De bor i båtar på Themsen. De är en brokig skara existenser som alla av någon anledning valt eller föranletts att bosätta sig i denna brokiga avskildhet mitt i London. Guider i förbipasserande turistbåtar förkunnar högljutt att det faktiskt bor folk i dessa båtar.
Naturnära, inte minst med tanke på att tidvattnet reglerar många av det lilla samhällets funktioner. Brokigt: en marinmålare som aldrig varit till havs, två systrar som har svårt att uppfylla läro- eller skolpliktens krav, en vänlig själ som låter sin farkost utnyttjas som lager för stöldgods.
Penelope Fitzgerald har själv bott i båt och hennes roman är välgörande kort men tillräckligt lång. Dock vet hon av smärtsam erfarenhet att detta slags tillvaro visserligen kan ge material för en romantisk eller färg- och innehållsrik skönlitterär skildring, medan verkligheten är mera brutal.
När man mistat sitt hem och sin förankring i livet är livet också slaget i spillror. Hon som hatar har medvetet gjort detta och hon framhärdar i sitt hat, vill ingenting hela och foga samman av de skärvor som återstår. Man häpnar inför en sådan trolöshet och ondska.