Aug 19

Möten och mänskor, del 041

Men klocktiden är ingen riktig tid – vem har sagt att ett mekaniskt och fortgående sönderhackande av tillvaron skulle ge oss en mera sanningsenlig bild av den än den klocklösa?

Om tillvaron, som Leibnitz menade, är en prestabilerad harmoni och monadernas fönsterlösa kretslopp inte kan rubbas ens av ett handtag i världsalltet – tror jag ändå att Johannes (det är hans andra förnamn) skulle kunna ställa till en trafikstockning också där.

Vi var på väg i bil till grannstaden och jag satt och gruvade mig över att vi redan var försenade till ett avtalat möte med deltagare som satt och väntade på oss. Då föreslog Johannes, som körde, att vi viker av vägen och tar oss ett dopp i träsket denna heta dag.

-Det hinner vi nog, inte går världen under för det.

-Nej! sade jag.

Vi körde vidare och hans mobiltelefon ringde. Det var en bekant som behövde hjälp med en flyttning.

-Jag kommer om en halv timme! lovade Johannes och avslutade samtalet.

Så vände han sig till mig och sade: -Inte tänker jag fara dit idag.

Vi närmade oss platsen vi var på väg till. Johannes sätter alltid på bilens blinkljus inne i korsningen, först när han redan börjat svänga. Nu råkade han ha väjningsplikt och en kollision var nära.

Han log och viftade vänligt till den ilskna föraren i den andra bilen: -Inte går världen under för det! sade han.

En opålitlig och självupptagen mänska?

Nej, ingen har jag fått mera hjälp av i olika angelägenheter under min tid i denna stad. Han är alltid hjälpsam och beredd att ställa upp. Det är bara de avtalade tiderna som är osäkra.

Han är, på något vis, fri. Vad detta betyder, kräver mera begrundan…

Aug 17

Möten och mänskor, del 040

Av de hundra möten jag här ärnat beskriva är det inget som är trivialt, även om inget är sensationellt. Edith Södergran sade det bättre:

Och Gud är med i alla sammanhang.
När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen
och katten sin matmor.
Det var en stor glädje för dem båda
men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman
och velat dem denna underbara vänskap
i fjorton år.

Man kan inte göra en slumpgenerator och den som påstår sig ha konstruerat en sådan, är en narr i någondera av två bemärkelser – vid starten eller vid målet.

Edith Södergrans dikt inleds med en reflexion om tidsanvändning:

Det finns ingen som har tid i världen
än Gud allena.
Och därför komma alla blommor till Honom
och den sista bland myror.

Förgätmigejen ber Honom om högre glans
i sina blå ögon
och myran ber honom om större kraft
att fatta strået.
Och bina be honom om starkare segersång
bland purpurröda rosor.

Jag mötte idag den sista bland myror, en elektron med egenvilja. Hon är i sitt eget tycke betydelselös och inte värd att leva. Men hon kolliderade inte med mig på livets stråt för att CERN eller omständigheterna ville det utan för att hon äger den frihet inom trälbundenheten, som endast en kristen äger. Hon bad mig om förlåtelse.

-För vad? undrade jag. Hon hade varken stött eller sårat mig. Men inget djur kan tänka ut en sådan begäran. Det var vad de obetänksamma skulle kalla en överflödig bön, därför att man kan bevilja den utan självövervinnelse.

Hon som bad mig om den överglänste därmed de främsta bland myror, med ett enda ord förflyttade hon sig över djurrikets alla ordningar upp till sin rättmätiga plats som skapelsens krona.

Hon, däremot, som bloggen handlar om, som med sitt blodsdåd verkligen sårat och skadat, hon tiger alltjämt i iskallt och djuriskt hat.

Aug 15

Möten och mänskor, del 039

En okänd man kommer mot mig på skogsstigen.

Han stannar och hejdar mig med orden: ”Hej, du måste vara tokig du!”

Det är en av de ovanligare varianterna när det gäller att inleda ett samtal och en bekantskap. En legendarisk sjömanspräst brukade säga: ”Skall vi spotta varandra i ansiktet? Jag heter NN…”.

Den okändes diagnos ovan grundade sig på att han noterat att jag tidigare körde en bil av märket Volvo och nu bytt till ett annat. Volvos värde varar. Gör man sig av med den, kan man inte vara vid sunda vätskor.

Nils Ferlin kunde se sina medmänskor som medlemmar av ett kringresande cirkussällskap och genomskåda dem:

Atleten såg jag väl, och panterfällen
— att panterfällen var av billig ull —
och clownen såg jag: han var punktligt full,
när föreställningen var slut för kvällen.

Det började i Sverige och spred sig snabbt i Finland – att tala om mänskor som skådespelare i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Vi har blivit roller. Man undrar hur vi klarar rollen som det ena eller andra – som mor, som far, som make, som makalös, som vad som helst.

Men livet är inte teater även om vi ter oss löjliga med våra grimaser och saltomortaler. Dess kärna är allvar. ”Betänk livets korthet, dödens visshet och evighetens längd.”

Sen såg jag dem när de från staden foro
— med clownen var jag redan du och bror —
att deras löjlighet var ganska stor.
Dock intet vet jag hur de innerst voro.

Den sista raden är den väsentliga hos Ferlin, under ytan på honom själv och dem han betraktar. Men att se en mänskas innersta och se valv efter valv av hat och ondska öppna sig, är den enda skräckupplevelse jag vet som är värd namnet.

Därför behöver man möten sådana som Volvomannens som distraktion och avledning. Han är en hedersman, en vänlig själ som inte skulle begå Korsspindelns svek.

PS. Det var min son som fick den.

Aug 13

Möten och mänskor, del 038

Deras namn skall jag inte nämna men tre utländska män jag mötte idag har nu blivit medlemmar av en luthersk församling.

För de flesta rotfasta finländare betyder anslutning till det man kallar ‘den lutherska kyrkan’ föga eller intet, eftersom man också lämnar stats- eller folkkyrkan i stigande antal. Men dessa män var asylsökande f.d. muslimer som anslöt sig till en bekännelsetrogen luthersk församling vars medlemmar tror på Bibeln och går till nattvardsbordet.

De bekännelsetrogna lutherska kyrkorna i muslimska länder har ibland ett dopformulär, där man inte ”bara” på traditionellt sätt avsäger sig djävulen och alla hans verk utan även uttryckligen tar avstånd från islam.

Och detta betyder ofta i praktiken att de som döps väljer en framtid under ständigt dödshot. Korset är här ingen likgiltig prydnad eller smycke.

Man hör pratas om att muslimers omvändelse till kristendomen hos oss i allmänhet skulle betingas av önskan att vinna materiella fördelar, asyl och en bättre levnadsstandard. De som för de ryktena har inte insett hur mycket trosbekännelsen betyder för en muslim.

Att högt avsäga sig tron på Mohammed med en inre reservation går inte ihop med den avgörande betydelse denna muntliga bekännelse har. Jesuiterna är inte en muslimsk sekt.

De inlägg jag här skrivit om mänskor och möten handlar om mina subjektiva upplevelser och kontrastverkan är en stark sådan. Jag känner en som kallade sig kristen men hon svek sina allra heligaste löften.

Aug 11

Möten och mänskor, del 037

Familjelikheten i det psykiska, ja – vissa synbilder kan erfaras som ett hugg i hjärtat. Sådan var också Korsspindeln! Så gjorde också hon!

En parvel eller parvla på ett år eller två står framför disken med lösgodis i butiken i Kottby, redo att förse sig av det förbjudna. Och i detsamma kommer modern rusande — skriker åt sitt barn: Din djävul!

Eller silhuetten i ett fönster av en kvinna som lyfter upp ett barnplagg, en sparkdräkt, och beskådar den – omedelbart hugger minnet till! Någonting i detta väcker till liv minnet av hur Korsspindeln behandlade vår yngsta dotter när hon var bara ett spädbarn, hårdhänt avreagerade sin frustration på den mest försvarslösa av alla.

Kan man lita på sina minnen? Det är allom bekant att man kan skapa minnen, att folk kan suggereras att tro att de råkat ut för något som i verkligheten aldrig hänt.

Men kan sådana expressiva fragment suggereras fram, kan de förvrängas och ljuga? Om så är fallet, vad är då längre sanning och vad är lögn och vem kan ens försöka skilja dem åt?

Aug 09

Möten och mänskor, del 036

Jag betraktar en okänd man vid bordet intill mitt. Jag inser plötsligt att han erbjuder en levande utläggning av ett centralt begrepp hos Ludwig Wittgenstein: Familienähnlichkeit.

Med detta begrepp, som han lanserar i Philopsophische Untersuchungen, avser Wittgenstein begrepp som inte kan ges en entydig taxonomisk definition men som icke desto mindre används och förstås av oss alla i ”språkspelet”.

Och just begreppet ‘spel’ är ett sådant – på tyska innefattande också leken. Det finns många slag av spel från kortspel till fotboll och olika slag av lekar som inte har alla element gemensamma men dock tilläckligt många för att vi skall kunna använda ordet ‘spel’ på ett förnuftigt och fattbart sätt. Men lexikonet kan inte ge oss en kort eller entydig definition av vad spel är för något.

Det slår mig nämligen att den okände liknar en bekant i min hemstad – och en politiker – och en av mina släktingar. Det är först när jag ser hans ansikte, som likheten mellan alla dessa personer blir uppenbar för mig.

Korsspindeln, som jag ofta kallat henne som hatar, spinner ett nät av ondska och det hat som jag sökt och funnit i skönlitteraturen och i mänskors vardag, är ett nät som förenar dem som – sinsemellan alla olika – är ute i ondskans ärenden och på den Ondes uppdrag.

De fyra nämnda godmodiga männens fysiska apparition illustrerar för mig att den psykiska familjelikhet jag ringar in i dessa blogginlägg inte låter sig definieras och bestämmas på ett entydigt vis. Därför skriver jag, beskriver jag, målar kanske med ord det psykiska porträttet av en ond och hatisk mänska.

Att hon månde kännas igen och antingen förmås vända om från sina vägar eller förhindras från att öva sitt blodiga verk.

Aug 07

Möten och mänskor, del 035

Kort efter det ljusa samtalet i det föregående drar en sky av ondska över himlen.

En gammal bil står parkerad vid gatan. Det är en medfaren Volkswagen Kleinbus och jag känner igen de bleknade, äkta och ursprungliga färgerna – den är identisk med den min far köpte, väl begagnad, när jag var några år gammal.

Detaljer som mitt minne inte frivilligt skänker mig kommer åter när jag ser dem. Dubbeldörrarna på sidan, som då måste säkras med rep för att inte kastas upp av ojämnheter i vägen. (Ett rep? Repet kommer för mig – i själva verket ett hopprep av plast, gul plast, med enkla röda handtag. Var har det funnits under alla dessa årtionden?) De enkla sätena, ratten, dörrhandtagen, instrumentpanelen…

En ung kvinna ser att jag betraktar bilen, hon är tydligen ägaren eller en av ägarna, jag förklarar att den väcker minnen hos mig.

Själv är hon klädd på ett sätt som viskar: lopptorg, andrahand, konsumtionsprotest. Och hon, eller hennes närmaste, visar sig ha ett litet café som är öppet vid denna tidigt ojämna tid och även det lever på trots mot inredningskonsulenternas bud.

Men toleransen har sina gränser, även den.

En liten regnbågsflagga, synligt placerad i ingången, gör klart att hit är ingen kristen välkommen.

Aug 05

Möten och mänskor, del 034

Där jag inte längre bor, där finns en park och i parken finns en björn av sten.

Kring den björnen finns bänkar att sitta på. Grova, breda, med grönmålade plankor.

På de bänkarna sitter mänskosjälar i olika stadier av förfall med tillhörande kroppar. Utom en.

Han är en äldre man, han är nykter och han säger till mig att det är sällsynt här att få tala med en annan nykter mänska en tidig helgdagsmorgon.

Han säger också: Det är vackert!

Då ser jag det. Det är vackert i Björnparken på sommaren. Det är vackert också på vintern. Det är vackert när solen skiner och det är vackert när det regnar.

Det finns en dikt av Hj. Gullberg som heter Den tänkande lantbrevbäraren. Jag har mött den tänkande taxichauffören. Han är pensionerad nu men han har sett huvudstadens många gator och gränder vid alla tider på dygnet och han har mött mänskor av själens alla schatteringar.

Ändå är han glad.

Det är alldagliga ord vi byter om allt detta men han som slagit av taxametern för gott måste äga någon hemlighet.

Aug 03

Möten och mänskor, del 033

Vissa söndagsmorgnar har jag skäl att mycket tidigt besöka ett nattöppet café.

Ofta ser jag där en man, ensam vid ett bord, försjunken i sitt skägg och ett parti schack som han spelar med sig själv.

Hittills har jag motstått den barnsliga impulsen att fråga vem som vinner. Liksom fallet är med alla genuint barnsliga frågor finns ju risken att han verkligen förstår den.

I en diktsamling av Kai Nieminen från 1977, Kiireettä, finns en dikt som jag här tar mig friheten att översätta till svenska:

Regnet tecknar kartan över en annan värld på gatan,
en värld av främmande sjöar, floder och hav.
Över haven går jag till mjölkbutiken,
till ett främmande land
till främlingar.
Vilket språk talar de här,

ett främmande språk,
pengarnas och jäktets språk,
jag begriper inte ett ord.

Jag kommer från ett land bortom haven, säger jag
och köper en liter mjölk, ett bröd och sex ägg.

Aug 01

Möten och mänskor, del 032

Uppfordrande, påträngande – förebrående.

Det är tiggarblicken jag ville beskriva. Hon har ett eget revir i huvudstaden som hon bevakar vid bestämda tider.

Tydligen är kyrktrappor och ingångar till kristliga samlingslokaler givande, eftersom det oftast är där man ser henne. Hon sitter då på marken, i en låg och ödmjuk ställning som står i kontrast till hennes förebrående blick.

Hon talte icke, men ögat talte.

Ögat säger: jag borde inte behöva sitta här, det är ditt fel att jag måste.

Hennes attityd är inte den vanliga tiggarattityden. De andra – främst från det forna Jugoslavien – satsar i stället på uppgivenhet och ett vänligt tilltal samt försök att börja berätta en sorglig levnadshistoria.

Min tiggerska vandrar runt i sitt revir, på regelbundna tider, hon talar med många synbarligen kända och bekanta, en tidig morgon är det hundrastarna som hon byter ord med. Om vad, vet jag inte. Hon är inte torftigt klädd men ändå avvikande i prydnader och färggrannhet. Hon rör sig inte invalidiskt utan som en ordboksillustration till adjektivet ‘käck’.

Det har höjts röster – många röster – om att tiggeriet borde förbjudas.

Inför Gud är vi tiggare alla.

Tidigare inlägg «