Innan jag nås av hemmets (enklast att kalla alla mina jordiska uppehållsorter ’hem’) rand, passerar jag två gubbar denna snöiga söndag i oktober (det är inte oktober men det klingar bäst och datum saknar betydelse för sens moralen).
– Det snöar liksom litet! säger den ene. Jag finner hans ord mycket träffande och skarpsinniga.
Så kör jag förbi den andre.
– Tulee lunta, säger denne. Det betyder i sak detsamma och jag häpnar över hans intelligens och förmåga att i två korta ord sammanfatta allt väsentligt.
Nu är han ironisk igen, tänker min värda läsare.
Nej.
För ens bedömningar är alltid jämförelser, relativa, de påverkas av tidigare erfarenheter. Försök ställa dig framför spegeln och betrakta sedan noga dina anletsdrag. Därpå drar du dig till minnes en situation där du gjort bort dig rejält och lever dig in i denna.
För jag mötte tre gubbar på min snöiga resa.
Här är just ingen trafik och jag genade över korsningen bland snövallarna när trean kom ut i sin bil. Han stannade, vevade ner rutan och skällde en god stund på mitt bristande trafikvett. Han åskådliggjorde med gester hur jag borde cykla och var. Han lät förstå att min bristande insikt i reglerna borde diskvalificera mig för all samfärdsel på offentliga stråk.
Jaha, sade jag. Och när jag återvände från butiken var där en bil med en klåpare bakom ratten som måste tvärbromsa för att inte köra över mig på skyddsvägen.
Vem det var? Nå, jag pekar ogärna ut enskilda i min blogg. Men faktiskt, de två förstnämndas fysionomi återspeglade – i jämförelse – en stor inre harmoni, ett balanserat självmedvetande och en knivskarp omdömesförmåga om vilkas förhandenvaro de själva bar bevis i sina blotta anletsdrag i den stunden.
Hade de sett sig i spegeln.