jan 26

2014 Jürgen Becker

Att tala om en tingens sammansvärjning kunde ha gjort sig nu men det finns ingen tingens sammansvärjning. Det finns mänsklig ondska, som från begynnelsen gjort att marken bär törne och tistel och att de sinnrikaste datorer kapsejsar och åstadkommer dröjsmål.

Jürgen Becker är hörspelsförfattare. Det är en genre som är – eller var – omhuldad i Tyskland mera än hos oss. Han är också diktare. Hans dikter är därför, som man kunde vänta sig, nyfiket resignerade iakttagelser av världen.

Som i Was zu erreichen ist, en dikt om en bloggskribent, — ja, till exempel om en bloggskribent.

Die nächste Stunde. Als würde man warten. Aber
die Beschäftigungen gehen weiter, von den Altlasten wollen wir
gar nicht erst reden.

Hell genug ist es draußen. Es bedarf keiner
Aufforderung kein Motiv für den Leitartikel; ich sag dir
alles früh genug.

Es ist wirklich ganz einfach. Mit dem Rücken zur Wand,
zum Fenster, zum Bildschirm, zur Tür. Nichts mitbringen,
der Tisch bleibt jetzt leer.

Det är verkligen mycket enkelt, alltihop. Iscensättningen och regin är ovedersägliga. Men tingen sammansvär sig inte, det är från oss och de våra som ondskan kommer.

jan 17

2013 Sibylle Lewitscharoff

Hennes far var en bulgarisk läkare som tog sitt liv och hon studerade religionsvetenskap i olika länder. Hon dog i fjol och hon var evangelisk och hon kritiserade predikans och gudstjänstens hållningslösa och förvildade former i sin kyrka.

Pong är hennes berättelse om en galen mänska som vill förändra världen och denna mänskas galna men konsekventa logik bestämmer berättelsens innehåll.

Så långt uppslagsuppgifter.

I romanen Blumenberg upptäcker filosofen med detta namn en natt ett lejon i sitt arbetsrum. Vad som sedan händer skall jag inte redogöra för; däremot kan jag försäkra att sådant händer i verkligheten.

En man jag känner tog sitt liv efter att ha sett vilda kattdjur i sin bostad. Hallucinationer, om vilka man vet att de är hallucinationer, är förödande.

Och Lewitscharoff ser värre saker än så hända i dagens samhälle. Det kan räcka med att säga att hennes moral är vad som kallas ”gammaldags”.

En kvinna jag känner såg inga lejon men storgrät vid tanken på Finlands nuvarande regering. Jag är van vid att möta mänskor som skäller eller gnatar på politikerna – men hennes förtvivlan var ordlös och tårfylld.

Det finns lejon som få ser i vårt samhälle och förstäderna är befolkade av leoparder för den som har öppna ögon. Det är inte ett folkbyte som äger rum, som högerextremisterna tror, utan ett moralbyte som de rödgröna är det ansvarslösa upphovet till.

jan 13

2012 Felicitas Hoppe

Felicitas betyder lycka men tyvärr går det inte att hårdra etymologin för det svenska ’hopp’ så att det skulle bli besläktat med ’Hoppe’.

Hon förefaller dock att vara en lycklig mänska med hopp om världens framtid. Hon har publicerat sig i många genrer, bl.a. skrivit flera barnböcker, undervisat och föreläst och ävenledes rest jorden runt från Hamburg till Hamburg. Hon är en fabulererska och hon har sinne för komik, till den grad att Büchnerprisets jury tilldelade henne priset med denna motivering.

Visst är det komiskt ibland när folk skuttar omkring men lyckan är en djupt allvarlig sak och tragisk ibland.

jan 10

2011 Friedrich Christian Delius

Det finns böcker man kan känna igen sig i. (Och betydelsefull för självförståelsen är då särskilt de avsnitt där man inte känner igen sig.)

Som nu Der Sonntag, an dem ich Weltmeister wurde av Friedrich Christian Delius.

Boken är självbiografisk och handlar om en 11-årig pojkes upplevelser den 4 juli 1954, den dag då Tyskland vann VM i fotboll. Finland har som bekant aldrig vunnit VM i fotboll men för en idrottsintresserad pojke finns det alltid andra begivenheter att följa och minnas.

Exempelvis det världsrekord i löpning som en finländare satte den 17 juli 1968, då jag med min far var på besök hos min farbror.

Bokens pojke är prästson, det är söndag och han lever i en tillvaro som bestäms och inrutas av detta faktum. Men han har fått lov att lyssna till finalen mellan Tyskland och Ungern på radio. (Att han frågar sig om han därmed eventuellt gör sig skyldig till en synd, är något jag däremot aldrig skulle ha haft en tanke på framför TV:n i Oravais.)

Men när pojken efter Tysklands seger går ut på torget och den ena efter andra av hans vänner samlas där, är han den lyckligaste av alla, ja, måhända rentav sällare än Tysklands målgörare – ”der Glücklichste von allen, glücklicher vielleicht als Werner Liebrich oder Fritz Walter“.

Jouko Kuhas prestation var mycket betydelsefull också för många av mina klasskamrater.

Aldrig mera blir jag ung. Och när Jukka Keskisalo sedermera blev europamästare på samma distans i Göteborg år 2006 – än sen då?

jan 07

2010 Reinhard Jirgl

Muren.

Muren kastar sin slagskugga åt bägge hållen över de författare som levde under dess tysta välde. Reinhard Jirgl var en av dem, han levde i öst och hans första romanförsök refuserades med motiveringen att de inte var tillräckligt renläriga.

Han studerade elektronik och blev diplomingenjör men arbetade samtidigt under erfarna författares ledning intensivt med sina texter. Han levde enligt egen utsago i en ”motexistens” med inspiration av västliga skribenter ss. Michel Foucault m.fl. och han skapade en experimentell prosa med de två parallella världarna i Väst- resp. Östtyskland.

För den som lever i Korsspindelns slagskugga är detta lätt att förstå och ta till sig. Det är en egenartad parallellvärld att berövad sitt hem och sina barn leva vidare, fördriva tiden, i väntan på att undret skall ske och ett förhärdat samvete skall väckas till liv.

Men muren föll, verkligen i historien, och så skall också det svarta samvetet tvättas rent en gång. Det har varit en lång paus – jag vädjade om hjälp och jag fick den inte men på något sätt befinner jag mig ändå nu på denna sidan av den mur som heter årsskifte och ser mig med häpnad kunna fortsätta kampen.

Allt flera har med knäppta händer slutit upp vid min sida, utgången är därför ingalunda oviss. Muren måste falla. Men att krossa den bit för bit är ett arbete som smärtar.

dec 16

2009 Walter Kappacher

Också Kappacher är österrikare, också Kappachers väg är autodidaktens. Han är en särling i den tyskspråkiga litteraturen genom att inte ha sökt sig till udda grupperingar eller utspekulerade stilistiska experiment. Han arbetar för att skildra verkligheten som av ett inre tvång, tidigare också inom teatern.

Men hans stil är inte monoton eller högspänd. I Marilyn Monroe liest Ulysses varieras egna aforismer med citat av andra skriftställare och olika slags litterära stycken.

Och vilka experiment skulle han väl behöva för att väcka de associationer och föreställningar, vilkas rikedom och mångfald är ett av den stora litteraturens kännetecken?

Eve Arnold heter fotografen som förevigat Marilyn Monroe läsande Ulysses av James Joyce. Det är en bild som ger många associationer, också till skådespelarens relationer i den verkliga världen.

Lägg därtill de som väcks av författarens eget namn, Walter Kappacher, av Odysséens antagna upphovsman, den blinde Homeros, av detta antika verks hjälte, den mångförslagne Odysseus, av Leopold Bloom, hjälten i Joyces adaptation osv.

Lägg därtill mig själv som författare av detta enkla bloggstycke, av dig som läser det, av den som på spårvagnen ser mig läsa Kappachers bok med denna bild på omslaget – vilken mångfald av föreställningar, associationer, omdömen, reflexioner och attityder väcker inte dessa sammanställningar och sammanstötningar av maka och omaka aktörer i sinnevärlden och i fiktionens värld.

Dateringen av fotot är f.ö. den 16 juni, Bloomsday, den dag då Leopold Blooms tänkta odyssé i Dublin företas, den dag som av irländarna firas som James Joyce-dagen – och som är min födelsedag.

Så hade enbart denna boktitel räckt och väckt inspiration för alla blogginlägg hitintills.

dec 13

2008 Josef Winkler

Varje sats han skrivit är en bild, säger Josef Winkler. Liksom Mosebach i det föregående befattar han sig med katolicismen i sitt skrivande men med helt andra utgångspunkter och resultat. Det är döden (och dess ritualer) som upptar Winkler.

Kanske hör det samman med att han växte upp i en tillvaro som han betecknar som språklös. Han fick kämpa medvetet för att tillvinna sig ett språk, i det liknar hans biografi en del rikssvenska autodidakters. Han visste från unga år att han en dag ville skriva en bok men hans ambitioner mötte inget gensvar i den omgivning och på den österrikiska bondgård där han levde.

Men han blev politiskt aktiv och särskilt en nagel i ögat på de högerextrema i Österrike.

Att språklöshet och död hör nära samman är lätt att inse men man kan också betänka hur de ondskefulla misshandlar mänskor med tystnad. Hon som hatar har tystnaden – svarslösheten – som vapen. Hon vet att det som plågar hennes offer mest är att hon utför sina dåd i tysthet, utan förklaringar, utan svar på frågor. De förtvivlade ropen på barmhärtighet får inte ens ett formulerat hån till svar.

Som Korsspindeln, som hon också kallas, tyst förgiftande. Döden är tyst. Livet har lovsång och lovprisning.

dec 10

2007 Martin Mosebach

—Jag är inget filosofiskt huvud, säger Martin Mosebach.

Det säger han i ett diskussionsprogram dit han inbjudits för att dryfta meningen med livet.

Kanske kan man då åtminstone kalla honom ett teologiskt huvud. Han är en ortodox katolik, som finner också det andra vatikankonciliets reformer överdrivna eller förhastade och han vill en återgång till den tridentinska mässan.

Varför beviljades han då Büchnerpriset? Motiveringen lyder: ”Die Auszeichnung gilt einem Schriftsteller, der stilistische Pracht mit urwüchsiger Erzählfreude verbindet und dabei ein humoristisches Geschichtsbewusstsein beweist, das sich weit über die europäischen Kulturgrenzen hinaus erstreckt; einem genialen Formspieler auf allen Feldern der Literatur und nicht zuletzt einem Zeitkritiker von unbestechlicher Selbstständigkeit.”

Det är alltså en kulturens mångsysslare det gäller och vissa av hans formuleringar och insikter äger giltighet även för en lutheran.

Meningen med livet?

Det hade han inte mycket att säga om. Han syntes företräda åsikten att livet är meningen och att normala mänskor sällan befattar sig med frågan annat än i stunder av kris.

Det kan man hålla med honom om. ’Mening’ är ingen tilläggsutrustning som levereras mänskors barn vid ankomsten och som låter sig säljas eller köpas med något slag av valuta senare. Men finns det inte någon mening med livet finns det däremot gott om brist på mening med livet.

Ondskan är livets brist på mening och hon som hatar är dess förmedlerska. Men döden rår hon inte över, denna tillflykt för de av henne drabbade gör henne till slut till sitt eget offer.

dec 07

2006 Oskar Pastior

Den närmar sig nonsensdiktningen, heter det någonstans om Oskar Pastiors diktning.

Vilken diktning gör inte det? Det viktiga är att den inte överskrider gränsen, det är med diktningen som med livet självt.

Och egentligen är alla akustiska stilmedel nonsensinslag i all lyrik. Sällan fogar sig rimmen och andra effekter så osökt till tanken, att sömmen mellan tanke och uttryck ingenstans kommer till synes.

Skildringen i nobelpristagaren Herta Müllers roman med den svåröversättliga titeln Atemschaukel bygger delvis på Oskar Pastiors erfarenhet av sovjetiska fångläger. De drog sig till minnes tillsammans. Han är liksom hon rumän av tysk minoritet och fick pröva på detta innan han flydde till väst. Det var 1968, han studerade i Wien och valde att inte återvända.

Tristan Tzara, ytterligare en annan rumänsk diktare på tyska, var en av hans förebilder. Och Tzara överskred ju gränsen till nonsens i den bemärkelse man vanligen avser. Men Pastior diktar så:

immer

das gedicht gibt es nicht. es
gibt immer nur dies gedicht das
dich gerade liest. aber weil
du in diesem gedicht siehe oben
sagen kannst das gedicht gibt
es nicht und es gibt immer nur
dies gedicht das dich gerade
liest kann auch das gedicht das
du nicht liest dich lesen und
es dies gedicht hier nur immer
nicht geben. beide du und du
lesen das und dies. duze beide
denn sie lesen dich auch wenn
es dich nicht nur hier gibt

Vi läser inte bara dikter, enskilt eller tillsammans. Vi läser varandra. Das Gedicht gibt es nicht, bara ett förtvivlat rop och vädjan ur denna världens alla fångläger, om förbarmande.

dec 04

2005 Brigitte Kronauer

Det må tillåtas mig att i fråga om Brigitte Kronauer utgå från titeln på ett av hennes verk. Det är ”Kulturgeschichte der Missverständnisse: Studien zum Geistesleben.”

Utan att ha bekantat mig med just detta verk (som hon författat tillsammans med Eckhard Henscheid och Gerhard Henschel) vill jag bara påpeka hur misskänt just missförståndet är som kulturbärare.

Kronauer har kallats en av de mest lärda författarna i tyskt språkrum och som hon är utbildad pedagog och psykologiskt raffinerad, antar jag att hon också insett dess betydelse.

Den som verkligen vill lära sig något om världen, bör missförstå det mesta. Låt oss ta det enklaste exempel: A frågar B hur gammal han är och B svarar att han bor i Toijala.

Svaret ”55 år” hade inte varit särskilt upplysande. Men svaret ”Toijala” väcker med nödvändighet en mängd frågor hos A. Hörde B inte frågan? Försöker B skämta? Har skämtet i så fall någon innebörd, som A borde uppfatta? Är B hörselskadad? Var det A som hörde fel, talar B ett annat språk?

Och var ligger Toijala?

Det är en hel värld av associationer det enkla missförståndet eller felsägningen väcker. Och om man tänker sig innebörden i uttrycken ’ett rakt svar’ eller ’en rak fråga’ så, att kontrahenterna avbildas som två figurer som avfyrar sina frågor och svar rätt mot varandra…

…så inser man också hur missförståndet tvingar den ena parten, eller båda, att liksom företa en kringgående rörelse, att ställa nya frågor eller korrigera den första, för att inte bara få veta vad han från början önskade få veta utan också för att få något slags grepp om hela situationen, ”vad det är fråga om”.

Ur en helt ny synvinkel.

Mycket mänskligt vetande har sitt upphov i missförståndet. Kolumbus seglade mot Indien och mera än femhundra år senare lever fortfarande indianer i Nord- och Sydamerika.

Det mål jag föresatt mig med denna blogg är också i sikte.

PS. Toijala hör numera till kommunen Ackas. Åker man bil söderut därifrån är det 140 km till Helsingfors, norrut är det 42 km till Tammerfors.

Tidigare inlägg «