Jun 20

Möten och mänskor, del 011

Jag vandrade längs stranden när störtregnet kom.

Det var så häftigt att jag sökte skydd. Här började något slags rastområde och ett obestämt tak på fyra pelare täckte en betongplatta med några plaststolar.

En kvinna i femtioårsåldern och ett yngre par med ett litet barn satt där redan. Var det en privat tillställning? Nej, de hade också sökt skydd för ovädret. Och den äldre kvinnan bjöd på en kopp kaffe ur deras termos.

Hon var livlig och pratsam. Utan att få tillnärmelsevis lika mycket i retur lät hon mig veta det mesta om sig själv – så föreföll det i alla fall. Och om barnen och barnbarnet.

Men en tid senare fick jag veta ännu mera. Kvällstidningarnas löpsedlar – pestflaggorna – visste berätta om en kvinna som bedragits på stora summar av en falsk general från USA.

Beskrivningen passade in. Hon hade hög utbildning och en hög tjänst och jag tror att hon kommer över det för sin livliga öppenhets skull. Men varför trodde hon sin trestjärniga general?

I ett kristet land tar vi för givet att vi talar sanning för varandra, särskilt i livets allra viktigaste angelägenheter. Vi kan inte föreställa oss att någon är ute för att svika och bedra, allra minst när trohetslöftet beseglas med en ed inför allsmäktig Gud, Hans församlings tjänare och närvarande vittnen.

Ja, hon ”kommer nog över det”, som experterna uttrycker sig. Hon fick knappast ett dödligt sår.

Regnet upphörde och jag vandrade ensam vidare.

Jun 18

Möten och mänskor, del 010

Av tusen möten stannar få i minnet, av ord som växlas försvinner de flesta.

Särskilt gäller detta om de berusades tirader, de enständiga upprepningar av förmenta djupsinnigheter som ansätter dem som möter.

Men en kommentar av en parkkemist stannade i minnet. Det var som om han visste att jag hade en bok, en enda, i portföljen och han pekade på den och frågade: ”Om den var full med böcker, tror du att den kunde tänka själv?”

Marxismen lär en dialektisk lag av oklar proveniens, den om övergången från kvantitet till kvalitet. Till sin vulgäraste form översatt innebär den att massornas anslutning till doktrinen förvandlar lögn till sanning. (Det är naturligtvis inte så krasst som det låter om sanningen inte äger någon källa utanför mänskors klokskap, deras tycken och omdömen.)

Hon som hatar flyr sin egen kunskap om sin onda gärning genom att samla på undanflykter och genom att samla på sådana som försäkrar henne att hon inget ont gjort, att hennes synd inte är någon synd, att straffet för hennes blodsdåd aldrig skall nå henne.

Hennes böcker har börjat tänka själv, de har hos henne övertagit den mödosamma plikten att rannsaka Guds och samvetets bud. Hennes terapier har övertagit hälsans roll, hennes mediciner har trängt undan den hälsosamma kosten.

In vino veritas. Därför att den berusade inte kan förställa sig längre, inte därför att ruset skänker förnuft och insikt. Liksom en oväntad kommentar plötsligt skänker ord åt det man inte visste att man tänkte, liksom också samvetet stundom måste nå förbryterskan på krokvägar som blir raka.

Jun 16

Möten och mänskor, del 009

Jag kör E. till hennes hem i Stensvik.

Här längs motorvägen i västra Helsingfors och Esbo känner jag mig som en främling. Det är tiotals år sedan sist och allt har förändrats. Nesteskrapan är inte längre ett ensamt landmärke, inte längre den högsta byggnaden. Stora industrihallar och affärer har uppförts överallt, många nybyggen, blänkande reklamskyltar.

I den tidiga sommarhettan ligger här och var döda rävar, mårdhundar, harar vid vägkanten. Man väjer inte för något. På återvägen rusar vi fram på en trefilig motorväg, mitt på dagen, solen steker hett. Bråttom, bråttom! Är detta en plats där mänskor kan leva, bo och trivas?

Plötsligt ser jag att bilen framför mig har tvärstannat i motorvägens mittersta fil. Bilen till vänster gör detsamma. Och längst till höger gör jag det också när jag ser…

Långsamt, långsamt men målmedvetet marscherar en andmamma med sex små ungar i rad över vägen. De tre bilköerna blir längre men det är ovidkommande. Ingen prövar signalhornet eller försöker kila förbi. Man väntar, bara väntar, tills hon hämtat sina små från öknen till vattnet – där någonstans bortom ljudvallen av betong.

Trafiken rusar sedan som förr igen men mildare. Världen stannade, ordet ‘andhämtningspaus’ fick mening.

Jun 14

Möten och mänskor, del 008

Alla möten är inte vänliga. Denna sommar bjuder också på en ondskans déjà-vu, ett möte som erinrar mig om syftet med denna blogg.

Det syftet är att skildra den slagskugga hon som hatar kastat över mitt liv – för att använda en bild som är mild.

Någon kommer gående med raska steg bland de torra löven bakom min rygg. Han sätter sig bredvid mig på bänken och säger:

-Vad är du?

Frågeordet är ovant, jag undrar vad han menar? Han fortsätter:

-Jag vet vad du är. Du är en spion (granskare, tjuvtittare; det finska ordet har många konnotationer). Och innan jag hinner svara:

-Detta är sista varningen!

Så skyndar han tillbaka till sitt gäng som sitter i solen högre upp på slänten.

I denna stadsdel i Helsingfors är det ingen som känner mig. Jag tar därför mindre allvarligt på denna hotelse än den som levererades av den långhåriga motorcyklistens motsvarighet i min hemstad, för ett år sedan.

Hon satte sig också bredvid mig på en bänk och efter en lång tystnad berättade hon att hon också visste:

-Vi vet vem du är! Vi vet var du bor! Vi vet vad du gör!

Och så lovade hon att ”vi” kommer att söka upp mig för att hämnas mitt förmenta brott.

Åklagarens hebreiska namn är Satan. Så kallade jag en gång henne som hatar, Korsspindeln, och fick stå till svars för detta.

Men alltfort menar jag att hon förtjänar denna benämning, som en discipel till den fallna ängel som svek och förde in ondskan i världen och i mänskors möten.

Jun 12

Möten och mänskor, del 007

En finsk läkare jag känner har sin egen metod att trots bristande språkkunskaper komma till tals med svenskatalande patienter. Hon iakttar denne med ytterst spörjande blick och framsäger den inlärda frasen: ”Ont i magen?”

Jag brukar sällan själv inleda samtal med mänskorna på mitt livs bänkar – om någon fått det intrycket. Så när jag gått mig trött i hettan och en medelålders kvinna upptog hela bänken med krims och gepäck, varierade jag doktorns metod och höjde lätt ett ögonbryn.

Det räckte för att hon skulle samla sig och sina tillhörigheter och mångordigt erbjuda mig sittplats. Varefter jag i utbyte mumlade en kort finsk fras med ordet ”lomaa?” (semester) i betonad ställning.

Varför grät hon?

Är min finska så dålig? Är hon lärare? Men här finns ju många invandrare och…

Nej, hon hade inte semester, hon hade fått sparken från ett arbete hon haft i tjugo år. ”Friställd” på byråkratiskt lyckospråk, fri och lycklig var hon nu…

Hennes städerskebefattning (”lokalvårdare” på byr.l.spr.) hade konkurrensutsatts (d:o) och ett i alla avseenden billigare företag hade övertagit verksamheten.

Det hjälpte inte att man ”sanerat” (d:o) bort en tredjedel av arbetsstyrkan – dvs. låtit de kvarblivande göra dubbelt mera arbete.

Hon hade en ölburk i fickan, såg jag nu. Bussen kom och hon klev på den.

Fåglarna kvittrade igen och solen sken.

Och havet välte, stormen ven, vågorna rullade, asklikt grå.

Jun 10

Möten och mänskor, del 006

Fyra ligister närmar sig hotfullt min bänk.

Men i solen krymper de snabbt ihop till fyra flickor i 11-årsåldern, i en fantastisk utstyrsel. Det är inte maskerad eller cirkus i stan, det är deras vardagsmundering – trasiga knän, ringar och kedjor, bara hudytor, färgade hårtofsar på i övrigt rakade hjässor, klädstilar blandade bortom modejournalernas yttersta förstånd.

Två sätter sig bredvid mig, två står. Och mitt i denna mörkaste Helsingforsförort hör jag att de alla talar svenska. Dock är de för det mesta koncentrerat böjda över sina mobiltelefoner – dessa är inte av olika märken och modell. Och gruppen har formerat sig som för en tavla av Edelfelt.

Om jag hade en likadan telefon, skulle jag ta ett artistiskt fotografi. Nu väntar jag på bussen, som dröjer – och dröjer. Enligt displayen uppe i hörnet på busskuren kommer följande buss ständigt om ca 0 minuter.

Till sist reser jag mig upp för att börja gå i stället och överraskar de fyra med ett tilltal på deras modersmål: ”Nu får alla sitta!”

Fyra identiska, vänliga leenden, fyra samstämda ”tack!”.

Men ingen av dem niger.

Jun 08

Möten och mänskor, del 005

Också vid Lojosjöns stränder finns bänkar, utströdda av en givmild hand.

Jag satt på en av dem när en äldre man stannade sin cykel och uppgav att han ämnade ta en simtur.

Han inledde också ett samtal som ledde till att han satte sig bredvid mig och berättade. När jag fick frågan om min hemort, undrade han om jag också var svenskspråkig? Vi övergick alltså till ärans och hjältarnas språk och nu blev cirklarna snävare – gemensamma boningsorter, gemensamma bekanta.

De senare var lyckligtvis sällsynta (man vet aldrig). Men han hade evakuerats från Karelen som fyraåring – ibland stannade tåget och man gömde sig i skogen när ryska bombplan närmade sig. Vad tänker en fyraåring om sådant? Pappa, mamma, varför vill de döda oss?

Nu var han gammal och hans hustru var i sämre skick än han, hon satt mestadels hemma medan han var mera rörlig; tre gånger om dagen simmade han i sjön under den varma årstiden.

Eftersom han så ofta talade om och betonade att deras liv närmade sig sitt slut, tänkte jag på att han, liksom så många av de mänskor jag här berättat om, var en av dem som jag aldrig kommer att återse. Men när vi till sist tog avsked och han vadade ut i den långgrunda sjön, var jag inte längre lika säker på detta.

För kring halsen bar han, blänkande i den sjunkande solens strålar, en kedja med ett stort kors av silver.

Jun 06

Möten och mänskor, del 004

Hon var mycket, mycket gammal och mycket, mycket orolig.

-Det rinner vatten från taket! sade hon. Det rinner in i min bostad!

Gårdskarlen måste alltså tillkallas. Han stiger in i vardagsrummet och den gamla pekar mot taket: Där! Där rinner det!

Inget vatten syns till. Taket är torrt, golvet är lika torrt.

Gårdskarlen försöker tala om för den gamla att hennes oro är obefogad. Där finns inget vatten. Det är, alltså, ingen fara på taket!

Och med en blick åt mitt håll söker han liksom bekräftelse för sina ord.

Men jag vet inte vem av dem jag bör tro på. Det kan låta hädiskt men hon är mycket, mycket gammal och vem är jag att avgöra hur ett särlaregn från höjden skall te sig?

Jun 04

Möten och mänskor, del 003

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen, sade Matthias Claudius och uttrycket letade sig in i gamla läroböcker i tyska.

Wenn jemand ein Buch liest, so kann er auch etwas erzählen, tänkte jag och det uttrycket letar sig knappast in någon annanstans.

För jag måste fråga om vägen till köpcentret och hon som gav besked var en äldre dam, en stavgångare som synbarligen hade besvär med gåendet. Det var alltså lätt att hänga med när hon uppmanade mig att slå följe med henne när hon var på väg dit.

Hon kallade sig ‘evakko’, det finska ord som används för de från Karelen evakuerade, även om hon inte kom därifrån. Hon kom från Idensalmi, en liten stad mycket mitt i Finland.

Nu var hon mycket ensam i huvudstaden. Släktingar och vänner hade dött, den ena efter den andra, och återvända till sin hemstad kunde hon inte.

Jag ljög inte alls för henne. Men den bok jag läst några timmar tidigare var en biografi om Juhani Aho, en av våra stora finska författare – född och uppvuxen i Idensalmi!

Boken var rikt illustrerad. Och jag kunde med både sakkunskap och inlevelse tala om hennes hemstad, om Saimen och Kuopio och mycket mer – om naturen, sjöarna, skogen, bergen… Båtfärderna, forsarna, fisket.

Vi var framme innan jag hunnit berätta att jag aldrig varit i Savolax. Eller i vilken mening kunde jag ha varit där i högre grad än nu? Om det en gång vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog kan väl också Rutiån förvandlas till Koljonvirta och Idensalmi materialiseras i betongöknen.

Jun 02

Möten och mänskor, del 002

-De finns inte alls! De försvinner! De är obefintliga!

Hon gjorde en vid gest med båda händerna för att understryka det märkliga förhållande hon just anfört.

Det gällde konsonanterna i vissa bokstavskombinationer i den finska dialekt som talas i Uleåborg. Hon var litet berusad. De hade kommit båda två och satt sig bredvid mig på parkbänken i Gamlas. Hon från Uleåborg, han från Vaala.

En gång hade han åkt motorcykel från Vaala till Uleåborg på 23 minuter. Omnämnandet av denna prestation var avsett att imponera på mig men det var först hemkommen jag finner att sträckan är 91 kilometer och att medelhastigheten därför måste ha varit rätt hög.

Hon hade arbetat på många olika platser i många olika befattningar men för ett halvt år sedan dog hennes hund. Och därför har hon nu druckit – och rökt – i ett halvt år.

-Man borde rycka upp sig, säger hon.

-Man borde rycka upp sig, säger också han.

Men det kommer de knappast att göra. När hon levererar sin föreläsning om Uleåborgsdialekten, en välavvägd och väldisponerad framställning, vill hon absolut stå framför mig och se mig rakt i ögonen. Annars går det inte, säger hon.

Men efter en stund måste hon sätta på sig solglasögonen.

-Du dricker visst inte? undrar han.

Tidigare inlägg «