Dec 13

Möten och mänskor, del 099

Han har en liten egenhet som man annars brukar kunna iaktta bara hos mycket långa mänskor. Och då har den en annan orsak.

Han bugar sig för den han talar med.

Det är inte en djup hovbugning och inte heller det japanska huvudfällandet med rak rygg. Det är inte dålig hörsel. Det är som om han med denna lätta gest, framåtlutad som en löpare vid starten, visade sin vördnad för medmänskan och sin beredskap att lyssna.

Inte som en vördnad för dennes alla åsikter och kapriser och inte heller som vördnad för mänskligheten som begrepp. Utan som en koncentration på det hans samtalspartner har att säga, vare det djupsinnigt eller trivialt.

Inte oväntat nämnde han en gång Din rikssak Jesus vara skall som en av sina favoritpsalmer: ”Min blick gör skarp och varm som din / för mänsklighetens nöd.”

Ondskan och likgiltigheten är oskiljbara egenskaper hos henne som hatar. Man kan ”förklara” den ena med den andra, båda drivs av hatets bensin. Hennes motsats lyssnar – och han handlar också, i enlighet med sitt samvetes röst.

Han är den tredje.

Dec 11

Möten och mänskor, del 098

Hon har drabbats av svåra sorger men hon låter dem inte ta makten i hennes sinne.

När vi samtalade om gemensamma vänner – som man gör – fann vi att de var rätt få. Men några universitetslärare hade vi båda upplevt.

Eller talade vi om samma personer? Namnen var de rätta men lärare, särskilt professorer, brukar man väl kunna bedöma ganska strängt. De har ju en sådan position att de själva valt att utsätta sig för kritik redan i och med disputerandet för doktorsgraden. De som hon talade om hade inga negativa sidor.

Så märkte jag att också mina egna uppgifter undgått en märklig förändring när hon presenterade mig för vänner vid kaffebordet. Det jag misslyckats med var bortglömt, verkligen bortglömt. Hon hörde till de sällsynta mänskor som inte förmår dra sig till minnes det negativa hos andra. Och det jag uträttat och inte misslyckats med framhävdes plötsligt på ett sätt som i sak var riktigt men missvisande… eller var det missvisande? Kanske inte ändå, för de jag presenterades för tycktes alla enligt henne vara verkligt framstående personer, genier på sina gebit. Och de kände till hennes sätt att framställa dem.

Konsten att ”tyda och tolka allt till det bästa” (Lilla katekesen) utövar hon med mästerskap och ändå i sorg, stor sorg. Men det är som om det var sorgen som drabbats av henne, inte tvärtom.

Detta var den andra.

Dec 09

Möten och mänskor, del 097

Därför och ändå vill jag avsluta med fyra nya bekantskaper denna höst, två män och två kvinnor. Det är inget särskilt med dem i världens ögon och ändå lyser de för mig som fyrbåkar på höstens långa kust.

Ett förhållande som jag först noterar är att antalet laestadianer är stort bland dem hos vilka jag mött äkta vänlighet och hjärtegodhet. Med tanke på massmediernas kritik av påstådda missförhållanden i rörelsen, med tanke på att huvudstadsregionen inte är dess centrala område och med tanke på att jag inte uppsökt deras samlingar – detta faktum är överraskande men kvarstår.

Han bor ensam och mycket anspråkslöst och han lider av en sjukdom som är smärtsam och som tidvis starkt begränsar hans rörlighet. Hans välvilja befinner sig alltid ett eller flera steg före dem han samtalar med. Detta var så frapperande att jag kom på mig med att försöka förutsäga hans repliker när jag hörde honom i alldaglig diskussion med andra.

Jag lyckades aldrig. Viljan att ta hänsyn och förmågan att framföra sina åsikter utan att såra var hos honom alltför uppfinningsrik och snabb.

Och ändå finner man ingen eftergivenhet och inga kompromisser i hans väl underbyggda etiska och politiska ställningstaganden. Detta var den första.

Dec 07

Möten och mänskor, del 096

Dessa hundra aviserade inlägg i det ständigt pågående offentliga samtalet om mänskligt och omänskligt närmar sig sin fullbordan. Möten har de handlat om, möten med mänskor.

Om detta skrev Hjalmar Gullberg:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

I skogen mötte jag en man som företar vidsträckta promenader. Hans livsvandring har också varit vidsträckt i både tid och rum. Han har offentligt berättat om sitt liv i både tal och skrift, i avsikten att uppmuntra och inspirera alla dem som befinner sig i ångestens ödsliga skog.

Det är svårt att skildra mänskor som är ute i motsatt ärende. Det är som om vår vardagserfarenhet, alla onda nyheter till trots, inte har ord och begrepp för att trovärdigt beskriva henne som rått och brutalt överger den övergivne, slår den slagne och sviker den hon gett sitt allra heligaste löfte om evig trohet.

Det är som om träden i skogen – selva oscura – dock är majoriteten av de mänskor jag mött: goda och uppmuntrande, i värsta fall gnälliga eller småsinta. Mycket få har för mig demonstrerat en ond vilja som skrämmer och bryter ned.

Men det är inte så att mannen med minnena ovan och andra likasinnade förmår kompensera för henne som hatar eller få mig att inte känna sviterna av hennes dolkhugg. Det blev inte ”lätt att gå”. De hundra mötenas enda tröst är att deras antal vittnar om att jag kommit närmare slutet för min egen livsvandring. Det kommer dock en dag när sorgen, den stora, tar slut.

Dec 05

Möten och mänskor, del 095

En sjuksal i början av december. Det är kväll och belysningen är dämpad – ute regnar det kallt.

Fyra gamla ligger i varsitt hörn av rummet. Jag är ensam besökare, jag sitter tyst och det enda som hörs är en tung andhämtning från en av sängarna. Alla sover eller ligger som i dvala.

Det kunde vara en bild av stor hopplöshet och mänsklig skröplighet. Då hörs plötsligt en röst!

Från en av sängarna ljuder en synnerligen välmodulerad röst, mycket högt och med tydlig diktion på klingande helsingforsiska där inte en konsonant går förlorad:

Kan jag få ”Värdinnans special”!

Så faller tystnaden igen, lika plötsligt.

”Tvenne lagar styra människolivet”, skriver Stagnelius i Suckarnes mystér. ”Makten att begära / är den första. Tvånget att försaka / är den andra.”

Rösten i halvmörkret blir en påminnelse om det som en annan skald, Edith Södergran, skriver om – nämligen: ”Landet där all vår önskan blir underbart uppfylld.”

Stagnelius och Södergran är poeter och de har bara en oklar aning – i de anförda dikterna – om det de syftar på. Bibeln talar klarspråk.

Himlen är den plats där makten att begära förlikats med tvånget att försaka. Jesaja profeterar: ”Då skola de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. Då skall den lame hoppa såsom en hjort, och den stummes tunga skall jubla.” (35:5-6)

Var är då all mänsklig skröplighet? Där är Korsspindelns välde brutet, där möts de som på jorden skildes åt av ondskans makt.

Dec 03

Möten och mänskor, del 094

I den mörka vinterkvällen företog jag igår en adventspromenad till fots i ett egnahemshusområde. I varje hus, på varje gård hade man julljus och prydnader som glittrade och lyste upp mörkret.

De är verkligen ohyggligt fula och störande.

Har jag sagt det förut? Nej, i många, många år har jag tvärtom vant mig vid att nickande instämma eller på annat sätt markera min anslutning när någon utbreder sig om hur vackra dessa ljus och dekorationer är. Åtminstone har jag aldrig sagt emot. Även om de enligt mitt förmenande vittnat om en total brist på smak, även om blinkandet gett mig huvudvärk, även om…

Tills jag mötte henne som vandrade med mig ett stycke av vägen igår. Hon visste att jag arrangerat julfester för ensamma och därför tog hon upp ämnen som mörker, ensamhet och gemenskap i juletid. Jag nickade och höll med, på riktigt. Och sedan, sade hon, alla dessa ljus på gårdarna…

Jag kände redan hur min m. sternocleidomastoideus reflexmässigt började dras samman för en till intet förpliktande huvudböjning.

Men innan jag hunnit blinka, formulerade hon samma förkastelsedom över detta meningslösa krimskrams, denna energislösande miljöförorening, dessa vanvettiga orgier i ögonbedövande ljusbrus, som jag dolt inom mig i tron att den aldrig fick sägas ut. Man skall ju inte ifrågasätta andras estetiska omdöme, sade min lärarinna i småskolan – om också inte med just dessa ord.

Ändå: det är vackrast när det skymmer. Det är vackrast när det mörknar. Det är vackrast när det ljusnar först vid soluppgången, utan konstgjorda solars hjälp.

Låt vintermörkret falla! Bara om mörkret inom oss är ännu djupare, är vi rädda för det och måste hålla det på avstånd.

Dec 01

Möten och mänskor, del 093

Stormakterna har sina mest gynnade handelspartners. Flygplatser lär ha sina VIP-entréer. Vanliga konsumenter har förmånskort av olika slag.

Jag känner mig som gynnad kund i en kaffeservering i en av huvudstadens bensinstationer.

Det är nämligen inte bara fotbollsintresset som kan vara livsinnehåll för mänskor, som i föregående inlägg. Det kan också vara Formel 1, racertävlingar på bana. Nu har Finland haft ett antal lysande namn inom denna ”sport”, det har främjat intresset.

Hon betjänar alla kunder vänligt. Men det är ändå sällsamt att se henne lysa upp i ett Formel 1-leende när jag kommer för att hämta min kaffemugg. (Någon rabatt kan hon inte bevilja men vad är en rabatt mot ett leende en tidig, grå storstadsmorgon?)

Det var något helt annat, jag minns inte vad, som jag var tvungen att fråga henne en tidig morgon då jag inte haft tillgång till massmedier under natten. Men hon visste ingenting om denna stora mediehändelse. Hon hade nämligen bara tittat på Formel 1, sade hon.

Det framgick snabbt att Formel 1 var Livet för henne. Och för mig är nyfikenheten på säregna existenser också en viktig ingrediens i livsbrygden. Så jag brukar fråga henne om det jag inte vet och förstår och även om det jag begriper och som därför ibland förbryllar mig ännu mera. Det hjärtat är fullt av, talar munnen, och hon delar gärna med sig av sin kunskap.

Varför reser man till Monza fastän man inte har gott om pengar? Varför tittar man på bilar som åker runt samma asfaltslinga i över sextio varv? Varför är det en idrottslig bravad att låta sig föras till seger av över 600 hästkrafter? Varför sätter man pengar på kläder, mössor och halsdukar, porslin och prylar med en annans efternamn eller ett bilmärke förtryckt? Varför jublar man när en personligen obekant person triumferar? Varför kallar man det sport när stallet kan beordra en förare att medvetet förlora mot en annan? Varför skulle hans personliga seger ge vår nation och vårt folk en särskild och kollektiv heder?

Kanske formulerar jag mig inte just så men det är svaret på sådana frågor jag är på spaning efter.

Hon ler gynnsamt och berättar.

Nov 29

Möten och mänskor, del 092

Det har gått en tid sedan vi sågs men han frågar inte hur jag mår. Han säger inte heller ”Hej!” eller ”Morjens!” eller något annat lika oväsentligt.

Han säger: -Hur tror du det går?

Det tar en stund innan jag finner mig, minns och begriper vad han menar. Han talar naturligtvis om kvällens matcher i Champions League.

Där spelas sex fotbollsmatcher i kväll; fyra av dem samtidigt. Det erbjuder inga större svårigheter. Han har tillgång till många kanaler och två TV-apparater med stora skärmar och det han inte kan se genast, bandar han.

Det väggutrymme som inte upptas av elektroniken, fylls av de gulsvarta lappar man ibland ser i kiosker och butiker: Meillä voitettiin… hos oss vann någon X euro.

Det är inte fråga om sensationellt stora summor men många av talen är fyrsiffriga. En annan spelare jag känner har tapetserat sitt rum på samma sätt men i hans fall behöver spelmanin kontrolleras och behärskas genom yttre ingripanden.

Så är det inte här. Tippandet går inte på vinst men förorsakar inte oöverkomliga utgifter.

-Hur tror du det går? 

Jag följer inte längre med fotboll på daglig basis men vågar mig i alla fall på antagandet att Atlético Madrid besegrar AS Monaco och att Barcelona kan klara av PSV Eindhoven på bortaplan. Minst oavgjort, i alla fall.

Han nickar eftertänksamt. Han är inte ivrig anhängare av något lag och medger villigt att det kan finnas något berättigat i alla spekulationer.

-Hur tror du det går?

Jag vet inte, jag vet uppriktigt sagt inte. Men det säger jag inte till min vän Tipparen utan så tänker jag först då vi skilts åt. Då gäller det något annat. Skall något ord, ett enda ord jag skriver, nå fram? Skall budet om nåden och vädjan om försoning besegra hatet och ondskan?

En etta? En jublande hemmaseger! Ett kryss? Allt fortsätter som förr… Eller en tvåa: döden hinner före och mina barn och mitt hem får jag aldrig återse.

Nov 27

Möten och mänskor, del 091

Hon är liten och naggande effektiv. En öppen, barnhemsblå blick verkar omfatta allt och alla med både medkänsla och skärpa. Hon finns överallt och det är en beundransvärd ordning på icke-kommersen i hennes geschäft.

Det är nämligen ett icke-kommersiellt projekt i välgörenhet hon leder. Och hon tror på återfödsel eller reinkarnation.

På allra sistone har jag råkat i diskussion med ett antal reinkarnationister. Det är som om denna åsikt var allmänt utbredd och dyker upp över ytan när de privatreligiösa på ett eller annat sätt finner sig anmodade att ge uttryck för sin övertygelse.

När George Bush dy. var president, var det inte bara en journalist som hävdade att han trodde på reinkarnation. Orsaken var att kristna av hans riktning i USA kallar sig själva ”pånyttfödda kristna”. Och minst en journalist rättade sig felaktigt – hon skrev i sin korrigering att Bush tillhör de kristna som menar sig pånyttfödda.

Men det gör alla kristna. ”Ni måste födas på nytt”, sade Jesus, och den pånyttfödelse Han avsåg äger rum i dopet. Det har ingenting med själavandring att göra.

En ung dam jag talade med menade sig ha varit indian i ett tidigare liv och ett medelålders par hade någon gång bott i Frankrike före sin senaste födelse.

Det största problemet med dessa föreställningar är att de sätter nåden ur spel. Allt blir, på något sätt, en fråga om min förtjänst och min förträfflighet i återfödelsernas kretslopp. Det är ju det som avgör hur jag skall framleva min nästa existens.

Därför skulle det vara viktigt att vi lät oss själva och våra närmaste dö ordentligt och grundligt. Ingen kvarvarande substans irrar rolös omkring på jorden, inga materiella eller immateriella rester återstår kring vilka nya existenser kan formas. Eller av vilka fantasin kan skapa spöken och vålnader.

Det som lever vidare till domedag är följderna av våra gärningar och ogärningar. Jag skriver inte dessa blogginlägg med tanken att förtjäna varken det ena eller det andra, inte heller för att lägga krokben för någon varelses avancemang i återfödelsens inbillade kretslopp.

Jag skriver för att hon som hatar skulle förstå det onda hon gjort och ångra det. För att nåden skulle få välta alla våra pyramider över ända.

Nov 25

Möten och mänskor, del 090

De två sympatiska tigarna har också sina antipoder.

På det andra cafét sitter en krympande skara vid samma tid på morgonen. Kanske är den större på dagen?

Skälet till detta vikande publikunderlag har ett namn, som inte skall avslöjas här. Namnets bärare och innehavare är nämligen en högröstad man, som föga beaktar sina medmänskors trivsel. Ett sällskap motionärer fick nog och sökte sig en annan samlingsplats, efter att tidigare regelbundet ha sammankommit här.

Ända ut på gatan hörs den högljudde oombett uttala sig om världens gång, om stort och smått. Inte kan han få portförbud bara för sina röstresursers skull så länge de åsikter han uttalar håller sig inom lagens råmärken. De är nämligen mera odrägligt självcentrerade än elaka, mera irriterande genom sin enfald än genom sin explicita aggressivitet.

Framfusighet lärs numera ut på kurser och propageras av medierna och det finns fusighetskonsulter som arbetar på (välavlönad) heltid för att lära, som det förefaller, framför allt yngre kvinnor fräckt armbågande och framhållande av det egna egot.

Ändå är detta själva ursynden, i vilken allt ont i världen har sin rot – lusten att fylla en annan och mycket högre plats i världen än den rätta och lämpliga. Lusten att sätta sig vid högsätet innan man av värden blir ombedd att stiga högre upp, med evangeliets bild.

Hon som hatar krossade ett äktenskap, satte sig själv i både fars och mors ställe, och kom förödelse åstad.

Skrikhalsen på cafét tystnar en gång, frivilligt eller ofrivilligt, hon som hatar har däremot sett till att kommande generationer får lida följderna av hennes hybris också när hon själv fått mull i munnen.

Tidigare inlägg «