Apr 19

1920: Knut Hamsun

De två norska nobelpristagarna Sigrid Undset och Knut Hamsun var ideologiska fiender. Katoliken Undset flydde den nazistiska ockupationen av Norge medan Knut Hamsun sällade sig till Quislings anhängare.

I Kristianiaskildringen Sult kan man lära sig något om Hamsuns skaplynne. Hans alter ego hungrar på gatorna till den stad som nu är Oslo, i en febrig jakt på mat och arbete. Man tänker på en Raskolnikov i St Petersburg några decennier tidigare när man tar del av de fantasier och vanföreställningar som frodas och tilltar i huvudpersonens utmattade hjärna.

Mötet med en kvinna, som han ger namnet Ylajali i tankarna, är kort och ytligt och meningslöst. De hinner knappt mötas och växla några repliker innan de skiljs åt av en missuppfattning av varandras ord. Sådant skulle förhållandet mellan man och kvinna bli också i Hamsuns kommande, större verk. ”Til det ytterste mistenksom, stolt og ærekjær” – det gäller Hamsun också när han vunnit berömmelse och ekonomisk stadga.

Man satte Hamsun på mentalsjukhus på äldre dagar i ett försök att förklara eller kanske urskulda hans nazism. Men han var inte sjuk, han var ”inte galen på det viset”. Han var intelligent och konsekvent.

Sådan är ondskan ofta och även hatet. Den som har ett begränsat sortiment av känslor – där trohet och medkänsla saknas – kan vara logisk och följdriktig i sin ondska. Om JAG vill bryta ett äktenskap, om JAG vill ta barnen, om JAG nu är min avgud sedan jag förnekat den sanne Guden jag tidigare bekände mig till, varför skulle jag då inte också lyfta handen med kniven?

Apr 18

1921: Anatole France

Jacques Anatole François Thibault var en spränglärd satiriker som på sin tid representerade höjden av lärdom och intelligens i Europa. Men läser man honom idag, är det närmast La Rôtisserie de la reine Pédauque (Drottning Gåsfot) som tilldrar sig intresse.

Anatole Frances satir överskrider rätt ofta gränserna till hånets marker – liksom det gjorde för Voltaire – och hans framställning blir nedbrytande. Betecknande är att han översattes till svenska av Hjalmar Söderberg, en man som inte hade mycket att sätta i stället för de värden han försökte förneka och bryta ned.

Början av det fattiga – utom på prål och högmod – 1700-talet är en lämplig tid för handlingen i denna bok, platsen är också den rätta: Paris. Jacques Stekvändare, en pojke med den enkla syssla namnet anger, är jagperson och berättare. Mot betalning in natura i form av stek börjar en abbé undervisa honom i de klassiska språken och teologin. Denna abbés lära är att de största syndarna är ämnet till de största helgonen: låtom oss alltså synda!

Paret flyttar till den mystiske herr d’Astaracs slott, där den hundraårige juden Mosaïde också vistas i en förfallen gårdsbyggnad. Den vackra Jahel kommer också in i handlingen, mord och mordbrand följer, till allt detta bär sylfer och salamandrar skulden enligt herr d’Astaracs alkemistiska lära.

Alla ingredienser finns alltså med för en meningslös och fartfylld intrig. Slottet och slottsherren brinner upp, juden drunknar, Jacques återvänder till ett enkelt borgerligt liv. Kanske odlar han kål.

Hat och svek är hos Anatole France berättigade naturprodukter som kan förvandlas liksom alkemistens preparat. Den ene mördas, den andre drunknar, vad mer? Den tredje förälskar sig och den fjärde överlever. Och til syvende og sidst betyder ingenting något.

Av denna dekokt har Korsspindeln tillrett sitt gift. Av samvetslöshet och habegär, av våldsdåd och likgiltighet för offrens lidande.

Apr 17

1922: Jacinto Benavente

Los intereses creados är en pjäs av Benavente där han får rikliga tillfällen att framställa sin livsåskådning, eller brist på sådan. Den spanska teatern var efter guldåldern en förstenad företeelse med ett uppstyltat språk och dito agerande. Benavente gick i riktning mot en mera realistisk framställning.

Leandro och Crispín är två pícaros som på 1600-talet kommer till en stad i Italien där de får invånarna att tro att den förstnämnda är en rik och förnäm man. Leandro låtsas förälskad i dottern till den rika Polichinela – pjäsens peripeti är när kärleken mellan de båda blir verklig och inte längre spelad.

Man skall skapa intresse, inte känslor, är ett av Crispíns visdomsord. Crispín för genom sin munvighet pjäsen igenom handlingen framåt – men han kanske för ett ögonblick överträffas i snakkesalighet av den jurist som tar plats vid domarsätet och därvid framställer sin höga filosofi om rättens väsen. Så är personerna karikatyrer alla, pjäsen handlar om envar men mest om personer i samhällets övre skikt.

Benaventes egen politiska åskådning var uppenbarligen varierande och inte alltid konform med den som förväntades av en spansk författare. Kanske var det han som var konsekvent och ärlig under tider som präglades av våldsamma svängningar i synen på konst och politik.

Crispíns munvighet känns igen. Man kan lura alla mänskor en lång tid men man kan inte lura alla mänskor alltid. Korsspindeln trasslar in sig i sina egna lögners nät – om inte omgivningen genomskådar henne, genomskådar hon sig själv – för vad är depressionen annat än den omedvetna insikten att jag svårt förbrutit mig mot Guds heliga lagar?

Inga skapade intressen, inga förvillande moln av ord och begrepp vid de jordiska domarsätena överröstar eller kan imponera på samvetet, Guds röst i mänskohjärtat.

Apr 16

1923: William Butler Yeats

Shakespeare framställer olika nationaliteters särdrag i skådespelet Henry V (akt III, scen 2). En engelsman, en walesare, en skotte och en irländare kontrasteras. Kapten Macmorris talar bred dialekt med många kraftuttryck, han är lättstött, hetlevrad och stridslysten men en tapper soldat, han är outtröttlig och väntar otåligt på att få skrida till verket.

Fyra irländare har fått Nobels litteraturpris, den fjärde presenteras idag. Hur passar Shakespeares beskrivning in på Seamus Heaney, Samuel Beckett, G B Shaw och W B Yeats?

Dåligt. Det är som om Yeats var den enda äkta irländaren av dessa. Och irländsk ville han vara. Han var impulsiv och debattglad, hade höga tankar om sig själv och sitt geni och han var djupt försjunken i irländsk mytologi (och en del annan). Owen Red Hanrahan (Eoghan Ruadh Ó Súilleabháin), en litterär figur med en levande bard som förebild, kan ses som hans alter ego. Röde Hanrahan är rödhårig, som känt besitter sådana vissa magiska krafter.

Ett utdrag ur den korta berättelsen Hanrahan and Cathleen the daughter of Hoolihan:

”Of a sudden his singing stopped, and his eyes grew misty as if he was looking at some far thing.

Mary Gillis was pouring whiskey into a mug that stood on a table beside him, and she left off pouring and said, ‘Is it of leaving us you are thinking?’

Margaret Rooney heard what she said, and did not know why she said it, and she took the words too much in earnest and came over to him, and there was dread in her heart that she was going to lose so wonderful a poet and so good a comrade, and a man that was thought so much of, and that brought so many to her house.

‘You would not go away from us, my heart?’ she said, catching him by the hand.

‘It is not of that I am thinking,’ he said, ‘but of Ireland and the weight of grief that is on her.’ And he leaned his head against his hand, and began to sing these words, and the sound of his voice was like the wind in a lonely place.

The old brown thorn trees break in two high over Cummen Strand
Under a bitter black wind that blows from the left hand;
Our courage breaks like an old tree in a black wind and dies,
But we have hidden in our hearts the flame out of the eyes
Of Cathleen the daughter of Hoolihan.

The winds was bundled up the clouds high over Knocknarea
And thrown the thunder on the stones for all that Maeve can say;
Angers that are like noisy clouds have set our hearts abeat,
But we have all bent low and low and kissed the quiet feet
Of Cathleen the daughter of Hoolihan.

The yellow pool has overflowed high upon Clooth-na-Bare,
For the wet winds are blowing out of the clinging air;
Like heavy flooded waters our bodies and our blood,
ut purer than a tall candle before the Holy Rood
Is Cathleen the daughter of Hoolihan.

While he was singing, his voice began to break, and tears came rolling down his cheeks, and Margaret Rooney put down her face into her hands and began to cry along with him. Then a blind beggar by the fire shook his rags with a sob, and after that there was no one of them all but cried tears down.”

Inte heller W B Yeats glömmer någonsin sin längtans ö i havet och den svarta sorg av ondska och svek som tynger den.

Apr 15

1924: Władysław Reymont

Władysław Reymonts huvudverk är Chłopi (Bönderna, 1901-1908), som givetvis utspelas i lantlig miljö. Men ett givande verk är också Ziemia obiecana (Det förlovade landet, 1898) om staden Łódź med dess Lodzermenschen, kring nittonhundratalets början en beteckning för en särskild mänskotyp, som inte uppstått någon annanstans. Den utmärktes av flit, uthållighet och företagsamhet, alla positiva egenskaper. Men hos Reymont blir staden, själva staden, ett monster som förgör de enkla mänskorna och driver de rika till vanvett.

I Chłopi lever man däremot efter naturen – verket är också delat i fyra band efter de fyra årstiderna.

Mästerlig är Reymonts skildring av hur monstret vaknar, de första raderna i Ziemia obiecana. Monstret vaknar och sträcker på sig i en panoramabild innan den första av huvudpersonerna zoomas in i en karakteristisk situation. Den första repliken säger mycket:

”Łódź się budziła.

Pierwszy wrzaskliwy świst fabryczny rozdarł ciszę wczesnego poranku, a za nim we wszystkich stronach miasta zaczęły się zrywać coraz zgiełkliwiej inne i darły się chrapliwymi, niesfornymi głosami niby chór potwornych kogutów, piejących metalowymi gardzielami hasło do pracy.

Olbrzymie fabryki, których długie, czarne cielska i wysmukłe szyje-kominy majaczyły w nocy, w mgle i w deszczu – budziły się z wolna, buchały płomieniami ognisk, oddychały kłębami dymów, zaczynały żyć i poruszać się w ciemnościach, jakie jeszcze zalegały ziemię.

Deszcz drobny, marcowy deszcz pomieszany ze śniegiem, padał wciąż i rozwłóczył nad Łodzią ciężki, lepki tuman; bębnił w blaszane dachy i spływał z nich prosto na trotuary, na ulice czarne i pełne grzęskiego błota, na nagie drzewa, przytulone do długich murów, drżące z zimna, targane wiatrem, co zrywał się gdzieś z pól przemiękłych i przewalał się ciężko błotnistymi ulicami miasta, wstrząsał parkanami, próbował dachów i opadał w błoto, i szumiał między gałęziami drzew, i bił nimi w szyby niskiego, parterowego domu, w którym nagle zabłysło światło.

Borowiecki się obudził, zapalił świecę i równocześnie budzik zaczął dzwonić gwałtownie, wskazując piątą.

– Mateusz, herbata! – krzyknął do wchodzącego lokaja.”

De tre huvudpersonerna – en tysk, en jude och en polack – drivs alla av penninghunger och startar ett gemensamt företag som skändligen misslyckas. Władysław Reymonts tidiga kritik av kapitalismen står sig väl idag. Äganderätten, habegäret, rovgirigheten – allt detta kännetecknar också Korsspindelns familjeföretag. Det dyrbaraste vi ägde, barnen, kunde hon inte dela, även om glädjen och välsignelsen bara hade blivit större av detta delande.

Hon måste äga, ha, bestämma – själv och ensam! Och nu, nu är hon sjuk i själen.

Apr 14

1925: George Bernard Shaw

Aposteln Jakob skriver: ”Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det?” (Jak. 2:15-16)

I Shaws pjäs Pygmalion är det den välbeställde professor Henry Higgins som plockar upp blomsterflickan Eliza Doolittle från slummen för att utföra ett experiment. Han slår vad med en kollega om att han på några månader skall lära henne att föra sig och tala så, att hon accepteras i de allra förnämsta kretsarna och så att ingen av de förnäma anar hennes ringa härkomst.

Han lyckas. Sedan är han beredd att låta henne gå. Men nu hör hon inte längre hemma i sin gamla omgivning – vart skall hon gå, vad skall det bli av henne? Professorn finner hennes klagan oberättigad. Han har gett henne kläder och mat för dagen, bättre och mera än någonsin, för den avtalade tiden. Vad klagar hon på? Vad har hon att förebrå honom? Avtal är avtal, han har uppfyllt sin del. Lycka till!

Pjäsen är en komedi och den får det lyckliga, förväntade slutet – i de bearbetade och av författaren icke-auktoriserade versionerna och publiksuccéerna, ss. My Fair Lady. (Shaws ursprungliga version var annorlunda.) Men i verkligheten utspelas många tragedier med samma mönster.

Pygmalion var i grekisk mytologi en skulptör som skapade den fulländade kvinnan och gudarna uppfyllde hans bön och skänkte henne liv. I verkligheten är det Gud själv som i äktenskapet förenar två bristfälliga mänskor i ett livslångt förbund.

Idag, i själviskhetens tidevarv, vimlar världen av professor higginsar. Äktenskapet ersätts av samlevnadskontrakt, de kan vara tidsbundna och trohetseden och troheten har man glömt. De har ersatts av den subjektiva känslan – JAG älskar dig inte längre…

Men världen är också full av elizor av båda könen. Äkta män och kvinnor som övergivits av sina äkta hälfter, dessa har med råhet och grymhet förorsakat dem ett livslångt lidande: ”Gå i frid, ät dig mätt, klä dig varmt! Jag lämnar dig nu…”.

Pygmalion är berättelsen om hur en dödlig mänska vill göra och forma en annan efter eget skön. Men Gud skapade mänskan till sin avbild, lär oss Skriften, till man och kvinna skapade han dem. Och han gav dem barn.

Hon som hatar har drivit in ett svärd i hjärtat på den hon svurit trohet, berövat honom hans barn. Nu är hon låtsat förundrad över att han plågas svårt var dag över detta sakernas tillstånd. Men boten för henne finns inte i terapi eller någonting annat jordiskt. Boten finns i – boten.

Apr 13

1926: Grazia Deledda

En älskvärd tant var Grazia Deledda.

Hennes noveller har vackra beskrivningar av det sardiska landskapet och det bebos av mänskor – inte många men tillräckligt – som är milda och förstående och förstår att slita tvister mellan eldfängda kombattanter.

Svenska Akademien säger nästan samma sak: priset fick hon ”för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem.”

La fuga in Egitto (1925) innehåller allt detta. Där finns en bonad som föreställer Josef och Marias flykt och den utgör ett emblem i boken men den verkliga resan företar huvudpersonen till sitt eget inre, till sitt samvete. Egypten är landet som inte är det förlovade landet, i Egypten råder förtryck och främlingskap i själen.

Anspelningarna på Bibeln är många, bland dem ansvaret för ett barn. I våra dagar möter man det märkliga fenomenet att män inte vill bli fäder – vilket ju ändå är den största välsignelse som ges en man i det jordiska. ”Se, barn äro en HERRENS gåva, livsfrukt en lön.” (Ps. 127:3)

Många populära böcker och filmer bygger på detta flykttema och försöker utvinna komiska poänger ur skräcken att ”skaffa barn”, vilket symptomatiskt nog är de självgodas term för en gåva som ingen mänska själv kan ta sig.

Korsspindeln berövade mig medvetet och i årtionden denna mitt livs största välsignelse. Hon höljde mitt liv i ett egyptiskt mörker där ingen ljusning finns förrän döden lyfter mig över till alla välsignelsers källa.

Måtte hon också företa flykten till och från sitt inre Egypten, se och förstå vad hon gjort, ångra och bekänna innan mörkret för alltid sänker sig över henne!

Apr 12

1927: Henri Bergson

Henri Bergsons élan vital var ett livgivande krafttillskott i en trött tid. Priset fick han också för ”rika och livgivande idéer” – förutom själva framställningskonsten.

Han motsatte sig lantmätarfilosofin. Om jag varje dag vandrar till butiken, vandrar jag inte x antal lika långa sträckor, låt oss säga 365 x 1.000 m under ett år. Nej, jag vandrar i höst och vår, i regn och snö och solsken, jag möter olika mänskor, min sinnestämning varierar, mina tankar vandrar vida, min uppfattning av den tid promenaden tagit är inte bunden till kronometertidens mått. Jag har avverkat ett antal sinsemellan mycket olika sträckor. Den 7 oktober mötte jag kanske en katt vid brunnen.

Bergson gjorde en lysande vetenskaplig karriär, som första jude invaldes han också i Franska akademin år 1914 – detta skedde alltså endast åtta år efter att Dreyfusaffärens formellt avslutats. Det är osäkert om han till slut konverterade till katolicismen men hans idévärld var spencersk.

Élan vital är ett, om inte svårförståeligt (det bör antagligen uppfattas intuitivt), så mångtydigt begrepp. Det är en livskraft som sas. finns ”inbyggd” i livet och dess sammanhang med tiden – vårt livs upplevda tidsflöde, durée, inte den uppmätta klocktiden. Många bergsonianer populariserade dessa tankar och skrev om kreativitet på ett sätt som upphovsmannen knappast hade godkänt och säkert missbrukades också ”livskraften” som begrepp genom etiskt otillåtna generaliseringar och tillämpningar. (Om jag kommer att tänka på Émile Coués och Norman Vincent Peales framgångar med handböcker i självsuggestion är det kanske bäst att sluta tänka, jag har inga belägg för direkta inflytelser från Bergson på dem. Men just denna tid erbjöd deras föreställningar en rik jordmån.)

Hatets ideologer är ju besatta av föreställningar om makt och styrka. Som så många gånger sagts i denna blogg: där JAG och MITT alltid kommer först, är verkningarna förödande i stat och i familj. Korsspindelns sjukdom kom först till synes genom att hon började säga ”mina barn” om våra barn.

Apr 11

1928: Sigrid Undset

”Life is solitary, poor, nasty, brutish, and short”. Så beskrevs det av Thomas Hobbes i Leviathan år 1651, för 367 år sedan.

Ytterligare 367 år tidigare hade vi år 1284. Det är i stort den tid som Sigrid Undset beskriver i början av Kristin Lavransdatter. Då motsvarade livet i Norge i än högre grad Hobbes’ beskrivning.

Kristin föddes vid denna tid och mot slutet av sitt jämförelsevis långa liv fick hon uppleva digerdödens härjningar i Norge, dit den anlände vid mitten av 1300-talet.

Mänskohjärtats oföränderlighet är ett tema i Undsets historiska romaner. Bland det nonsens man får höra ibland finns föreställningen att medeltidens mänskor inte var så fästa vid sina barn som föräldrar är nu, därför att spädbarnsdödligheten var stor och man inte ”hade råd” att binda för stort känslomässigt kapital vid ett barn som kanske snart skulle tas ifrån en. Eller att medeltidens mänskor inte kände för barnen på samma sätt.

Lavrans, Kristins far, säger i romanen: ”Ingenting, Kristin, som du monne gjøre, kunne forandre din fars hjertelag mot deg. Det er derfor du ikke må gjøre ham mere sorg – ”.

När Korsspindeln tog barnen och försökte så hat och splittring mellan dem och mig, finns det ändå ingenting som kan förändra mitt hjärtelag gentemot dem. Även om några av dem gjort mig sorg.

Lavrans’, Kristins och maken Erlends liv i det medeltida Norge ter sig mycket annorlunda än vårt, särskilt i tider av pestilens och örlog. Men mänskohjärtat är alltså detsamma i alla tider – den mest kända av Undets formuleringar säger:

”Ti sed og skikk forandres meget, alt som tidene lider, og menneskenes tro forandres og de tenker annerledes om mange ting. Men menneskenes hjerter forandres aldeles intet i alle dager.”

Kärleken är densamma – men också hon som hatar finner tyvärr likasinnade syskon under varje ondskans egid, därtill nyttiga idioter i mängd som låter sig manipuleras av henne att förstärka hatets effekter.

Apr 10

1929: Thomas Mann

Thomas Mann hör till dem som fick Nobelpriset som en självklarhet. Man hade väntat sig det i många år och han själv hade väntat sig det. En liten besvikelse för honom var att det gavs uttryckligen för Buddenbrooks: Verfall einer Familie och inte för övriga verk som han själv satte högt.

Andra nobelpristagare har också skrivit familjeberättelser i många band – John Galsworthys (1932) The Forsyte Saga och Roger Martin du Gards (1937) Les Thibault ligger närmast i tiden. Också Sigrid Undset, som belönades året innan, skildrade egentligen en hel familjs skickelser i trilogin om Kristin Lavransdatter.

Men Mann, som fick fly nazismen, skriver något mera än berättelsen om en enda familjs undergång. Köpmanshuset Buddenbrook i Lübeck har yttre framgång i början men när konsten kommer in i det genetiska arvet som en dödlig mutation, följer förfallet. Och det är uppenbart att detta är en kulturkritisk, kanske civilisationskritisk, insikt. De två trivs inte tillsammans: dyrkan av Mammon och dyrkan av Skönheten.

För en kristen står Gud över allt skapat och tron står över estetiken, med ord ur en psalm av J O Wallin: ”Ack, när så mycket skönt i varje åder / Av skapelsen och livet sig förråder, / Hur skön då måste själva källan vara, / Den evigt klara.” Men Mammonsdyrkan står i evig konflikt också med kristen tro.

Berättelserna om klanen Mann är legio och ger stoff till ständigt nya böcker och filmer. Om Thomas Mann var en central och samlande gestalt i det kulturella livet, kan man jämföra med Karl Barth i teologin. Även om denne var reformert, förde han fram centrala lutherska sanningar mot Hitler och nazismen och samlade teologer från båda lägren till ett tydligt avståndstagande från den nationalsocialistiska ideologin.

Karl Barths Nein! är ett kraftigare ord än Thomas Manns esteticerande skrifter. Kulturen har ingenting att sätta emot hatet, när detta organiserar sig och bådar upp massorna. Moraliska modeströmningar kan ge henne som hatar sitt stöd för stunden och avkriminalisera hennes brott inför världslig domstol. Men Guds eviga nej till synden i mänskans samvete ljuder oberoende av detta.

Hon som hatar kan döva det för en tid, och tider. Tills den dag kommer då det ljuder med en röst som ingen undgår att höra och som samlar levande och döda till räkenskap.

Tidigare inlägg «