Nov 01

De irreversibla insikternas dag

Många äro livets infall men det händer stundom att en läsare skänks en tanke som blir bestående, en irreversibel insikt.

Den låter sig inte avlägsnas med några som helst tvångs- eller mentala putsmedel. Den har lyft upp en sanning i dagen så att det är omöjligt att glömma anblicken.

Litteraturen ger oss ibland sådana. Den kommer inte med något nytt men den påvisar sammanhang som inte mera kan förnekas sedan de en gång demonstrerats.

Den nigerianska litteraturen erbjuder alltså också sådana. Denna gång genom Rotimi Babatunde och hans genomlysande skildring av mötet mellan de vita kolonialisterna och den svarta rasen. I The Tiger of the Mangroves är det konsul Hamilton från England och Chief Koko som möts men deras tankar gör det inte.

Ja, de möts i ett artigt samtal. Hamilton nämner att han inte tidigare besökt denna del av ”the dark continent”. Koko genmäler att man i hans land lär ha mycket mera solsken än i England – varför ändå kalla Afrika ”the dark continent”? Hamilton berättar mera om sina resor och om sina bragder som forskningsresande – han var den som upptäckte en okänd flodmynning nära Kilimanjaro. Fanns där alltså inga mänskor alls i närheten? Jo, där fanns en stor by och han ledsagades av två infödda…

Etc, etc. Korsspindeln på Hitis är en mästarinna i det manipulerande språket. Och om språket styr tanken och eftersom hon själv uppenbarligen är övertygad om sin överlägsenhet – kan hon begå de värsta illdåd utan att egentligen begripa vad hon gör.

Det kunde ju anföras som något slags försvar. Men sjuk i själen blir hon – och kan för sitt liv inte begripa varför och inte hur hon skall bli fri sin ”depression”.

Det är nämligen så hon kallar samvetet.

Okt 23

Mutilationer

Den nigerianska litteraturen är ung.

Äldre än de tre ”äldste” som presenterats tidigare – Soyinka, J P Clark och Achebe – är Amos Tutuola. Han föddes 1920 och hans The Palm-wine Drinkard (1952) var veterligen det första publicerade skönlitterära verket av en nigeriansk författare.

Handlingen har beskrivits som ett slags Kristens resa i afrikansk mytologisk omgivning. Huvudpersonens följeslagare är inte realistiskt avbildade mänskor av kött och blod utan t ex deras kroppsdelar kan försvinna eller förvandlas.

Den fyrtio år yngre Ben Okris The Famished Road är väl det mest kända exemplet på att detta stilgrepp lever kvar och frodas i den nigerianska litteraturen – och i den västafrikanska.

Men hur många ordspråk och talesätt hos oss anspelar inte på liknande förvandlingar! De huvudlösa infall mänskor säges kunna få är bara ett exempel.

Det är så det känns när hon som hatar berövar en far hans barn. Det är så man kunde tänka sig att det känns att styckas levande. Smärtan är obeskrivlig, otrolig – liksom det hat som förorsakat den.

Ändå bör man tala om den och nämna den. Det hon gjort får inte upprepas. Det kommer att upprepas. Men det får inte! Kanske kan ett enda annat liknande brott förhindras om man inte tiger, kanske kan en annan Korsspindel, i Abeokuta i stället för Hitis, hindras från att begå sitt blodiga dåd. Nu, eller i en annan tid.

Okt 13

Något om konsten att sova tryggt

Men i dessa tider när mängden nederbörd i våra nejder når nya rekordsiffror, är det dags också för lyrik. Den tidigare nämnde åldermannen inom nigeriansk litteratur – tillsammans med Wole Soyinka och Chinua Achebe – J P Clark (John Pepper Clark), har skrivit suggestiv poesi i nära anslutning till naturfenomenen.

En pojke vaknar i den tropiska natten och lyssnar till ljudet av ihållande regn:

 

Night Rain

 

What time of night it is

I do not know

Except that like some fish

Doped out of the deep

I have bobbed up belly wise

From stream of sleep

And no cock crow

It is drumming hard here

And I suppose everywhere

Droning with insistent ardor upon

Our roof thatch and shed

And through sheaves slit open

To lightning and rafters

I cannot quite make out over head

Great water drops are dribbling

Falling like orange and mango

Fruits showered forth in the wind

Or perhaps I should say so

Much like beads I could in prayer tell

Then on string as they break

In wooden bowls and earthenware

Mother is busy now deploying

About our room let an floor

Although, it is so bad

I know her practiced step as

She moves her bins, bags and vats

Out of the run of water

That like ants filling out of the wood

Will scatter and gain possession

Of the floor. Do no tremble then

But, turn brothers, turn upon your side

Of your loosening mats

To where the others lie.

We have drunk tonight of a spell

Deeper than the owl’s or bat’s

That wet of wings may not fly

Bedraggled up on the iroko, they stand

Emptied of hearts, and

Therefore will not, stir, no, not

Even at dawn for then

They must scurry  in to hide.

So let us roll over our back

And again roll to the beat

Of drumming all over the land

And under its ample soothing hand

Joined to that of the sea

We will settle to sleep of the innocent and free.

 

I ett tidigare inlägg påminde jag om menedens linje, som högvattenmärkena från 1899 kallas. Tsaren hade brutit sina löften och vid samma tid drabbades vårt land av svåra översvämningar. De spår som högvattnet satte i naturen markerades på sina ställen med röd färg och dessa märken kom att kallas för den brutna edens minnesmärken.

Paulus säger att själva skapelsen suckar och våndas under Guds barns träldom. Det är säkerligen många temata som åskådliggörs genom Night Rain men ett av dem är de oskyldigas trygghet.

Hon som hatar vrider och vänder sig i alla väder, den naturliga sömnen flyr hennes sjuka samvete. Och detta är inte ett tecken på sjukdom, som hon tror, utan ett tecken på att någonting friskt och sunt ännu finns kvar, något som vill väcka henne till insikt och frid och försoning.

De mäktiga översvämningarna består av många små droppar. Man skall inte ge upp.

Okt 10

Hitom vår födelse

Även om vidskepelse och övertro är lika utbredda i Finland som i Nigeria, tar den sig för oss mera spektakulära uttryck i Afrika.

Många nigerianska författare ser ut att på något plan ta den inhemska mytologin på allvar, och om de inte gör det som troende, utnyttjar de den åtminstone som ett stilmedel.

Wole Soyinka anknyter, som nämnts, genomgående till sina ”husgudar” och det gör även Ben Okri. Hans The famished road (den vann Bookerpriset 1991) inleds med ett suggestivt avsnitt om jagpersonens prenatala tillvaro i en existens som befolkas av övernaturliga varelser – och med en redogörelse för hans ovilja att födas till denna jordiska tillvarelseform.

Också på det viset kan vardagliga missförhållanden beskrivas och behandlas – vardagliga i betydelsen gängse. Våld och mord är ju vardagliga företeelser, här, i mänskornas värld.

Men hur skall man våga tala om ondskan med metaforer och i bildspråk? Det är som om smärtan skulle förnekas och förnedras när den blir saga och sägen.

Hon som hatar bor inte bortom molnen i en tidlös tillvaro utan hon hatar och slår på en bestämd ö i ett bestämt hus. Hon har gjort det i flera år och inget tyder på att hon ämnar upphöra med sin smutsiga hantering. Verkningarna av hennes gärning sprider sig horisontellt och vertikalt, bland släktingar och vänner, över generationerna.

Ben Okris stil är sparsmakad och klar – skarp. Han kan gestalta vårt usla predikament. Men kan han trösta? Finns det någon tröst? Bör vi ens söka låta oss tröstas? Eller borde vi sätta in våra krafter på att i ett enda slag utrota det ondas upphov?

Sep 27

Ett undantag

Vanligen har jag i denna blogg tagit upp författare för deras stora litterära förtjänsters skull men mina pessimistiska reflexioner om Nigeria i det föregående gör det befogat med ett undantag.

Ken Saro-Wiwa var en nigerian som arbetade för demokratiska rättigheter. För detta hängdes han under Sani Abacha.

Kenule Beeson Saro-Wiwa kämpade för sitt folk, ogoni, som bebor det oljerika Nigerdeltat. Hans främsta motståndare var Shell. Sina största litterära framgångar hade han med verk om folket i Biafra, den olyckliga utbrytarstaten som för många kom att bli ett inbegrepp för hungersnöd och svält under de år på sextiotalet när televisionen slog igenom. Detta enda ord – BIAFRA – i graffiti vid Tempelplatsens kyrka blev ju sällsynt levande litteratur.

Ken Saro-Wiwa överlevde motsättningar till diktatorn Ibrahim Babangida men under Sani Abacha miste han alltså livet, av allt att döma grundlöst anklagad för mord och fälld av en specialdomstol i en hemlig rättegång. Året var 1995.

Han tilldelades Right Livelihood Award för sina insatser och det är alltså främst för sin orädda kamp han ihågkoms idag. De internationella reaktionerna kulminerade i att Nigeria för några år uteslöts ur samväldet.

I Ken Saro-Wiwas person och verk möts alltså flera nigerianska dilemmata: bristen på demokrati (läs: ett rättvist styrelseskick), oljans förbannelse, hungersnöden, de multinationella bolagens hänsynslösa framfart och splittringen mellan landets folk och stammar. ‘Klan’ är ofta ett bättre ord för den afrikanska företeelse vi vant oss att benämna ‘stam’ — alla termer har sin belastning men vi kan behöva ringa in dess betydelse med flera olika. (Ordet har dessutom mycket olika innebörd i Öst- resp. Västafrika.)

Att man minns honom stärker vårt hopp om att hon som hatar till sist ändå inte förmår mörda sanningen.

Sep 21

Trist

Chimamanda Ngozi Adichie har haft publikframgång med böcker som Lila hibiskus, En halv gul sol och Americanah.

Uppenbarligen är hon en levande nigeriansk kvinna men när man läser henne kunde man tro att böckerna är nedtecknade på basen av någon TV-såpa, kanske ett grupparbete av ett erfaret team som vet vad publiken vill ha.

Och liksom landsmannen Wole Soyinka rör hon sig flinkt och fermt i en grå zon mellan lagligt och icke fullt så lagligt, hon sviker och bedrar sina närmaste utan att blinka men ibland visar hon upp den största samvetsömhet.

Lagos, storstaden, är en av miljöerna hon skriver om. Uppenbarligen kan man där föra ett rätt västerländskt liv om man har tillräckligt med pengar och en generator till hands vid strömavbrott. Det gäller då att blunda för nöden, våldet och fattigdomen. Det är ett balansstycke som kräver ett samvete som antagligen är konstruerat på ett sätt som det inte går att förstå, kanske är det konstruerat snarlikt medborgarnas i USA (de som kallar sig själva amerikaner), kanske är det därför nigerianers längtans håg står till detta land.

Konsten att blunda för verkligheten och idka självömkan kan varje hatisk mimosa. Om man läser sjuhundra sidor i en av Chimamanda Ngozi Adichies romaner är det svårt att minnas något av den efteråt, ett kännetecken på medelmåttig litteratur.

Sep 19

Rik på fattigdom

Nigerias Akinwande Oluwole (Wole) Soyinka var den första afrikanen som vann nobelpriset i litteratur. Det var år 1986 — två år senare blev Naguib Mahfouz den andra. (Samt den första och hittills enda från arabvärlden.) 

Soyinkas husgud är Ogun, järnets och eldens gud i afrikansk mytologi. På honom tror han såsom trodde han icke. Soyinka har varit, och är, en synnerligen aktiv förkämpe för mänskliga rättigheter i nigeriansk tappning. Militärkupperna har varit legio i detta land, de samvetslösa diktatorerna likaså. Soyinka har stundom fört sin kamp med mindre nogräknade medel. Han har också varit beredd, i princip, att möta våld med våld.

Afrika har redan sin framtid bakom sig enligt många, den varade inte länge. Det finns få tecken som tyder på en ljusning. Kolonialismens arv är strukturellt, det låter sig inte omvandlas med annat än genom att mänskors sinnen totalt omvandlas och slikt kan man inte hoppas på i denna värld. Varje reformförsök har avigsidor som motverkar dem. U-landsbistånd lamslår den inhemska ekonomin, ensidig inriktning på i västerlandet efterfrågade råvaror utarmar jorden och förvärrar miljöproblemen. För Nigeria har själva rikedomen lett till fattigdom, de väldiga oljetillgångarna utarmar folket i enlighet med kapitalismens kända och förvända logik.

Här i Finland är exempelvis våra stora subventioner till jordbruket en faktor som gör att afrikanska producenter inte kan konkurrera på lika villkor på världsmarknaden. Varje euro som överförs till bönderna här befäster fattigdomen, svälten och nöden där.

Våldet, hatet och ondskan kan inte utrotas med kosmetiska ingrepp. Korsspindelns terapeuter kan inte prata bort hennes skuld. Syndakännedom – självkännedom -, ånger och förlåtelse heter stationerna på den enda vägen.

Sep 16

Huset faller sönder

Nigeriansk litteratur är i mångas ögon Wole Soyinkas böcker.

Nigerianska författare – inklusive Soyinka själv – ser ut att värdera Chinua Achebe högst. Soyinka och Achebe, eventuellt tillsammans med J. P. Clark, räknas till den nigerianska litteraturens äldste.

Också en ytlig och populär nutidsförfattare som Chimamanda Ngozi Adichie gör Achebe sina textuella reverenser – expressis verbis samt inte minst genom personnamnval exempelvis i Americanah. Och då gäller det framför allt den liknelse som tydligast kommer fram i Achebes Things fall apart – sönderfallet, huset som faller sönder.

Nigeria är ett hus som faller sönder. Men också den enskilda mänskan är ett hus som faller sönder. Det har officiellt bekräftats, genom nationens placering i olika rankingtabeller för korruption och hederlighet, att nigerianer är ett folk av lögnare och bedragare i högre grad än de flesta andra som jorden bebo. Det räcker med att nämna siffran, talet 419.

Hon som hatar bor i ett ockuperat hus och hon försöker hålla dess väggar uppe med lögnernas och (själv)bedrägeriets hjälp.

Chinua Achebe skriver inte om apartheid som de sydafrikanska författarna gör men om kolonialismens ödesdigra verkningar. Det afrikanska problemets många fasetter kan alla härledas till de vitas gärningar.

Huset faller sönder. Afrikas framtid tycks redan ligga bakom oss. Men hon som hatar kunde med en enda handling av mod samla sig till att göra slut på förödelsen.

 

Aug 31

Vetekornets död

I Afrika söder om Sahara kan man särskilja tre större litterära regioner, om man så vill. Förutom Sydafrika och dess grannar har vi Nigeria i väster och dess grannar, som tredje region Kenya – Uganda tillsammans med det särpräglade särfallet Madagaskar i öster.

Ngũgĩ wa Thiong’o, tidigare under namnet James Ngugi, är en av den kenyanska litteraturens stora. Hans Om icke vetekornet anspelar på Jesu ord om vetekornet som måste dö för att bära frukt. (Boken skrev på engelska, senare har han skrivit på sitt stamspråk, till problemet med språket och modersmålet som litterärt uttrycksmedel i Afrika återkommer jag.)

Boken handlar om kampen mot det vita förtrycket och för uhuru, friheten. Men mest handlar den om en enskild mänskas, eller några enskilda mänskors, kurage och sanningskärlek.

Att hatet och fegheten är närbesläktade har många gånger slagits fast i denna blogg.

Hon som hatar har valt att tiga om sin skuld, ett tigande som fräter sönder henne själv inifrån likasom också hennes närmaste, hennes barn, barnbarn och andra drabbade.

Hjälten i Ngũgĩ wa Thiong’os bok väljer att tala, vidgå sin skuld öppet och inför alla, även om han därmed förvandlas från att vara en firad folkhjälte till att bli föraktad och vanärad av många. Men den som talar sanning vinner sällan de mångas stöd, däremot vinner hon – skulle hon vinna – självrespekt och respekt inför dem som förstår vad hennes handling betyder, hon skulle vinna klarhet och inre befrielse. Hon skulle bli frisk.

 

 

 

 

 

Ngũgĩ wa Thiong’o

Aug 05

Om att fiska i förorenade vattendrag

‘Afrikansk litteratur’ är inte någon enhetlig storhet och när jag började i Sydafrika var det inte bara den lättaste, geografiskt betingade utvägen ur alla begynnelsers dilemma. Utan sydafrikansk litteratur är känd och erkänd, landet har nobelpristagare och nationens historia är tämligen välkänd i dess grova drag.

Ett annat litterärt centrum är Nigeria, kontinentens folkrikaste stat. Den har ingen utrerad apartheidhistoria utan förtrycket av den svarta befolkningen från de vitas sida har här varit mera osystematiskt och improviserat. Man associerar landets namn med Biafra, hungersnöd, muslimsk gerilla, militärkupper och i våra yttersta tider även bedrägerier på internet.

Nigeria har också en nobelpristagare, Wole Soyinka. Men temat för denna blogg, hatet och dess sönderslitande inverkan på en familj, har behandlats mest fängslande av Chigozie Obioma.

I Fiskarmännen får vi läsa hur en bydåres profetia om ond bråd död går i uppfyllelse men boken är ingen detektivroman eller sedvanlig utvecklingshistoria. Och dess starkaste styrka ligger i vad den, eventuellt, har att förtälja om försoningens och förlåtelsens möjlighet.

Korsspindeln på Hitis ångrar ingenting. Hon fiskar redan allt mera vanemässigt i ondskans flod och giftet från detta förorenade vattendrag har bemäktigat sig barns, snart också barnbarns, sinnen. Till den grad att det sinnessjuka hat hon gett dem i arv för dem tycks ha blivit en självklar och naturlig del av vardagen. En är utstött och skall så förbli. Döttrar och söner talar varmt för åsidosatta och utstötta i samhället och världen men att pappa skall sakna alla rättigheter och skydd mot våldet, är för de flesta av dem närmast självklart. Världen är sådan och måste vara sådan som vi lärdes som små.

Eller måste den vara det? En enda modig handling – en yttring av kurage…

 

 

 

Tidigare inlägg «