör mig i drömmen kring min barndoms hus – inte i fruktan men vi barn företar en kringgående manöver i skogen för att inte råka på fridstörarna.

De tystnar och jag somnar. Den tredje gången jag väcks tror jag först att det är ett grälande par tätt invid bilen – men det är ju en monolog, en man som högljutt och nästan gråtande i en mobiltelefon försvarar sig mot anklagelser som uppenbarligen riktats mot honom.

Om där står en ensam bil på stranden, kan man då inte tänka sig att någon sover där efter den heta dagen?

Uppenbarligen inte. De privataste hemligheter öppnas en meter från mina öron. Också de tystnar. Klockan fyra på morgonen ger jag mig iväg till en livligare och lugnare plats och sover där ostörd tills den rosenfingrade Eos når mig med sitt milda bud.

jul 15

Möten, virus och mänskor, del 627

Än en gång vill jag återkomma till den bulgariska litteraturhistorian (del 618, den 5 juli) och vad jag där fått lära mig. Det beror på Georgi Stamatov (1869-1942), en ömsint domare och författare som i sitt praktiska juridiska värv berömde sig av att aldrig ha avkunnat en dödsdom och som ogärna tog sina fiktiva personer av daga.

Man tänker förstås på Miguel de Unamunos nivola Niebla från 1914. Där uppsöker den unge Augusto författaren själv för att ventilera sina tankar på självmord och det framgår då att Augusto är en fiktiv person och därför helt enkelt inte kan ta sitt eget liv.

Han återvänder hem från samtalet och dör. Vem tog hans liv? Augustos hund, Orfeo, får sista ordet i novellen – eller nivolan.

I fjor, år 2020, framfördes för övrigt också starka indicier på att Unamuno själv inte dog på det sätt som tidigare angetts – år 1936 – utan blev mördad av en fascistisk meningsmotståndare, den sista person som besökte honom den sista dagen av detta för Spanien skickelsedigra år.

Heder åt Stamatov! Mänskan, en mask i stoftet, skall inte spela gud ens i sina egna fantasialster. Liv och sanning är ändamålet också med den skarpaste kritik och klander.

jul 14

Möten, virus och mänskor, del 626

Ett stycke in i skogen står en barnvagn på sned, halvvägs nere i ett litet dike. Det är en lätt kärra, en sittvagn, den verkar helt ny och den är lastad med två fönsterrutor med karmar lackerade i ljusbrunt. Också de ser nya ut.

Ingen syns till i närheten.

Som jag alltid är benägen att söka rationella förklaringar till oväntade företeelser, är min första tanke att trollen håller på att inreda något underjordiskt tillhåll.

Men det finns inga troll, det har Kristian sagt, och det måste jag ju tro på. Därför övergår jag till mera irrationella eller mystiska hypoteser. Vad hade en opiemissbrukare som Sherlock Holmes dragit för slutsatser?

Det naturliga är naturligtvis att tänka sig att en nybliven mor (kärran är nyinköpt) till tvillingar (rutornas antal) haft för avsikt att uppföra en mindre byggnad i skogen. Detta projekt har emellertid överstigit hennes krafter och när kärran halkat ned i diket, har hon inte haft ork nog att dra upp den och fortsätta sitt arbete.

Detta ger oss också insikter i hennes karaktär: hon är entusiastisk men omdömeslös och ger sig lätt in på företag som är orealiserbara i praktiken. Hon är under medellängd (kärrhandtagets höjd) och inte särskilt kraftigt byggd (fönstren var inte tunga).

På återvägen såg jag faktiskt en person som passade in på denna beskrivning, och jag kunde därför slutgiltigt avskriva trollhypotesen. Sunt förnuft och logiskt tänkande i förening hade återigen flätat bastmattor.

Jag tyckte mig se på hennes ansiktsuttryck att hon visste att jag visste.

jul 13

Möten, virus och mänskor, del 625

Lavrentij Pavlovitj Berija hette Stalins säkerhetschef. Han föll i onåd år 1953 och dömdes till döden, en dom som genast verkställdes.

Prenumeranterna av den sovjetiska encyklopedin fick sig därefter tillsänd en uppmaning att skära bort den långa artikeln om honom och ersätta den med en lika lång artikel om Berings sund, som bifogades.

Men hur gör man med Julia?

Framför allt hoppas vi innerligt att ingenting någonsin behöver göras. Men det är ett ungt par, de bär inga ringar och deras yttre åtbörder gör att de tyvärr måste räknas till presumtiva framtida separationer. Så säger den kalla, obarmhärtiga statistiken.

Fast han tatuerat JULIA med stora bokstäver på armen.

Om det går så tragiskt att deras vägar skiljs åt, är den enklaste lösningen att han hittar en annan fästmö med samma namn. Den nya fästmön kan naturligtvis också byta namn. Råkar hon heta Juliana, kan saken också ordnas, även om de sista bokstäverna hamnar litet i skymundan.

Jag tror nämligen inte att han är av den sorten som genomför en hudtransplantation för kärleks skull.

Hur många har inte hamnat i detta dilemma de senaste åren, i takt med att tatueringarna blivit vanliga världen över!

Man kan som bekant aldrig vara nog omsorgsfull vid valet av föräldrar. Det samma gäller valet av livskamrat.

Men när valet en gång är gjort kan ingen själens Dr. Barnard ändra det. Äktenskapets ed gäller tills döden skiljer oss åt.

jul 12

Möten, virus och mänskor, del 624

Bland papperen finner jag en liten skrift, författad av en (avlägsen) släkting till mig. Jag har träffat honom men lärde aldrig känna honom närmare.

Han ger i skriften exempel på mänskliga synder och bland dessa exempel finns följande: Du befinner dig i det rum där familjen intar sina måltider. I sockerskålen finns familjens månadsranson av socker. Har det hänt att du tagit en sockerbit när du visste att ingen såg?

Vad författaren säger om begär och avund, korruption och stöld i övrigt kunde vara publicerat idag. Men dessa sockerbitar faller ur ramen. Den lilla skriften är tryckt år 1948.

Det skamliga överflöd vi lever i är inte äldre än så. Men det är vi, inte exemplet i häftet, som står för det onormala och förvända. En liten detalj kan vara talande.

Jag tror jag skall bli radikal.

jul 11

Möten, virus och mänskor, del 623

Rundradion har börjat systematiskt sända referat från olika extremsporter. Också det ett tidens illavarslande tecken.

Efter gårdagen (del 622) följde en ännu varmare dag, temperaturen överskred trettio grader. Bilen är inne för en liten operation och jag tog mig därför gående till min strand. Sträckan blev över 16 kilometer.

Denna min extremsport utgjorde ett obetydligt kliv för mänskligheten men tröttsamma steg för mig. Omkring 500 gradkilometer, för att införa ett nytt mått på ansträngningen.

Dock: jag tvingas inte ut, jag kan vila var jag vill på vägen och vid behov får jag i normalfallet vatten där jag begär eller köper det. Nu randas tider när vi kan vänta oss flera flyktingar än någonsin förut i världen och dessa flyktingar kan komma att fly undan klimatförhållanden som allt oftare framställer de vuxnas ”sport” som det den verkligen är: inte bara en barnslig lek utan ett samvetslöst, kommersialiserat hån av dem som i världen lider verklig nöd.

Vägra leka med!

jul 10

Möten, virus och mänskor, del 622

– Nej!

När man vandrar kring i staden en rekordvarm kväll gäller det att ta vara på skugga, på fläktar från havet, på vatten och vila.

Vid Kaserntorget sätter jag mig på en stol på trottoaren som inte är avsedd för mig. Jag blir inte bortkörd. Tvärtom frågar nattklubbens ordningsvakt om han skall hämta mig ett glas vatten! Han gör det också – med is.

Jag nästan lovar honom att komma igen som betalande kund någon gång.

Några kilometer senare är jag utmattad. Där är en obestämd affär för bil- och motortillbehör. En kvinna står i dörren och gör ingenting. Jag frågar om jag kunde få fylla dricksvattensflaskan i ryggsäcken. Bakom hennes rygg och disken syns en vattenkran.

– Nej! blir svaret.

Motiveringen är att de inte säljer vatten. Men det finns inga platser i närheten där jag kunde köpa drickbar vätska. Hon känner också hettan och hon ser min utmattning.

Grymhet får sitt straff en gång. Och hennes beteende är både sällsynt och, trots allt, lindrigt i jämförelse med den stora och oförsvarbara hjärtlöshet denna blogg handlar om.

Många av texterna i Skriften om den yttersta domen handlar om att räcka eller inte räcka en bägare vatten till den törstande. Det ser ut som om de texterna kommer att vinna i pregnans hos oss i framtiden.

jul 08

Möten, virus och mänskor, del 621

Den fagraste blomstersäsongen är förbi men åtminstone i huvudstadsregionen sträcker små motorcykelpoliser blygt ut sina huvuden i dikesrenarna i kväll. Och folk kör sakta.

Välan, vem följer nu min håg till mången vild biljakt i min ungdom och barndom?

Det hände sig ibland att min far blev omkörd av någon fartdåre. Då körde han ikapp syndaren och hans lille son fick sträcka ut stoppskylten genom bakfönstret.

Sällan blev det böter. Två sådana tillfällen minns jag dock: av en händelse kom vi till en allvarlig utkörning i en utby strax efter att den inträffat, med skadade mänskor. Sonen måste gå ett stycke längre bort men fick i alla fall hålla i POLIS för att hejda eller varsko förbipasserande. Så kom en bil som vägrade ta upp en sårad – för blodfläckarnas skull. Den gången blev det tingssak och straffpåföljder som var värre än kostnaden för tvättningen hade blivit.

Den andra gången min far initierade böter var när en buss körde med våldsam fart mot flygfältet i Vasa. På bussen råkade också min kusin sitta: hon berättade om passagerarnas rädsla.

Men för det mesta var det idylliskt. En gång var det en bilist som vägrade stanna och höll mycket hög fart under en mycket lång jakt ända tills vi kom in i den lilla staden.

Mycket snopen förklarade föraren för min far att han trodde att den röda lyktan jag hållit var ett skämt av en bekant.

Inte ger man ju böter för sådana missförstånd.

Detta hände när bilarna ännu styrdes av mänskor, som nog ni förstår.

jul 07

Möten, virus och mänskor, del 620

Mina vänner i det tidigare inlägget (del 617, den 4 juli) förutsatte ingalunda existensen av ett medvetande hos bilar. De skapade tingen tjänar Skaparen utan avsikt.

Dock blir berättelsen på hälft om jag inte också relaterar dagens upplevelse.

Jag körde en annan, främmande bil på vår livligaste motorväg. Det är det största och tyngsta fordon jag någonsin framfört och det var dags att fylla på bränsle. Men kön framför den kalla stationen var lång och mätaren berättade att jag ännu hade 20 km körning kvar tills tanken var tom. Jag fortsatte därför mot ett litet samhälle ett stycke längre fram.

Plötsligt dalar siffran snabbt och mätaren går från 18 till 3 km inom mindre än en kilometer. Snart står den på 0 och EMPTY lyser på skärmen.

Vad göra? Jag kan bara fortsätta. Jag kommer fram till avfarten… jag närmar mig samhället… i en uppförsbacke börjar motorn hacka… jag ser redan bensinstationens skyltar… det är litet trafik och jag befinner mig i en nödsituation, jag svänger in på området vid en förbjuden infart… ingen korsande trafik… 10-12 meter från pumpen stannar motorn… ENGINE MALFUNCTION lyser… och sakta rullar fordonet fram till pumpen! Precisionen är fullkomlig, inte en meter för mycket eller för litet!

Några taxichaufförer sitter och betraktar likgiltigt regelbrytaren.

Men jag tankar.

Och tänker.

Tidigare inlägg «

» Senare inlägg