Alla de avsikter som klibbar vid tingen. Alla de förväntningar som blåser upp våra föremål.
Döden har liknats vid ett avklädande och att närma sig den är skrämmande på ett sätt som befriar. Att få vila från själva sömnen. Att slippa luta sitt huvud mot det ingen längre kan luta sitt huvud mot i det land där inga länder längre finns.
Det har sagts – avsikten var tröst – att där döden är, är inte längre jag. Jo, jag är där! Där döden är finns minnet kvar hos mina närmaste och vad är väl jag annat och mer än ett minne och en föreställning hos dem?
Hon som hatar vill gripa med sin ondska också över dödens tröskel. Hatet hör ju inte livet till, utan döden.
Det vore en tröstlös tanke att sluta sitt liv med. Jag läste i en annan tidning en artikel om en hustrus narcissism. Det var en beskrivning av henne som hatar. Hon slöt sina barn till sig, kvävde dem, vägrade dem tillgång till deras far. Och detta ohyggliga ’jag’ bodde i en ynklig kropp som omgav sig med ynkliga och gråtmilda gester.
Artikeln handlade inte om hur hon dog eller ens nämnde huruvida hon är död. Den beskrev hennes ynkedom och ondska.
Inget visste den att berätta om hopp och makt att förändra.
Om jag skulle skriva om henne – ja, jag har ju faktiskt gjort det – skulle jag sluta den hopplösa betraktelsen på annat sätt.
Med hopp.
Tiden är kort nu, mycket kort. Men hoppet är längre, längre än all tid man någonsin kan föreställa sig.