Barn på en ö.
Vuxna på ett skepp.
William Golding har skildrat livet i allegorier och det våld och den ondska som därtill hör. Hans böcker är förträfflig medicin mot utvecklingsoptimismens sjuka, den som drabbat dem som tror att mänskan är god. Innerst inne. Eller åtminstone innerst, innerst, innerst inne.
I Lord of the Flies, hans mest kända bok, är det barn som är strandsatta på en ö som upprättar ett skräckregemente. I Rites of Passage är det vuxna på ett skepp på väg från England till antipoderna vid 1800-talets början som får visa upp både klassamhällets bisarra drag och mänskors oförmåga att fredligt leva samman.
Det finns inget annat än evangelium som gör att vargar kan leva med lamm. Det säger Golding inte; hans böcker utmynnar i förtvivlan och hopplöshet.
Det finns inget annat botemedel heller för Korsspindeln, för henne som hatar. Oändligt stort är hennes mjäkiga högmod.