jul 31

Möten, virus och mänskor, del 639

Idag igen.

Som flyttmänska möter man allehanda. Och det är inget brott mot tystnadsplikten, ty situationerna är vanliga och många: man eller kvinna har bott i lägenheten i femtio eller sextio år, den äkta hälften har dött, nu är det dags för den nästsista flyttningen – den till vårdhemmet.

Så river jag upp hemmet, på begäran visserligen, och jag vet att varje möbel, varje tavla, varje bok jag bär ut, högst troligt medverkar till att förkorta flyttarens liv eller påskynda demens och ålderdomens sista förvirring.

Det är en nåd att stilla be om.

När man eller kvinna berättar för mig om sitt liv kan jag inte återgälda förtroendet. Hur skulle jag! Den stora ondskan, det stora sveket, meneden är ändå sällsynt.

Det är en nåd att stilla be om och det är en bön som blir hörd: mitt liv tar slut. Det är med en absurd och växande munterhet av en särskild sort – en sådan som Augustinus talar om – som jag märker att de dagar som återstår blir allt färre. Den våldsamma längtan efter dem som togs ifrån mig, värken i hjärtat efter sveket: allt tar slut. Jag behöver inte påskynda det, det kommer ändå.

Livet är barmhärtigt inrättat, döden en sömn. Och när jag vaknar –

jul 30

Möten, virus och mänskor, del 638

Lagen, säger Svebilii gamla katekes, är av naturen någorlunda känd men evangelium är en djupt förborgad hemlighet.

Evangelium? Vad är evangelium?

I Kalle Anka ser man stundom hur en knippe gröna sedlar får vingar i de agerande ankornas tankebubblor, när ekonomiska komplikationer tillstöter. Som jag för en tid anförtrotts en stor bil i min ägo, kom dessa bilder i mina tankar när jag såg att det droppade.

Fordonet stod på asfalt och det droppade från motorn. Nu igen! Jag kunde inte finna källan men detta var alltså förklaringen till den stora bränsleåtgången! Kanske formligen sprutade bränslet ut genom läckan när bilen kördes? Pölen luktade dieselolja. Många andra utgifter har anmält sig för detta gigantiska fordon på sistone… inga ”dolda” fel men sådana som hör slitaget till… och – ja, var detta nu halmstrået som skulle komma min rygg att brista? Bråttom hade jag dessutom… och om jag måste lämna den på reparation… hur…

Jag ringde verkstaden och sade att jag kommer omedelbart. Innehavaren marscherade ut, öppnade motorhuven och tog sig in under den.

– Det är inte olja, sade han. Det är kondensvatten från kylsystemet. Det gör ingenting. ””De ä bar å åk.”

Och med de orden gick han in i sin verkstad igen efter gratiskonsultationen.

Vad evangelium är? Ja, det är som sagt förborgat för mänskligt förstånd.

jul 26

Möten, virus och mänskor, del 637

Man hade rest höga stängsel kring idrottarnas inkvartering i Otnäs. Vi som bodde i studiebostäderna invid fick alltså betrakta världsstjärnorna genom ståltrådsnät; det kändes som en djurpark.

En som jag identifierade var Willie Banks, en av världens främsta trestegshoppare. Om jag minns rätt var det han som introducerade det numera utbredda fenomenet att publiken på idrottarens uppmaning klappar i takt för att ge honom eller henne vingar under ansatsen.

Det var världsmästerskap – de mest oförglömliga olympiska spelen lyssnade jag till i en bibod. Spelen utkämpades i en annan tidszon och i det kompakta nattmörkret lyste bara den ljusgröna dioden i min transistorradio. (En bibod är en bod där man ägnar sig åt biodling.)

Spelen är orättvisa. En simmare kan ta hem dussintals guldmedaljer genom att delta på olika sträckor med olika simsätt och om hans lagkamrater också råkar vara världens bästa, kammar han hem guld även i stafetterna. Men vilka andra grenar kan exempelvis en spjutkastare ställa upp i? (Förr tävlade man visserligen också i kast med den sämre handen.) Varför inte räkna samman resultatet av fyra kastares prestationer, så skulle Finland få flera medaljer?

Hur får en fattig begåvning tag i en stor segelbåt i öknen? Var skall han träna? Hur många invånare i u-länderna måste avstå från deltagande i dressyrritten inte pga. bristande fallenhet utan pga. brist på häst?

Världen är orättvis, sporten likaså. Men varför inte avgöra konflikter i storpolitiken genom att appellera till VAR? En opartisk videodomare får avgöra vem som slog tillbaka först.

Vid de första spelen tävlade man också bl.a. i poesi. OS i blogg vore intressant. Antalet meningslösa rader i timmen kunde vara ett kriterium. Coronan utgör inget hinder.

jul 24

Möten, virus och mänskor, del 636

Förr fanns här en busstation. I busstationen fanns ett stort café och väntrum.

Nu står utrymmena tomma. Jag är på väg till grannstaden, ca. trettio kilometer, och söker bussarnas avgångstider. Förr fanns de på en stor tavla, väl synliga för alla. Nu?

En liten lapp med Matkahuoltos telefonnummer. Jag ringer dit. ”Numret är inte i bruk”, säger en automatisk röst.

Där finns också en liten reklamlapp med ett bussbolags tidtabeller. Jag ringer bolagets nummer. Ingen svarar.

Enligt lappen borde nämligen en buss avgå just nu. Men jag ser en annan av bolagets bussar, frågar chauffören, och får höra att endast två bussar går till min destination sommardagar. En tidigt på morgonen – den har redan gått – och en senare på kvällen. Det andra bolaget som kört denna rutt har inställt samtliga avgångar.

Jaha? En man har hört vår konversation och börjar berätta bussarnas lokala historia. Nedläggningar, stängningar. Vi uppmanas av myndigheterna att åka kollektivt. Men det går inga bussar längre, säger han.

Han övergår till andra inrättningar. Posten? Den fanns där. Sedan flyttades den dit, därifrån vidare dit, och nu är den indragen. Han berättar om alla de tomma lokalerna vi ser omkring oss och deras historia medan jag väntar på en bekant jag ringt och bett om skjuts.

Bankerna gör bättre resultat än någonsin tidigare. Ekonomin blomstrar i corona-Finland.

På bekostnad av denna ort och många andra i samma situation. Mannen blir entusiastisk. Han berättar att han skall flytta bort – långt bort.

Till en plats där man inte skapar större klyftor mellan mänskorna.

Nå, det skall ju jag också. En gång.

jul 23

Möten, virus och mänskor, del 635

Jag fick ett paket kaffe.

Ett paket bortkommet, ”föråldrat” kaffe.

Hon som gav mig det hade flera paket i sitt skåp. Hon hade gett mig dem alla, om inte min anständighetskänsla förbjudit mig att ta emot dem.

Det finns nämligen på dessa paket en liten notering där det framgår när de förpackats resp. ”Bäst före”-dag.

Sagda paket hade förpackats 06/2020, dvs. i juni i fjol. Dess ”Bäst före” datum var 06/2021, dvs. juni i år, förra månaden.

Och nu menade hon att de inte längre gick att använda, i månaden juli. Det hjälpte föga att jag försäkrade henne att hon inte kommer att märka någon skillnad, att datummärkning vad kaffe beträffar inte tjänar något vettigt syfte.

Nej, hon menade att det var säkrast att följa rekommendationerna. Om ett paket förpackas i början av månaden? försökte jag. Och ett annat i slutet av månaden? På vilka grunder blir det ena plötsligt hälsovådligt efter samma antal dagar medan det andra inte blir det?

Hon förstod logiken. Men säkrast i alla fall att följa… Smaken var hon inte så nogräknad med, men…

Det är sådana laglydiga mänskor som lever mitt ibland oss. Vi måste stå ut med dem, hav därför tålamod! Det är kostnaden för att leva i ett välfärdssamhälle.

jul 22

Möten, virus och mänskor, del 634

Det är redan ett antal år sedan förvånade läsare såg en annons i vår största finskspråkiga tidning, där ett antal kända politiker tycktes rekommendera firmans produkter. Där fanns dåvarande statsministern och flera andra prominenta politikers namn.

Men bara deras namn. De fotografier som åtföljde namnen föreställde nämligen inte dessa politiker utan man hade betalat ett antal medborgare med samma namn som kändisarna för att ställa upp och rekommendera firmans produkter. Ungefär som om en okänd Sanna Marin skulle tala för ett visst diskmedel här i marginalen.

Det finns i den lilla staden ett förvånansvärt stort antal personer med samma namn som rikssvenska konstnärer, kritiker och fiktiva litterära personer. En av de mest kända målarna är nu en mycket gammal man. En för ett sekel sedan framträdande litteraturkritiker är expedit i butiken. Senast underhandlade jag i en verkstad med en namne till en berömd författare och såg att huvudpersonen i ett berömt teaterstycke kör lastbil.

Vad betyder detta för dessa personer? Kanske ingenting alls. Kanske lika litet som för Kim i Nordkorea, Vladimir i Ryssland eller Nguyễn i Vietnam.

Men jag har ännu inte mött min like annat än som ett misstag i spalterna, som några feladresserade meddelanden till min son och som en gammal dödsannons från den tid då jag ännu inte kunde läsa.

Också detta gör att man känner sig ensam, så ensam.

jul 21

Möten, virus och mänskor, del 633

Jag halvligger, bänk, vid sjöns rand och ser på molnens tåg…

Denna märkliga morgon är det två skikt av tunna moln på himlen och de rör sig åt olika håll. Hur det kommer sig, kan…

– Det säregna med denna strand, säger plötsligt en gammal man som omärkligt uppenbarat sig med en solstol, är att det behövs bara en förändring på några grader, så töms eller fylls den på mänskor!

Han klär i ord det fenomen jag också egentligen grubblar på. Det är naturligtvis så att soldyrkarna skräms bort av regn eller kyla men jag har många gånger erfarit att folkskocken inte reagerat på variabler i vindstyrka, molnighet eller temperatur. Något annat – okänt – styr deras beteende.

Det upprepades idag. Jag kom till en strand som, tidigt på morgonen, var tom. Så uppenbarade sig en kvinna… och två till… och ett par… och några barn… och på några minuter var där liv och rörelse. Men vad var det som styrde deras beteende och fick dem att komma samtidigt?

Samtalet med mannen i solstolen ger förklaringen. Man följer inte det aktuella vädret utan man styrs av prognoserna i mobiltelefonerna! De knaprar på sina dosor, det har jag sett, det är vädrets växlingar de följer på skärmen!

Han sitter kanske en timme i sin stol, sedan reser han sig och går. Nu är här folktomt igen. Och jag har fått förklaringen till ytterligare ett av tillvarons mysterier – mänskligt beteende vid stränder.

Hur, ledda af en osedd hand, de vexla i din våg.

Med poetens intuition förutsåg Runeberg mobiltelefonen. Det är den han trevar efter på Esplanadens staty.

jul 20

Möten, virus och mänskor, del 632

Den 20 juli 1982 var en av sommarens hetaste dagar. Först på kvällen, efteråt, kom regnet och åskan.

Man kan börja eller sluta en tideräkning när man vill. Man kunde börja år 40 idag. Fyrtio år är en lång tid, längre än en generation i historievetenskapen. Inget barn är fyrtio år.

Vid Kristi födelse vände sig historien kring sin axel. Mänskosläktets enskilda medlemmars historia står alla i förhållande till denna händelse. Då föddes också vårt hopp om återseende.

Men det finns de, som i hat och ondska förnekar detta. Tiden läker de anhörigas sår när en mänska dött. Men tiden läker inga sår utan river ständigt upp dem igen där hoppets evangelium medvetet förnekas och förtrampas.

Vem skriver jag om? Vad skriver jag för? För ånger och omvändelse.

jul 19

Möten, virus och mänskor, del 631

”Stor sensation! Stor sensation! Andersson har förskingrat en miljon!”

Fast jag inte vill se dem, tvingar medierna på mig rubriker. Nu publicerar man namnet på en person som påstås ha förskingrat en större summa i den finlandssvenska jämmerdalen.

Jag tänker på författaren, domaren och hedersmannen (del 627, den 15 juli) Stamatov. Du skall inte mycket döma!

Alla har vi skol- och andra kamrater, även släktingar, som med namns nämnande figurerat i mindre upplyftande sammanhang – om vi är tillräckligt gamla. Jag minns känslan när jag under min skoltid en morgon läste den lilla hemstadens lilla tidning, som på första sidan namngav och utlämnade en släkting med samma efternamn. Jag visste att det skulle vara gefundenes Fressen för skolans primusmobbare så fort jag kommit dit.

Själva dådet var en bisak för oss båda.

Och så vill vi gärna sola oss i glansen i det omvända fallet – någon närstående som utmärkt sig i positiv mening.

Vilken moralkodex följer massmedierna? Man publicerar namn när det gäller mord och när det gäller högt uppsatta politiker. Det sker ”i allmänhetens intresse”, ljuger man. Det råkade sig så att jag håller på att läsa en svensk ministers memoarer, där berättar han om hur en kvällstidnings reporter snokat reda på och publicerat en annan högt uppsatt politikers rattonykterhet.

Den politikern reagerade på publiceringen med att ta livet av sig. (Det är länge sedan.)

Massmedierna speglar inte bara sin tids moral utan också dess omoral. En tillräckligt stor summa pengar förskingras – då är brottet grovt och då lämnar vi ut förövaren. Men vad är pengar? En bruten trohetsed, ett äktenskapsbrott är inte föremål för journalisters indignation – snarare tvärtom. Vad gör mera ont? Vad är mera förödande?

Pengar kan betalas tillbaka, ära och heder återfås.

Pengar är bara pengar.

jul 18

Möten, virus och mänskor, del 630

Hettan har naturligtvis varit påfrestande för en vandrare men man vänjer sig.

Däremot för den med sig ett fenomen som vandringsmannen aldrig helt kan förlika sig med. Som jag gärna och ofta tagit till flaskan i hettan och äskat påfyllning vid olika stationer, har jag ständigt fått höra samma fras av kranadministratörerna:

– Låt det rinna så blir det kallt!

Min högt värderade lärare i en folkhögskola menade att orsaken till att Kain mördade Abel var att den senare lade brända tändstickor tillbaka i asken. Jag kan också räkna upp en del andra provocerande vardagsfraser, ingen dock som denna:

– Låt det rinna så blir det kallt!

Och eftersom de som uttalar frasen är fyllda av vänlig omtänksamhet, resulterar den i blandade känslor hos den till vilken den riktas. Sådana sensationer ger ofta upphov till trauman.

Själv är jag härdad – som sagt – men vilken inverkan har denna fras på folkhälsan i stort? (Om någon menar att jag överdriver, tänke han blott på den tragiska utgången i Povel Ramels ”Gediget arbete”.)

Nu säger de att det blir svalare i morgon.

Tidigare inlägg «