Då såg jag, och jag såg hennes ansikte.
Mitt ibland skrålande banditer, skrattande banditer satt hon. Jag hade sett hennes rygg, det mörka håret, flätan i nacken, ölburken i den lyfta handen. Men nu kände jag igen henne.
Hon hade haft ett barn, ett enda, och den våldsamma döden gick det barnet till mötes.
Det var på en annan plats, i en annan tid. Nu bor hon då här. Nu stiger hon in i en bostad till natten och sveper möblerna tätt omkring sig.
Fredagen närmar sig, det är varmt och torsdag, och banditerna samlas redan på torget. Det skrattar kring henne men hon ler inte. Hon har en allvarlig cigarrett i mungipan. Kring munnen har hon djupa veck.
Ja, jag vet: den som mistar barn har inte mycket att leva för. (Hon som hatar vet det men ångrar ingenting.) Du har det bättre, du, som vet att ditt barn har dött. Och ingen finns som hatar dig fördenskull.
Så kunde jag ha sagt till henne. Då skulle hon se åt mitt håll med ögon utan innehåll. Hon skulle inte undra vem jag är. Hon vet att inga frågor besvaras. Inte här.