Ett rov för stridiga känslor närmade jag mig Rushdies bok.
Av antipati för författaren – beroende på jag visste inte vad – har jag inte tidigare fördjupat mig i hans produktion men å andra sidan valdes hans bok till den bästa när Bookers utsåg den främsta av de främsta vid 25- resp. 40-årsjubileet.
Också i Finland har vi en liten grupp medborgare som är jämngamla med nationen – om också inte födda exakt vid midnatt när självständigheten proklamerades. Massmedierna brukar uppmärksamma sådana barn för tidsvidskepelsens skull. Och något liknande Rushdies tanke ligger också bakom Paavo Rintalas Mummoni ja Mannerheim. De ”små” livsödena fascinerar i jämbredd med de ”stora”. (Det är egentligen ordet ’öde’ jag ville förse med citationstecken.)
Det går att förstå Bookerbedömningen därför att Midnight’s Children är ett yvigt och rätt lyckat försök att skildra det (neo)självständiga Indien synkront och diakront, delvis med hjälp av vad litteraturvetare kallar ’magisk realism’, det övernaturligas inbrytande i vardagsverkligheten som berättartekniskt hjälpmedel.
Den går att förstå, utan att man behöver eller kan instämma i den. Boken har yta, en vid yta rentav i många lager, men djupet saknas. Och då lär vi oss ingenting trots all vår nyförvärvade kunskap.