okt 27

Möten, virus och mänskor, del 719

Den initierade vet vilken författare och vilka böcker jag syftade på i det föregående.

Också den som inte varit i Sverige låter sig ryckas med av skildringen av hur ett lågserielag går mot ärans höjder, en division per år, under en gammal elitspelares tränarskap.

På den promenad jag nämnde passeras jag litet senare av en tjutande polisbil. Den som blivit misshandlad av polis och bevittnat misshandel vet vilka ärr sådant lämnar i själen. Den instans som borde vara vår yttersta trygghet i samhällslivet har förvandlats till sin motsats.

Om Jorma, böckernas berättare, heter det att hans riktiga far dog i kriget och det sades att han gick i döden med öppna ögon och därför att han önskade det.

Sådana formuleringar fastnar i en växande pojkes minne och låter sig förklaras och förstås, så långt detta är möjligt, först långt senare. Det finns ett jordiskt hat som kan förta glädjen över livet. Hon som hatar har gett sig i dödens tjänst och hennes mened motsvarar polisernas våldsdåd på det själsliga planet. Om sådant visste den bokslukande pojken ännu inget.

Fotbollen är större än livet, heter det ibland. Det är den naturligtvis inte. Inte heller är den större än döden. Men för en vandrare kan den erbjuda många insikter.

Kanske återkommer jag ännu en gång. Till nämnda böcker.

okt 26

Möten, virus och mänskor, del 718

Några halvvuxna pojkar spelar fotboll i en inhägnad på skolgården.

Bollen flyger över stängslet och rullar åt mitt håll. Jag tar en kort ansats och…

…drar mig till minnes landskampen mot Norge. Det är inget behagligt minne. Norrmännen var överlägsna den gången. De var ständigt på bollen före oss och pressade oss obarmhärtigt. Det blev förlust, siffrorna skrevs 1–5.

Vår målvakt hade inte heller sin bästa dag men vi hade förlorat även med en bättre sista utpost.

Jag spelade till vänster på mittfältet och hade mot mig en lång och mycket snabb spelare, Morten.

Nu returnerar jag bollen till pojkarna. Det sägs att fotbollen är större än livet. Landskampen – det var ett nordiskt skolungdomsläger och en improviserad turnering. Men jag förstår hur man kände det i Manchester i söndags när man där gick på en brakförlust mot Liverpool.

Det finns en författare som på ett utomordentligt sätt förstått att skildra fotbollsvärlden i pojkböcker. Jag tror att jag måste återkomma.

okt 25

Möten, virus och mänskor, del 717

Denna avlånga dag får jag två samtal från två personer som utsatts för diskriminering.

Nej, inte för deras hudfärgs skull eller för något annat som skulle få en feminist att reagera.

Utan för deras tro, för deras religiösa övertygelses skull.

Också den skyddas av grundlagen men grundlagen är maktlös när de styrande inte tillämpar den.

De låter sig nämligen inte vaccineras, för sin tros skull.

Är deras resonemang förnuftigt, är deras argument sakliga?

Det saknar betydelse. Alla, både enfaldiga och kloka, bekännare och förnekare, är lika inför lagen. Och lagen finns till för att skydda dem.

Därför är det så viktigt att stöda dessa minsta bröder och systrar och även i handling – eller genom att underlåta en viss handling – ställa sig på och vid deras sida.

okt 24

Möten, virus och mänskor, del 716

Det var ett stort projekt och det innebar mycket arbete när föreningen skulle rusta upp den gamla lagerbyggnaden. Jag var med på ett hörn. Där fanns många arbetslösa som nu var sysselsatta av kommunen. Hon som målade. Han som göt golvplattorna. Han som satte in nya fönster.

Också omgivningen snyggades upp med nya gräsmattor och nya planteringar. Grusgångar anlades.

Nu för mig mina irrfärder förbi denna byggnad.

Allt är förfallet. Den står tom och mörk. Väggarna är fulla av klotter, varenda fönsterruta utslagen. Gräset växer högt och grusgångarna ser ut att inte ha bevandrats på många år. Dubbeldörrarna är inslagna.

Det var åtta år sedan vi kretsade där och nu regnar det dessutom.

Vilken trösterik anblick utgör icke en sådan byggnad! Ty förfaller också vi, oemotståndligt, jämlikt och löftesgivande. Gott eller ont, allt göms och glöms.

okt 23

Möten, virus och mänskor, del 715

Det var en gång för länge sedan en professor, som frågade varför jag aldrig går på teater.

Eller ser på filmer, kunde han ha tillfogat. Sedan dess har jag grubblat på svaret. Men nu läste jag en nyhet på BBC:s sida – det var en skådespelare som av misstag (tror man, preliminärt) skjutit ihjäl en annan.

Där strävar man alltså till största möjliga verklighetstrohet på de tiljor, som förställa världen. Och publik och recensenter prisar de föreställningar som kommit den närmast.

Så blir någon skjuten ”på riktigt”. Och inspelningen avbryts, och alla berörda parter framför kondoleanser, och skenåtgärder vidtas för att ”detta inte skall upprepas”. Hon som dog uppnår postum berömmelse för en dag.

När man alltså, undantagsvis, uppnått det man angett som sitt mål.

I den klassiska tragedin skedde dödsfallen utanför scenen. De meddelades genom att en budbärare underrättade de agerande och publiken.

Man kan inte tänka sig Oidipus dräpa Laios med en knallpistol försedd med en liten flagga och texten: πάγγ. είσαι νεκρός.

Därför är det så hjärtligt ovidkommande, alltihopa. Tills något händer.

På riktigt.

okt 22

Möten, virus och mänskor, del 714

Nu är den vår utbruten som E A Karlfeldt kallar höst.

På sommaren när här är hett och trångt, då är plagen fullsatt. Men i stormen, den svala och sköna, är den tom. Tidigt på morgonen möter jag dock ibland en medvandrerska, en enda.

Hon kommer från andra hållet. Hon har inte ens hund. Vid stenlejonen nickar vi lätt åt varandra och fortsätter framåtböjda.

Där ute skedde haveriet.

Varför skyr mänskorna stormen? Virus och minnen skingrar den.

okt 21

Möten, virus och mänskor, del 713

Det fanns gott om lediga parkeringsplatser.

Men snabbtänkt som hon föreföll vara, insåg hon att det skulle innebära en promenad på över tjugo meter att stanna på någon av dem. Så hon körde i stället upp på trottoaren alldeles invid kiosken.

Därvid krockade hon med en gul brevlåda, som demolerades. Snabbt backade hon bort och törnade därvid mot ett ungt och nyplanterat träd, som spjälkades på mitten.

Sådant händer. Hon steg ur bilen och gick in i kiosken, en sportklädd ung dam. Jag noterade att hon först med en snabb blick konstaterat att hennes eget fordon inte skadats.

En liten stund senare kom hon ut igen och körde ytterligare trettio meter framåt. Där stannade hon, steg ur bilen och gick in i gymmet.

okt 20

Möten, virus och mänskor, del 712

En gammal släkting besökte jag idag.

”Möten, virus och mänskor” heter bloggen.

Att viruset gjorde sig påmint, det försäkrade sig personalen om. Men mänskors möte? Ja, stundvis, som i dimma.

Ships that pass in the night,
And speak each other in passing,
Only a signal shown,
And a distant voice in the darkness,
So on the ocean of life,
We pass and speak one another,
Only a look and a voice,
Then darkness again, and a silence.

När jag gick hem, hade mörkret fallit.

(Henry Wadsworth Longfellow: Ships That Pass in the Night)

okt 19

Möten, virus och mänskor, del 711

Vad heter jag?

Ja, inte Kurt i alla fall.

Men hur vore det att heta Kurt?

Kurt är kort. Kurt är bra och (finlands)svenskt och redigt. Det är en kortform, som tidigare också stavats Kort, av namnet Konrad. Från lågtyskan. (Den kallas också plattyska och ville man vara rolig under vinyleran beställde man en skivkurs i språket.)

Men jag skall fatta mig kort. Helt överraskande stötte jag idag på ett gammalt dokument som gav vid handen att mina föräldrar en gång övervägt detta namn för mig!

Ingen annan bär det i släkten. Men helt ovetande om mina föräldrars överväganden har jag ibland kallat min äldste son Kurre eller, kort, Kurt.

Så mycket går i arv. Mera än vi tror, tror jag.

okt 18

Möten, virus och mänskor, del 710

Deras misstanke var nog befogad.

Det jag uppfattade av samtalet var följande: ”…med utländsk bakgrund. Och nu vill de ha hit flera av dom – .”

Där bröts det abrupt i samma stund som de fick syn på mig. De betraktade mig tyst och jag läste deras gemensamma tanke: ”Vi misstänker, och det med fog, att du hyser progressiva åsikter!”

En tillvarons utlänning kan inte låta bli att solidarisera sig med alla andra utlänningar. I Ceylons brända dalar eller från Kamtjatkahalvön.

Jag berättade det redan, jag sökte upp ett rikssvenskt extremhögerforum och följde med den hatiska debatten en stund. Sedan påtalade jag för deltagarna att de själva alla, utan att vara medvetna om det, faktiskt är utlänningar.

Först blev de förvånade, sedan arga.

Jag vet inte om de insåg att jag hade rätt. Men ingen av dem bodde i Finland, det välsignade land på jorden där klockan visar elva när den faktiskt är elva, och det oberoende av alla meridianer.

Tidigare inlägg «