apr 22

1959 Günter Eich

Och det som Paul Celan företar sig (nästkommande inlägg) föregrips av Günter Eich, åtminstone här i bloggens likriktade värld.

En av hans mest kända dikter heter Inventur, den börjar: ”Dies ist meine Mütze, / dies ist mein Mantel, / hier mein Rasierzeug / im Beutel aus Leinen.” Den slutar: “Dies ist mein Notizbuch, / dies meine Zeltbahn, / dies ist mein Handtuch, / dies ist mein Zwirn.”

Mera kan inte sägas efter Kriget. Språket är uttömt, vi måste börja om igen, med en inventarieförteckning om inte annat. (Günter Eich gjorde det inte men vi kan ju låta tankarna svepa också kring Veijo Meris Manillaköysi och Karl Vennbergs Om det fanns telefon.)

Men det är en annan dikt av Eich jag nu citerar (på grund av den obestämbara släktskapen med den jag kommer att anföra av Celan):

Botschaften des Regens

Nachrichten, die für mich bestimmt sind,
weitergetrommelt von Regen zu Regen,
von Schiefer- zu Ziegeldach,
eingeschleppt wie eine Krankheit,
Schmuggelgut, dem überbracht,
der es nicht haben will –

Jenseits der Wand schallt das Fensterblech,
rasselnde Buchstaben, die sich zusammenfügen,
und der Regen redet
in der Sprache, von welcher ich glaubte,
niemand kenne sie außer mir –

Bestürzt vernehme ich
die Botschaften der Verzweiflung,
die Botschaften der Armut
und die Botschaften des Vorwurfs.
Es kränkt mich, daß sie an mich gerichtet sind,
denn ich fühle mich ohne Schuld.

Ich spreche es laut aus,
daß ich den Regen nicht fürchte und seine Anklagen
und den nicht, der sie mir zuschickte,
daß ich zu guter Stunde
hinausgehen und ihm antworten will.

Är det så att vara tysk? Så borde det vara för henne som begått sveket. Å, regniga natt!

apr 20

1958 Max Frisch

Kanske var Max Frisch före sin tid. En kännspak bok av denne schweiziske författare är Der Mensch erscheint im Holozän. Idag finns det många katastrofmänskor, som isolerar sig i väntan på att något Stort skall ske, som övar sig i överlevnad och bunkrar mat och alla slags förnödenheter för det fall att… och det är väl inte bara rädslan för verkliga, yttre faror utan också en social skräck som bemäktigat sig dem. De är symptom på en samhällssjuka.

En sådan mänska är huvudpersonen i Der Mensch erscheint im Holozän, herr Geiser. Han förfogar i sin isolering över ett Brockhauslexikon i tolv band, gör excerpter som han klistrar på väggarna – för att vara omgiven av fakta och basera sitt handlande på sådana allena. Till slut finns tid bara att klippa ut det viktigaste.

Men han lider av minnesförluster som blir allt svårare och till slut försöker han på sig en flykt från sitt hus – trots det hotande, annalkande oväder som han ägnat sig åt att kategorisera i allt mera omfattande termer. Den misslyckas och han drabbas av ett slaganfall – man finner honom isolerad och hjälplös. Ovädret lägger sig, katastrofen kommer aldrig, men herr Geiser är inte längre den samme.

Jag har en gång drabbats av en sådan människa. Oändlig plåga kan hon förorsaka med sina vanföreställningar, lögner och dimmiga fantasier.

apr 18

1957 Erich Kästner

I mitt föräldrahem fanns två böcker på lättläst tyska i bokhyllan – Emil und die Detektive och Drei Männer im Schnee. Båda har Erich Kästner som författare och hur de hamnat där, vet jag inte. Men mina föräldrar hörde till den generation som läste tyska som första främmande språk.

Med dessa pärmbilder var jag alltså tidigt förtrogen. Med innehållet först senare.

Och Kästner fanns i många bokhyllor. Han skrev för ungdomar för han ville nå många och han ville nå framtiden. Han uppträder också själv som romanfigur i Emil und die Detektive. Den boken var det enda av hans verk som inte brändes av nazisterna.

Kästner bodde dock kvar i Tyskland och klarade sig helskinnad trots sin antinazism. Den senare boken är en komedi, ett förväxlingsdrama, och uppenbarligen var andan i den förra tillräckligt sund för att kunna betrakats som arisk.

Stor i vedertagen bemärkelse är Kästner inte som författare i dessa verk men vid och bred. Hans böcker har ägnat sig för filmen och han når därför många med ett budskap som är lättbegripligt men inte alltför lättsamt.

Också mina barn kan därför gärna läsa dem. Värden som trohet och trofasthet och ordhållighet får sin rätta plats i Kästners värld.

apr 16

1956 Karl Krolow

Han devalverar de existentiella symbolerna — eller kanske är det motsatsen han gör?

För vad är nu Bergen? Vad är egentligen Havet, om det inte finns någon som står på stranden och vinkar?

Karl Krolows naturlyrik är inte vanlig naturlyrik. Blommorna är stundom besjälade, visst, men de har ovana ting att förtälja för dem som kan höra.

Själv florerade Krolow också under nazitiden och även om det utkommit kritiska studier av hans förhållande till den ideologin, kom han sig jämförelsevis obesmittad igenom. För ARVET är ju den stora frågan i all kritik av tysk efterkrigstida poesi.

Så här skriver han om moln:

DIE WOLKE

Man kann mit ihr
spazieren gehen,
solange keine Himmelserscheinung
über sie herfällt.

Das Wasser widmet ihr
seine Aufmerksamkeit
und winkt aus verdunstenden Flüssen.
Es rührt an das Gedächtnis
des Regens.

Så är det.

apr 14

1955 Marie Luise Kaschnitz

Jag må anföra en dikt av frifrun (nej, titeln finns bara på tyska) Marie Luise (född Freifrau von Holzing-Berstett) Kaschnitz: Der Leuchtturm.

Wer weiß, ob diese Alten auf der Insel
Wirklich die richtigen waren, das Kind zu erziehen.
Ein Trinker, eine Schlampe. Sie gaben es her unter Tränen.
Da kam es aufs Festland, weit fort, hinter Zäune und Mauern
Zu anderen Kindern. Die nahmen es auf die hörner,
Das junge Freiwild. Höhnten sein Gebrechen,
Das Heimweh hieß, verschrieen seine Träume.
Wer weiß, ob aus diesen Kindern überkurz überlang
Nicht Freunde geworden wären. Aber nicht jeder
Nimmt sich zusammen, hält den Atem an.
Nicht jeder übersteht seine finsteren Weihen.
Der Knabe, unserer, hielt den Atem nicht an.
Er trank die Feindschaft der Welt, eine bittere Salzflut,
erbrach sie und floh. Schlief einmal draußen im Stadtwald
Unter klirrenden Zapfen, wurde zurückgebracht.
Kam ein zweites Mal weiter, erreichte die Straße meerwärts.
Fiel dort auf, weil er lief mit eingezogenen Fäusten
Und wehenden Haaren, wurde zurückgebracht.
Beim drittten Mal fand ihn kein lebendes Wesen mehr.
Nur der Finger des Leuchtturms, der strich über Düne und Hafen,
Ertastete zwei aufgerissene Augen,
Die hinüberstarrten zur Insel. Kam und ging
So lange, bis das feste Knabenfleisch
Geschmolzen war. Da liegt es unser Heimweh,
Von Vögeln ausgeweidet. Ein Skelett
Im schwarzen Hafer. Flugsand deckt es zu.

Det sägs att vemod och hemlängtan präglar hennes lyrik. Hon var gift med en arkeolog och hon företog resor till Sydeuropa och antikens länder.

Och, hon säger det själv: “All meine Gedichte waren eigentlich nur ein Ausdruck des Heimwehs nach einer alten Unschuld oder der Sehnsucht nach einem aus dem Geist und der Liebe neu geordneten Welt.“

En nostalgisk idealist. Men fyren? “Er trank die Feindschaft der Welt, eine bittere Salzflut,
erbrach sie und floh.“

Och fyren? Den visar sjöfararen riktningen på stormiga vatten men dess ljuskägla riktas för det mesta åt annat håll. Inget stadigt sken har Marie Luise Kaschnitz att erbjuda.

apr 12

1954 Martin Kessel

Martin Kessel var berlinare. Också han belönades med olika utmärkelser men fick aldrig ett genombrott hos den stora publiken. Han kunde skriva och publicera jämförelsevis ostört under Tredje republiken, utan att han själv och hans verk för den skull var medlöpare resp. medgörliga inför makten.

Han levde åren 1901-1990 och dog på sin födelsedag, den 14 april – i övermorgon ett litet jubileum.

Ett av hans verk handlar om fiasko och han prisar misslyckandets betydelse. Annars är hans filosofiska betraktelser och dikter aforistiska men drastiskt välavvägda. Också sanningen kräver sin bestämda livsmiljö:

Auch die Wahrheit gedeiht nur in einer bestimmten Vegetation und Temperatur. Sobald man sie erhitzt, wird sie fanatisch, sobald man sie unterkühlt, zynisch.”

Det finns naturligtvis sanningar som inte tål hetta men det är då fråga om relativa sanningar, som själva är härledda ur det absoluta. Den sanning som inte är härledd tål vilka temperaturer som helst och gäller lika på Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar. Den stavas kärlek, medlidande och trohet. Men sveket är alltid iskallt, oberört och dödsbringande.

apr 10

1953 Ernst Kreuder

Tyskland har varit en plats för litterära sammanslutningar och sällskap av olika slag. Ernst Kreuder sökte sig också olika sammanhang. Under tidiga år var animalisterna ett sådant, dit f.ö. Gottfried Benn hörde. Men Kreuder opponerade sig när Benn sökte sig i riktning mot nazismen.

Det är som om han aldrig hörde hemma någonstans. Visst fick han tillbörliga utmärkelser och befattningar men något genombrott blev det aldrig. Han var mystiker, som Benn i ett skede, men en jordnära mystiker om uttrycket tillåtes. Filosof ville han också vara och heta.

Men han ville inte leva, inte till varje pris och inte för länge. Så missbrukade han nikotin och alkohol och avled följaktligen strax över sextio år gammal.

Vad finns kvar av hans verk?

Ein Leben lang reden wir über die Welt, und im Grunde konnten wir ihre Erscheinung, ihr riesenhaftes Vorhandensein überhaupt nicht begreifen.”

Man kan inte vara författare förrän man skrivit något – och inte förrän någon läst det, kan man vara det i omvärldens ögon. Men världen finns där i alla fall. Och i världen finns ondska och vad kan man då annat än skriva om det?

Inte kan jag förstå henne som hatar, varför hon finner sig vara fullt i sin rätt att utan ånger krossa levande liv och hur hon kan leva med denna börda på sitt samvete. Men hon gör det ändå och varje gryende dag gör sannolikheten större att hon kommer att framhärda tills hon nått sitt mål.

Detta ”riesenhaftes Vorhandensein” av en ond och verksam vilja kan inga ord omfatta, begripa.

apr 08

1951 Gottfried Benn

Låt oss ta det viktigaste tyska litterära priset i omvänd, dvs. rätt ordning. Den förste mottagaren av Büchnerpriset, sedan det reserverats för skönlitteraturen, var Gottfried Benn. Om den som är allena – Wer allein ist – skriver han:

Wer allein ist, ist auch im Geheimnis,
immer steht er in der Bilder Flut,
ihrer Zeugung, ihrer Keimnis,
selbst die Schatten tragen ihre Glut.

Trächtig ist er jeder Schichtung
denkerisch erfüllt und aufgespart,
mächtig ist er der Vernichtung
allem Menschlichen, das nährt und paart.

Ohne Rührung sieht er, wie die Erde
eine andere ward, als ihm begann,
nicht mehr Stirb und nicht mehr Werde:
formstill sieht ihn die Vollendung an.

Det är ju inte en ferlinsk apoteos över allt som går allena och gråter utan stoikerns ensamhet.

Ingen är helt ut sådan men många inbillar sig vara och ville kanske vara det. Benn drogs till nazismen (och till mystik men nazismen är mystik) men lämnade den och kvar fanns pessimismen. Kulturpessimismen.

Benn var läkare och författare, det är ett dubbelliv som också fått ge namn åt hans memoarer. I det föregående (25 december 2018) har vi stött på en desillusionerad läkare som huvudperson, Dorrigo Evans i The Narrow Road to the Deep North (Bookerpriset 2014). Han liknar Benn i vissa avseenden.

Plikten står kvar när illusionerna försvunnit. Benn skrev dikter om hur det är att köra kniven i en levande kropp – som kirurg. Och den som själv fått ett dolkhugg av en närstående vet att glädjen i livet rinner ut genom det såret.

apr 04

1969 Percy Howard Newby: Something to Answer For

Townrow får en smäll i huvudet.

Och eftersom han är huvudperson i boken och den berättas utgående från honom, är den (antagligen) förklaringen till varför läsaren aldrig kan vara riktigt säker på vad det är som händer. Det finns motsägelser i texten, och uppenbara missförstånd, det finns tvekan hos Townrow själv om han verkligen varit med om något eller om han bara drömt det. Han vet inte om han är engelsman eller irländare. Egypten tycks han i alla fall besöka och Suezkrisen är aktuell.

Men så skapar vi också våra liv. Den som skriver sina memoarer, förpliktar sig att ljuga. Hur förvirrande är det inte ibland när man möter en gammal vän, studiekamrat och kollega efter trettio år – vad han minns är inte vad jag minns, det han särskilt fäst sig vid har jag inget minne av. Men bortglömda namn han nämner på gemensamma bekanta dyker åter upp ur glömskan, de får nytt liv efter att ha varit döda för mig.

Och man tvingas för sig själv revidera också händelser om vilka man trott att absolut inga tvivel kan råda. Det var ju inte han som skrev den artikeln… det var inte där det hände… och det var inte X utan Y som var närvarande…

Om också böcker kunde vara sådana! Att bokstäver, ord och meningar omgrupperas medan år förflyter, att en klassiker har ett nytt innehåll när man läser den på nytt. Men omutliga står de gamla satserna kvar. Bara min förståelse av dem är nu en annan än när jag var ett barn.

Till sist finns bara den stora smällen kvar. Ett svek, en stor lögn och mened av den man litade på och lovade sin trohet – och barnen, barnen! Detta var livet, avbrutet med våld på mitten av henne som hatar. Och säkert, visst och sant är nu bara att döden närmar sig.

Denna bok var – om jag nu säkert förstått allting rätt – den första vinnaren och därför här den sista i raden.

apr 02

1970 Bernice Rubens: The Elected Member

Den spik, på vilken målet var upphängt – det är den etymologiska förklaringen till det tyska ordet ’zweck’. Och det är efternamnet på den man vilkens tillvaro här skildras. Han lider av vanföreställningar och hela boken är judiskt absurd, författarinnan har litauiskt-judiskt påbrå.

Man misstänker att ändamålet med boken också är ett skämt. Tyskt-svenskt lexikon ger ”ändamål, syfte”. Och det senare ordet kommer ju i sin tur av det man har i ögnasikte och syftar på.

Man misstänker alltså också att Bernice Rubens vill säga något om den mänskliga tillvaron. Man kan träffa sitt mål eller missa det.

R. D. Laing utövade stort inflytande på författaren och just denna dag råkar jag läsa en utläggning av en finsk litteraturkritiker om Laings betydelse för en viss finsk författare. Vill man orättvisande kort sammanfatta Laings teori, så är det att psykiska sjukdomar är konstruktioner – eller närmare bestämt kanske att det är samhället som är sjukt.

Om någon medlem av familjen Zweck missar målet, är det möjligen för att denne lever som jude i en icke-judisk miljö. Temat är omkastat men igenkännligt hos 2010 års Bookervinnare, Howard Jacobson med The Finkler Question, där det får en annan vinkling.

Vad är meningen med livet?

En lögn, ett svek, en mened kan krossa det.

Tidigare inlägg «