okt 17

Möten, virus och mänskor, del 709

Viktigt inte rätt det med så ordföljd är. Det vållar inga större problem att förstå ett meddelande ändå.

Rtätsvatninegn är också en lyxvara att undvara. Men oreda på tankenivån kan vålla bekymmer.

Kalla dem V, M och N, de tre som regelbundet deltar i en cirkel där jag förväntas leda ordet.

V för fram sina tankar utan någon som helst inledning, in medias res. Inledningen finns nog där, om man frågar, han bara förutsätter att man vet vad han tänker.

M lider nästan av något syndrom men bara nästan. Hon kan inte låta bli att säga vad som faller henne in om stämningen inte är särskilt högtidlig just då.

N är döv på ena örat. Han kan inte förlika sig med detta faktum utan deltar i diskussionen liksom hade han uppfattat allt som sägs. De som sitter till vänster, eller är det höger, om honom faller bort ur hans medvetandesfär, likaså deras repliker.

Man skall inte driva med folk.

Annars hade jag gett ett exempel på vårt samtal. Jag såg en ekorre idag.

okt 16

Möten, virus och mänskor, del 708

De är fullvuxna, nyktra män.

Men sällan har jag sett eller hört någon ha så oförställt och hjärtligt roligt som de hade, när den ene läste högt från ett filosofiskt verk ur min bokhylla.

Det var en seriös text och jag fann inget skrattretande i termerna – nej, inte just då.

Men senare, när de gått, måste jag kasta en blick i boken som förnöjt dem så. Och faktiskt – den var ju verkligen komisk! Högtravande meningar och satser om ting som det inte är mänskan förunnat att äga verklig kunskap om.

Författarens språk är inte lättillgängligt och verket ifråga påstås vara ”svårt”.

Men nu har jag då äntligen begripit det.

okt 15

Möten, virus och mänskor, del 707

Vid övergången kolliderade bussen med tåget. Följ gatan västerut, förbi farmors och farfars hus, ner till stranden!

Under björkarna låg båten. På andra sidan sundet bodde farmors syster. Hon rodde över i en blå eka.

Hon hade höns och av hennes man fick jag en uppslagsbok. I den fanns mycket nytt att lära. Jag gav den till min äldsta son.

Allt står kvar som förr det stått.

Bara bussen släpas bort. Det kommer nya bussar, nya barn.

Som barn åkte min far samma väg till skolan i grannstaden men med tåg, inte med buss.

okt 14

Möten, virus och mänskor, del 706

Vad kan hon göra?

Arbetslös i tolv år nu – nej, fjorton blir det.

Hon borde städa hemma.

Hon borde reda upp sina papper. Hon borde skaffa intyg. Hon borde fara till biblioteket för att få kopior. Bussresorna är dyra.

Men det mesta sköts via internet nu. Hon behärskar inte nätet. Hon sänder inte, läser inte textmeddelanden. Hon har ingen utbildning efter grundskolan. Hon har sökt till många men aldrig blivit antagen. Hon har haft många praktikplatser.

Hon har böcker, många böcker. Hon läser gärna. Men synen börjar bli dålig. Hon borde skaffa glasögon.

Hon trivdes med sitt arbete när hon hade ett arbete.

Varför tar ingen av de gamla arbetskamraterna kontakt?

Hon har försökt själv. Men de har andra intressen, de har familj, de har resor, de har dyrare vanor.

Hösten är den värsta tiden.

Snart fyller hon jämna år – 60 år. Men hon har inga nära släktingar och vem skulle fira henne? Hon var enda barnet. Föräldrarna är döda.

Gratulerar. (Bjud in den där grannen om hon är nykter!) Förresten har hon fått veta att man kommer att riva det hus hon bor i. Det blir en flyttning till östra sidan av huvudstaden, till en ökänd stadsdel.

Var det något mera?

okt 13

Möten, virus och mänskor, del 705

Hösten blåste fåglar över himlen: söderut, söderut. Det var gässen som sträckte; kajorna, sotflagor från morgonhimlens eldsvåda, virvlade runt under molnen.

Och på jorden gick jag.

(En vitkindad gås jag känner avslöjade för mig deras hemlighet: de ljuger aldrig. De behöver inte rodna. De fantiserar inte. Skeptiska ornitologer må ge mig ett motbevis: har ni någonsin sett en blogg författad av en gås?)

Denna beskrivning av det aktuella vädret och de reflexioner jag ovan gör beträffande min absoluta sannfärdighet utgör en nödvändig introduktion till det följande. Det som skedde kan nämligen te sig alltför osannolikt men sant är det.

Jag kom vandrande på en liten väg som här och där kantades av postlådor. På ett ställe fanns fyra eller fem av dem, nya och metalliskt svarta glänste de av regndropparna i blåsten.

Där stod en kvinna, en kvinna i övre medelåldern.

I handen hade hon en sprayflaska och en tunn trasa.

Hon putsade postlådorna.

okt 12

Möten, virus och mänskor, del 704

Det hus, där förr jag bott, det håller de nu på att renovera. Som ett tomt äggskal står det och mellan ytterväggarnas gråblanka rutor är rummen fulla av tomhet.

Det var i min ungdom jag bodde där. Mina syskon har flyttat långt bort sedan dess; mina föräldrar ännu längre.

Och det jag ser belyser förhållandet mellan de två leden i det nötta uttrycket ”hus och hem”. När Jairi dotter vaknar för att återvända till jordelivet i Heidenstams dikt med samma namn, säger hon:

Här, där jag förr var hemma
skall jag den sällhet sakna,
hvilken de dödas blef.

Dikten är en fantasiskapelse. Men kroppshyddan som själens hem är en tacksam metafor. Vad säger den oss? Jag frågar tre:

R: Ja, vi flyttar från plats till plats och hemmet är den plats där vi bor.
H: Vi har här ingen varaktig stad.
M: Hemmet är där vi har familj – hustru och barn.

De tre är troende kristna och därför har de rätt. Allt skall och måste vi överge en dag men hur plågas vi inte här av den onda makt som rövat de närmaste ifrån oss. Hon som hatar triumferar här nere – men som inverterade döttrar och söner av Jairus skall vi en dag inte längre ens minnas hennes ondska.

okt 11

Möten, virus och mänskor, del 703

Palilali och ekolali lämnar jag därhän, det jag nu talar om kan inte nödvändigtvis definieras som tvångsmässiga upprepningar. Utan det är en vana någon tillägnat sig – tillägnat sig, att dubblera ord eller uttryck.

Vi har haft en statsminister med den vanan. Igår lyssnade jag till en idrottskommentator med ett jämnt flöde av sakliga inlägg men det var som om han för att inte bli avbruten ibland såg sig föranlåten att upprepa ett eller annat ord i stället för att genom en paus ge medbrodern i studion tillfälle att överta ordet.

”Jag är inte färdig med det jag vill säga”, uttryckte hans vana.

Nu har jag en vän som upprepar hela satser och dessutom inte sina egna, utan mina.

– Det kan ju vara rätt smickrande förstås, man drabbas av intrycket att det man säger är djupsinnigt och någonting värt, kunde jag exempelvis säga till henne.

– Djupsinnigt och någonting värt, svarar hon, halvt för sig själv och i en begrundande ton.

Och det skrivna ordet?

Ja, om det någon gång händer att det förefaller som om jag för det mesta stulit eller lånat uppslag och ordalydelse av andra skribenter, är det för att jag inte kan rå för det. The wisdom of the wise, and the experience of ages, may be preserved by quotation, sade Disraeli.

– Preserved by quotation, säger min vän.

okt 10

Möten, virus och mänskor, del 702

Det är ett känsligt ämne.

Överkänsligt, till och med. För visst har jag bekanta som menar sig vara utsatta för strålning. Några av dem räknar sig till de elöverkänsligas led, en av dem har gått så långt att den tapetserat sin boning med skyddande folier kring sängen.

Och två generationer tillbaka var det vanligt att folk i svenskbygden skruvade fast en liten kopparplatta på golvet, på den plats där en särskilt känslig person konstaterat att jordstrålningen var särskilt intensiv.

Sedan har vi ett antal bygdeoriginal som drabbats av strålarna i olikartade former – tom. i växthus.

Nu talar man om ett syndrom som drabbat ambassadpersonal i olika delar av världen med huvudvärk och illamående. Ryssarna har anklagats, inofficiellt. Ryssarna har bedyrat sin oskuld.

Nobelpristagaren Nelly Sachs, som flydde från nazityskland till Sverige, hävdade ännu efter kriget att hon i sin bostad i Stockholm utsattes för strålning av nazisterna.

Rent tekniskt är diplomatsyndromet möjligt, säger experterna vagt.

Jag gick ut och jag tänkte: kanske, kanske möter jag henne med det strålande leendet. Men det regnade, jorden var öde och tom, och de få jag mötte var förnuftigt folk som bar sin mask på anmodan av Staten.

Som skydd, kantänka, mot en annan och osynlig fara.

okt 09

Möten, virus och mänskor, del 701

Hennes fjärrskådande ögon blickade ut över den höstliga vattenytan.

– Urinvånarna i Australien, sade hon, kan inte alls begripa varför vi är så bundna av telefonerna. Om de har något viktigt ärende till någon, kallar de telepatiskt på honom eller henne och så möts de och samtalar om ärendet.

Jag var skeptisk. Hon var i motsvarande grad säker på sin sak. Denna telepatiska kontakt är en förmåga vi förlorat men den går att återvinna.

Skymningen föll och det blåste upp. Stranden tömdes på alla andra mänskor.

– Har du själv praktiserat det? frågade jag.

Naturligtvis hade hon det. Men något konkret exempel kunde och ville hon inte ge. Det är något som inte kan fångas in och preciseras. I hennes släkt var det vanligt. Hennes mormor…

Ja, vilken tro bekände då hennes släkt av sierskor och siare?

– Jag är ortodox! sade hon deciderat.

– Då har du lång väg till närmaste grekisk-ortodoxa gudstjänstlokal, sade jag. Församlingsgemenskapen är ju viktig. Hur ofta besöker du mässan? När kommer ni samman?

Hon svarade inte, såg bara överseende på mig.

okt 08

Möten, virus och mänskor, del 700

Av en händelse stötte jag på mig själv.

På två olika platser, dessutom. Och slutsatsen jag drar av detta är att jag också förekommer på en mängd andra platser utan att själv vara medveten om detta. Var? Varför? I vilket sammanhang?

När jag gjorde mina första spån hade lokaltidningen typsättning med blytyper som placerades i kasten. Nuförtiden kan vem som helst till jämförelsevis små kostnader publicera vad som helst.

Och det gör vem som helst också. Vilket betyder att vem som helst annan får se sitt namn, sina gärningar och eventuellt även sitt yttre offentliggjorda i något av dessa små lokalhistoriska eller föreningshistoriska alster. Lokaltidningarna strävar ju till att varje ortsbo skall nämnas i tidningen minst en gång i året och synas på bild minst en gång vart tredje år.

Till och med i bevarade TV-program har jag tvingats se mig själv – bland publiken i unga år, när kameran gjorde ett svep ditåt.

Men ingen orkar läsa allt detta och alla andra råkar ut för samma sak – de publicitetshungriga i mångfalt högre grad.

Snart är vi borta och namnet och bilden är likgiltiga för alla.

Jag har citerat den tidigare men vad gör det – Hj. Gullbergs ”Tag bort fotografierna!”

Tag bort fotografierna! Vi döda
är känsliga för dylikt första tiden.
Anpassningen sker inte utan möda
till friden över allt förstånd, till friden

som ni har unnat oss i dödsannonsen.
Släpp oss! Er sorg förlänger vår begravning.
Namn och profil i marmorn och i bronsen
när vi ska byta namn och ändra stavning

är hinder som vi hellre vore utan.
I natt är vi den snö som faller flinga
vid flinga ljudlöst. Ansikte mot rutan,
vems namn är det du ropar? Vi har inga.

Inte för att jag tror på de föreställningar om de avlidnas tillvaro som ligger bakom dikten. Men han fångar en levandes känsla.

Tidigare inlägg «

» Senare inlägg