apr 02

Möten, virus och mänskor, del 235

Folk undviker mig i matbutiken.

Ingen vill tala med mig.

Inte ens min tandläkare.

apr 01

Möten, virus och mänskor, del 234

Visa medkänsla, säger viruspropagandan. Tala med er granne!

På den tomma morgongatan dyker plötsligt en kvinna ut ur skönhetssalongen.

-Det hjälpte visst inte, säger jag medlidsamt.

mar 31

Möten, virus och mänskor, del 233

Jag ser en fullsatt buss: tre personer!

mar 21

Möten och mänskor, del 232

Denna morgon mötte jag en dam med hund.

Annars var ingen mänska i rörelse tidigt på morgonen och av tekniskt-logistiska skäl är min nätförbindelse dessutom bruten ett okänt antal dagar framöver.

Feel the force of majeure.

Också biblioteken är stängda.

mar 20

Möten och mänskor, del 231

För vad vet man om dessa som möter en på gatan?

Idag – ja, gatan var öde också denna morgon – kom en man gående mot mig. Han gick med breda och bestämda men ryckiga steg mitt på gångbanan. Varför? Han var lång, mycket lång, skäggig och illa klädd. Han såg medfaren och… oberäknelig ut. Men också redan gammal.

Så det var igen med en viss spänd förväntan jag närmade mig den okände jätten. Och strax före vi möttes, öppnade han verkligen munnen och röt åt mig.

Han ropade: ”Gå försiktigt i korsningen, där är halt!”

Och det var det verkligen, det var vid undergången jag nämnt förut.

Ja, vad vet man om dessa som möter en? Ett litet fjun som förskräckt piper något… hennes ord kan vara långt mera ödesdigra än en jättes omtänksamma vrål.

mar 19

Möten och mänskor, del 230

Det är glesa gator nu också i centrum av huvudstaden. På denna lilla tvärgata var det bara en man som kom gående emot mig.

Det var R.

Han har tillvunnit sig en relativ ryktbarhet i finlandssvenska kretsar, därför kände jag genast igen honom. Det var dock mycket länge sedan som det hände – det som hände när jag var kanske åtta år gammal.

Han och hans gäng var betydligt äldre än jag och mina tre kamrater – grannbarnen. De lekte något slags indianlek och behandlade oss på ett sätt som lämnade både fysiska och psykiska ärr. Ett slags grym och hårdhänt lek med inspärrning och våld.

En av oss flydde och alarmerade min far, som kom till hjälp tillsammans med en av sina bekanta. Den man min far hade med sig var rasande. Han hotade att genast ge R. vad R. förtjänade. Min far avvärjde blodshämnden.

Och nu kom R. gående rakt emot mig.

Närmare och närmare. Jag måste ju ändå ge mig till känna för en barndomsgranne från Österbotten… Skulle han be om förlåtelse? Skulle han ångra sig efter alla dessa år? Vad skulle han ha att anföra?

Ännu närmare.

Han kände inte igen mig. Han såg inte ens min tveksamma hälsning. Han vek in genom en dörr och försvann.

Kanske ser jag honom snart utlägga sina höga principer i någon tidning, kanske jag rentav öppnar någon av hans böcker.

Tiotals år kom åter men försvann igen när jag mötte R. Och det onda i själen flög sin väg som ett virus i storm. Sådana kan mänskors möten också vara, skulle de kunna vara.

mar 18

Möten och mänskor, del 229

-Jag läser aldrig böcker, säger han.

-Aldrig? frågar jag.

-Nja… i skolan måste vi läsa två böcker. Men inte sedan dess. Någon… Blomqvist?

Om det var Mästerdetektiven eller om det kanske var Anni minns han inte och vill inte dröja vid det motbjudande ämnet. Själv har jag efter bästa förmåga följt det råd jag en gång fick av Falstaff, fakir: ”Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.”

Som min ekonomi med stigande ålder blivit lika svag som min syn eller tvärtom blir det för det mesta bara några sidor om dagen i någon gratisbok jag hittat på biblioteket. Men ändå.

Han som aldrig läser böcker fördjupar sig i seriemagasin, företrädesvis science fiction, och är en aktiv nätspelare. Det avspeglar sig också i hans ordförråd som innehåller många sprutropsord och andra injektioner. Men det har blivit vanligt också bland äldre mänskor idag – ”jag blev alldeles...” – och sedan åskådliggör de med stort gapande mun hur det gick till när de blev alldeles.

Jag rekommenderar i alla fall mannen att läsa en viss bok. Han rycker på axlarna och säger ”May be”. Och dörren säger ett ljudligt men inte ovänligt ”SLAMM!!!”.

mar 17

Möten och mänskor, del 228

Det är dethär med skrivkramp.

Vi kan kalla henne Teija, det gör ingenting. Hon är tio år äldre än jag eller mer och hon är pensionerad och hon har tråkigt och hon har flyttat hem till sin födelsestad och nu vill hon börja skriva igen.

Vilket är en naturlig mänsklig verksamhet.

Så Teija berättade att hon har skaffat sig alla de utensilier som behövs för en framgångsrik skrivarverksamhet och därtill inrett en egen skrivarhörna. Hon har ett ämne som hon är väl insatt i och hon vet vilka tidningar hon skall vända sig till för att bli publicerad. Till yttermera visso är hennes ärende både viktigt och aktuellt.

Om jag minns rätt var det sju år sedan hon berättade detta senast. Och nu berättade hon samma sak igen när vi möttes.

Som alla vet, blev den vackraste visan om kärleken aldrig publicerad. Den begrovs ju i en massgrav i Flandern med en fattig pariserstudent. (Flandern är den mestadels nederländskspråkiga regionen i Belgien. Det historiska grevskapet beläget mellan Nordsjön och floden Schelde är bara en del. Stora områden tillhör det historiska hertigdömet Brabant. – Wikipedia)

Så det är bara att börja, sade jag åt Teija.

mar 16

Möten och mänskor, del 227

Det talas om freudianska felsägningar.

Jag har inte hört om freudianska felläsningar. Därför vill jag berika den psykologiska vetenskapen genom att introducera detta nya begrepp: felläsning i jagets tjänst.

Det är nämligen så att jag har svårt med att vara försenad. Det känns som stöld, som om jag därmed berövade medmänskor det dyrbaraste de har: sin tid.

Nu var bussen grymt försenad och det var ju inte mitt fel men det kändes så. Vi skulle träffas klockan tio och klockan tio är klockan tio.

Där jag sitter, finns en ”Jungle Bar” i närheten och den gör reklam för sig med stora bokstäver. Stolsryggar skymmer början av den nedersta raden men mitt undermedvetna fyller ut ögonens vittnesmål, där står:

FEEL THE
FORCE OF
MAJEURE

Ja! svarar mitt övermedvetna jag. Det är ju trots allt inte mitt fel. Och det tillägger: ”Ce sera là dorénavant ma musique!”

mar 15

Möten och mänskor, del 226

Det här var en annan busschaufför.

Hans performans vidtar strax efter avfärden från Kampen. I den livligt trafikerade korsningen vid riksdagshuset snurrar han på ratten med den ena handen och håller mobiltelefonen vid örat med den andra. Vi är nu på Mannerheimvägen.

Samtalet avslutas och nu behöver han annan avkoppling. Han trummar på ratten och lösgör ibland båda händerna – inte blir det ju mycket till trafik i en småstad som Helsingfors… (Risken att jag anklagas för hatprat gör att jag tiger om hans härkomst. Men t ex Moskva lär ha över tio miljoner invånare.)

Småningom når vi i alla fall motorvägen. Då går hans tankar till något slag av blankett som skall fyllas i. Det låter sig göras under körandet – han har ju i alla fall armbågarna på ratten.

När papperet är klart riktas hans intresse på – naglarna. Han håller upp båda händerna för beskådande för sig själv.

Till hans försvar kan sägas att han inte talar med passagerarna, ej heller använder snus eller bedriver partipolitisk propaganda.

Och resan är mycket trygg. Det är sällan man ser en sådan chaufför och det är sällan det inträffar trafikolyckor med bussar inblandade.

Sannolikheten för att båda dessa fenomen skall sammanfalla är minimal och jag kan därför tryggt slumra till.

Tidigare inlägg «