Camilla vid skiljevägen

Det är ju ändå rätt sällan man läser dikter av någon som känner döden och vet vad den är.

Heidi Liehu, som jag översatte för några dagar sedan, skriver också (och åter beklagar jag att alla rader här måste börja längst till vänster) såhär, fast på finska:

Jag är ensam
med döden
Den är rund
och svart
Den har ett ansikte
och den har inget ansikte
och ingetdera
tycker jag om.
Den tar inte i hand
Den ser inte på mig
och inte heller bort

Är det jag
Eller är jag inte

Den blommande rönnen
visste sedan
tusentals år
svaret och förblev vid liv:
Den älskar också
döden, sin död
som sitt eget barn
Det är livets villkor.

I smärtans kupoltält är luften tunn av hat. Där blir man aldrig hemmastadd.

Det finns ingen bot för smärtan. Den kroppsliga och fysiska livnärs av hatet. Det finns inte heller något hopp. Hon som hatar har offrat mina barn och därmed sörjt för att en ny generation skall hålla hatet vid liv.

Hon skall dö men hon vill dö i förvissning om att ingen lindring skall ges hennes offer.

Inget hopp? Nej, men vetskapen om att plågan skall upphöra en gång.

Kanske snart.

Men den skall fortleva i barnen, det har hon som hatar bestämt.

Tänk, att jag nu väntar på döden, ser fram emot den och förstår vad de menar som kallar den en befriare.

Omkring mig finns förebedjare som dagligen nämner henne som hatar vid namn inför Gud. Hon vet att inför Honom är hon maktlös. Den insikten ökar hennes raseri.

Alla de avsikter som klibbar vid tingen. Alla de förväntningar som blåser upp våra föremål.

Döden har liknats vid ett avklädande och att närma sig den är skrämmande på ett sätt som befriar. Att få vila från själva sömnen. Att slippa luta sitt huvud mot det ingen längre kan luta sitt huvud mot i det land där inga länder längre finns.

Det har sagts – avsikten var tröst – att där döden är, är inte längre jag. Jo, jag är där! Där döden är finns minnet kvar hos mina närmaste och vad är väl jag annat och mer än ett minne och en föreställning hos dem?

Hon som hatar vill gripa med sin ondska också över dödens tröskel. Hatet hör ju inte livet till, utan döden.

Det vore en tröstlös tanke att sluta sitt liv med. Jag läste i en annan tidning en artikel om en hustrus narcissism. Det var en beskrivning av henne som hatar. Hon slöt sina barn till sig, kvävde dem, vägrade dem tillgång till deras far. Och detta ohyggliga ’jag’ bodde i en ynklig kropp som omgav sig med ynkliga och gråtmilda gester.

Artikeln handlade inte om hur hon dog eller ens nämnde huruvida hon är död. Den beskrev hennes ynkedom och ondska.

Inget visste den att berätta om hopp och makt att förändra.

Om jag skulle skriva om henne – ja, jag har ju faktiskt gjort det – skulle jag sluta den hopplösa betraktelsen på annat sätt.

Med hopp.

Tiden är kort nu, mycket kort. Men hoppet är längre, längre än all tid man någonsin kan föreställa sig.

Det var fredag em. och S-kön var lång men Miranda tappar aldrig tålamodet.

En tant böjde sig mot henne: Förlåt?

– HA EN BRA DAG! röt Miranda mjukt.

Sedan var det Pänttis tur. Ölburkar i mängd.

– Ha en pra tak! log Miranda inkännande.

Följande kunder – ett par – verkade göra inköp för hela månaden.

– Ha… pustade Miranda. En… bra dag..!

Och följande hade glömt att väga någonting, rusade tillbaka till grönsakshyllan.

– Ha…? sade Miranda dröjande.

En minderårig försökte köpa alkohol. Det gick inte.

– Ha en bra dag! befallde Miranda. Vänligt men bestämt.

Sedan orkar jag inte berätta om flera än mannen framför mig som länge avhandlade tobakspaket, dess storlekar, färger och sorter.

– Ha en bra… dag? undrade Miranda ansvarsfullt. (I enlighet med varningstexten.)

Det blev min tur.

– Ha… började Miranda trevande rutinerat.

– Det kan du vara själv! genmälde jag tillitsfullt.

Miranda tittade upp. Hon log.

Sedan blev dagen inte särskilt bra heller. Men jag sparade kvittot.

Innan jag nås av hemmets (enklast att kalla alla mina jordiska uppehållsorter ’hem’) rand, passerar jag två gubbar denna snöiga söndag i oktober (det är inte oktober men det klingar bäst och datum saknar betydelse för sens moralen).

– Det snöar liksom litet! säger den ene. Jag finner hans ord mycket träffande och skarpsinniga.

Så kör jag förbi den andre.

– Tulee lunta, säger denne. Det betyder i sak detsamma och jag häpnar över hans intelligens och förmåga att i två korta ord sammanfatta allt väsentligt.

Nu är han ironisk igen, tänker min värda läsare.

Nej.

För ens bedömningar är alltid jämförelser, relativa, de påverkas av tidigare erfarenheter. Försök ställa dig framför spegeln och betrakta sedan noga dina anletsdrag. Därpå drar du dig till minnes en situation där du gjort bort dig rejält och lever dig in i denna.

För jag mötte tre gubbar på min snöiga resa.

Här är just ingen trafik och jag genade över korsningen bland snövallarna när trean kom ut i sin bil. Han stannade, vevade ner rutan och skällde en god stund på mitt bristande trafikvett. Han åskådliggjorde med gester hur jag borde cykla och var. Han lät förstå att min bristande insikt i reglerna borde diskvalificera mig för all samfärdsel på offentliga stråk.

Jaha, sade jag. Och när jag återvände från butiken var där en bil med en klåpare bakom ratten som måste tvärbromsa för att inte köra över mig på skyddsvägen.

Vem det var? Nå, jag pekar ogärna ut enskilda i min blogg. Men faktiskt, de två förstnämndas fysionomi återspeglade – i jämförelse – en stor inre harmoni, ett balanserat självmedvetande och en knivskarp omdömesförmåga om vilkas förhandenvaro de själva bar bevis i sina blotta anletsdrag i den stunden.

Hade de sett sig i spegeln.

Reflexionerna i ett tidigare inlägg för mig in på ett ämne som gör att jag inte undertecknar detta med eget namn.

Det är den hemliga ministern. Taburetten inrättades på 80-talet och därför har vi inte sett till några större meningsfulla demonstrationer sedan dess (den stora och bullriga en vecka varje sommar i huvudstaden är en konstgjord skapelse som blåsts upp för att avleda medborgarnas uppmärksamhet och vänja dem av med bruket av förnuft och omdöme).

Riksdagen är ovetande om ministerns verksamhet. Ämbetet är belagt med sträng sekretess (inga kvinnliga innehavare) och endast presidenten känner honom men gör sitt bästa för att glömma.

Bara för att ingen annan läser denna blogg, kan jag avslöja saken. Ministern har alltså inte riksdagens förtroende och kan därför inte heller förverka det. Han är pga. sakens natur inte parlamentariskt utsedd utan handplockad av framstående konspirationsteoretiker. Hans tjänsterum befinner sig i riksdagens översta våning (det som vi utmärkte med ’x’ på ett vykort en gång). På dörren står ’Riksdagsbiblioteket – Filosofi och statskunskap’. Ingen annan besöker det.

Ministerns befogenheter och verksamhetsområde är däremot vidsträckta. I grundlagen skulle det ha hetat att den omfattar all hemlig verksamhet på republiken Finlands territorium och utanför detta.

Eftersom alla självständiga stater har en sådan minister (Vatikanstaten har flera) idkar man ett livligt internationellt samarbete. Hemliga ärenden känner inga politiska gränser och blockbildningar. De största nationerna med de flesta hemligheterna att bevara har nära och hjärtliga kontakter.

För en tid sedan hölls toppmötet i Finland och då påstod man att en epidemi vid namn Covid drabbat oss och nödvändiggjorde inskränkningar i samfärdseln. På detta vis kunde deltagarna lättare obemärkt resa in i landet. Diskussionerna hölls i Bromarf. Platsen valdes med tanke på avskildhet och fåtaliga, lättlurade ortsbor.

Deltagarna har naturligtvis inga anteckningar eller protokoll att tillgå utan får förlita sig på minnet när det gäller beslut och rekommendationer.

Det sista ärendet gällde kommande sammanträffanden. Vi ses i Hattula i början av april.

Där jag strövar omkring i otålig väntan på en ny, en ny Musset får jag en hjärtans dag bland andra dagar en diktbok av Heidi Liehu i min hand.

Hon skriver t.ex. såhär, fast på finska – det är en dikt i mängden:

En gyllene soluppgång över stadens
elände.

Måsarna uttrycker sitt hesa
accepterande
av människans
vanmakt.

Men det finns

sparvar
som kvittrar
sin hälsning
till morgonrodnaden
nöjda med litet.

De litar på
att den gyllene staden
skall växa fram
ur detta smuts och denna ensamhet.

Där blir de älskade
De sitter
på grenar av häckar med gyllene blad
och kvittrar
med glänsande ögon:
vad var det
vi sade!

(Den som översätter dikter försöker egentligen säga: Läs dem i original! Jag beklagar bloggens tendens att börja alla rader längst till vänster.)

Då såg jag, och jag såg hennes ansikte.

Mitt ibland skrålande banditer, skrattande banditer satt hon. Jag hade sett hennes rygg, det mörka håret, flätan i nacken, ölburken i den lyfta handen. Men nu kände jag igen henne.

Hon hade haft ett barn, ett enda, och den våldsamma döden gick det barnet till mötes.

Det var på en annan plats, i en annan tid. Nu bor hon då här. Nu stiger hon in i en bostad till natten och sveper möblerna tätt omkring sig.

Fredagen närmar sig, det är varmt och torsdag, och banditerna samlas redan på torget. Det skrattar kring henne men hon ler inte. Hon har en allvarlig cigarrett i mungipan. Kring munnen har hon djupa veck.

Ja, jag vet: den som mistar barn har inte mycket att leva för. (Hon som hatar vet det men ångrar ingenting.) Du har det bättre, du, som vet att ditt barn har dött. Och ingen finns som hatar dig fördenskull.

Så kunde jag ha sagt till henne. Då skulle hon se åt mitt håll med ögon utan innehåll. Hon skulle inte undra vem jag är. Hon vet att inga frågor besvaras. Inte här.

En okänd äldre man haltade fram till mitt bord och satte sig.

– Goddag pastorn, sade han.

Vem var han? Jag betraktade honom noga men såg inget bekant i hans drag. Var har vi träffats förr? undrade jag.

– Inte tror jag att vi har träffats förr.

Hur visste du att jag är pastor?

– Du ser ut som en pastor!

Jaha… och jag som gått omkring här långt borta förklädd till vanlig mänska och inbillat mig att ingen vet vem jag är och vad jag gör eller gjort.

Men ser vi på folk vem de är?

Näe.

Ta nu de där tre som alltid sitter utanför cafét på min hemort. Jag vet vilka de är. Han som ser ut som en fyllhund på rehabilitering är taxichaufför. Men han som liknar en chaufför – långtradarchaufför – är bibliotekarie. Och den typiska kanslisten, hon är i själva verket innehavare av en liten sybehörsaffär. Tror jag, något med tråd och tyg och nålar är det i alla fall.

Den nya tekniken gör det möjligt att se ansiktet på dem som läser min blogg. Jag menar att du har drag av Eberhard von Mackensens svärmor, sådan hon ter sig på ett fotografi utanför Tuilerierna på äldre dagar. Men inte vet jag vad du arbetat med. Eller om du någonsin ens gjort ett skapandes grand.

Han satte sig bredvid mig men på en högre nivå. (Det var kallt.)

Jo, han frågade nog artigt först: ”Får jag slå mig ner?” Men då bänken var frusen, satte han sig på ryggstödet.

Han hade svår- och skrivläsigheter, han hade haft arbete i en kassa och även om saldot i det långa loppet jämnade ut sig, var ledningen inte nöjd med hans felslagningar.

Han var bostadlös och liksom jag förargades han på hundarna. Ja, egentligen inte på dem, utan på de mänskor som lägger tid och pengar på djuren. Man öppnar hundspan och trimningsanstalter medan mänskor hungrar och går arbetslösa. Han hade noterat samma tendens som jag berört här: att de växer upp som vampar ur jorden, de skamlösa hundbutikerna. Och inte är det omsorg om djuren som driver mattar och hussar, nej, man skyr inga medel vid framaveln av söta, defekta och lidande raser för rosettindustrins behov.

Så skällde vi samman en stund.

Det var gott men snart kom den person jag väntade på och jag tror inte att jag ser Mannen på ryggstödet flera gånger.

Men rätt hade han ändå.