Jan 24

2008: Jean-Marie Gustave Le Clézio

Vid femton års ålder blef stugan mig trång,
Där jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blef dagen mig lång;
Jag bytte om håg och sinn’.
Jag drömde, jag tänkte jag vet icke hvad,
Jag kunde som förr ej mer vara glad
Uti skogen.

Med häftigt sinne på fjället jag språng,
Och såg i det vida haf.
Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,
Där de gå i det skummande haf.
De komma från fjerran, fjerran land,
Dem hålla ej bojor, de känna ej band
Uti hafvet.

Det är inte Le Clézio, det är Erik Gustaf Geijer (ur Vikingen). Men Daniel, huvudpersonen – man frestas säga: en av huvudpersonerna – i fransmannens novell Celui qui n’avait jamais vu la mer känner lika.

Ja, havet är den andra huvudpersonen i denna novell eller berättelse. Daniel längtar efter havet. ” ”La mer ! La mer! pensait Daniel, mais il n’osa rien dire à voix haute.”

Han rymmer från allt och alla och når till slut sin längtans mål: ”La mer était là, déjà. Elle venait très vite, elle entourait avec hâte les premiers rochers comme des îles, elle noyait les crevasses, elle glissait avec un bruit de rivère en crue. Chaque fois qu’elle avait englouti un morceau de roche, il y avait un bruit sourd qui ébranlait le socle de la terre, et un rugissement dans l’air.”

Och Daniel försvinner ur mänskornas värld, han lever vid och med havet, och blott någon sällsynt gång kommer man ihåg honom – Daniel, även Sindbad kallad.

Berättelsen ingår i Mondo et autres histoires. Mondo är av samma skaplynne; så även de andra hjältarna hos Le Clézio – även om Mondo utväxlar repliker med och stannar hos folk.

Så fick Le Clézio också priset med motiveringen att han är ”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”.

Havet kan inte tänka. Men Hitis omges av havet. ”Havet ältar sina minnen / tills de blir glattslipade”, skrev Rabbe Enckell en gång i en version av gutta cavat lapidem.

Hon som hatar tror att hon kan få vågorna att lägga sig med kraften av sitt hat.

.

Jan 23

2009: Herta Müller

Hon packar, för säkerhets skull, också handduk, tandborste och tandkräm i väskan innan hon stiger i spårvagnen.

Hon är på väg till förhör hos säkerhetstjänsten i Ceaușescus Rumänien och hon vet inte om hon kommer att kunna återvända hem.

Herta Müllers Heute wär ich mir lieber nicht begegnet är en bok i en trilogi om livet i diktaturens Rumänien. Hon tillhör den tyska minoriteten och återvänder sedermera till Tyskland och vinner nobelpriset i litteratur.

Under spårvagnsresan passerar hela hennes liv i tankarna. Alla mänskors möten har skett under diktaturens villkor – svek och lögner, våld, bedrägeri och misshandel hör till vardagen. Därför är det så mycket som känns igen för den som fått leva två årtionden under Korsspindelns, under hatets färla.

I en diktatur behöver de styrande inte motivera sina beslut. I ett land som Finland finns det också en myndighet som agerar diktatoriskt – det är den sociala, inklusive barnavårdsmyndigheten.

När hon som hatar berövade mig mina barn trodde jag mig först vara ensam. Efterhand läste jag om och mötte allt flera fäder som behandlats på samma sätt – alltid fäder, aldrig mödrar.

Jag trodde att det var möjligt att få rättvisa. Jag trodde det var möjligt att rätta till beslut. Jag trodde att domstolsbeslut om barnträffar och umgänge skulle efterföljas, att jag vid behov skulle få hjälp vid verkställandet.

Men hon som hatar lyckades manipulera alla – eller, rättare, de lät sig villigt manipuleras. Hon kunde ta allt.

Allt?

Nej, inte allt.

I drömmarna, i bönerna, finns barnen ännu hos mig. Och min kärlek och längtan till dem kan Korsspindeln aldrig döda. Ingen diktatur, ingen jordisk myndighet förmår göra det.

Ceaușescu störtades, avrättades inför TV-kamerorna. Herta Müller fick upprättelse och blev prisbelönt. Hon som sviker och ljuger får en gång sin mun tillstoppad med jord.

Men i all sin grymhet är Herta Müller böcker också vittnesmål om hopp. Hon kunde dock skriva dem.

Och hennes plågoandar kunde ha omvänt sig.

 

Jan 22

2010: Mario Vargas Llosa

Mario Vargas Llosa är ingen sympatisk person. Det är inte heller hans protagonist i Travesuras de la niña mala (på svenska litet menlöst översatt som Den stygga flickans rackartyg).

Som så många andra latinamerikanska författare har även peruanen Vargas Llosa tjänstgjort som diplomat och hans politikerkarriär kröntes av en kandidatur till presidentposten. Han är därför en berest man och det är även la niña mala, en kvinna som möter honom på olika platser i världen och som förorsakar honom mycket lidande och obehag – men han dras ändå ständigt till hennes sällskap.

De orter som nämns i boken är sådana som Vargas Llosa också besökt i det verkliga livet. (Om Finland säger han att vårt land är rent och att våra åldringar är vackra.) Det är därför berättigat att ge boken en självbiografisk tolkning och författaren har själv sagt att den är den första kärlekshistoria han skrivit. Det är en olycklig kärlek den handlar om.

Vargas Llosa ger i sina offentliga framträdanden ett intryck av skrytsamhet och av att vara uppfylld av tanken på sin egen persons betydelse. Hans förhållande till la niña mala, och hennes till honom, har också en självisk utgångspunkt.

Det är därför nästan en naturlig sak att de ständigt sviker och ljuger för varandra. Men när författarjaget i bokens slut frågar varför alla de händelser inträffat som han relaterat, svarar hon att det kanske var för att just denna bok skulle bli skriven.

Lidandet är inte meningslöst i den betydelsen att Korsspindelns ondska inte skulle vara kontrollerad och bestämd av en högre makt än hon själv. Gud tillåter hennes ondska. I Livets bok finns meningen med vårt livs skiftande begivenheter upptecknad sedan tidernas begynnelse.

Men ingen, ingen förmår vända ett enda blad i den för att få en glimt av kommande dagar, till sin tröst eller förtvivlan.

Kanske, kanske är omvändelsen nära för henne som hatar.

Jan 21

2011: Tomas Tranströmer

I samlingen Sorgegondolen skriver Tomas Tranströmer:

Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.

(April och tystnad)

Sveket, livslögnen, bedrägeriet – de är alla Tomas Tranströmers ständiga motståndare genom hela hans produktion. Det kommer till uttryck redan i det faktum att hans produktion är liten till omfånget, diktsamlingarna få och tunna, dikterna jämförelsevis korta, orden valda med ytterlig omsorg.

För varje fåfängligt ord skall vi nämligen stå till svars på domens dag.

De fåfängliga är de sysslolösa ord som inget gott uträttat i världen, som missat målet, som är bara ljud, som kastats ut med en medvetet falsk denotation, i avsikt att såra och skada.

Kanske bär dikten spår av att vara tillkommen efter det slaganfall som förlamade Tranströmers ena arm. Men ord som ‘sammetsmörka’ och ‘skugga’ delar utrymme med ‘lyser’ och ‘glimmar’. Den löftesrika månaden april står bredvid tystnaden i diktens rubrik.

I Pantlånarens fönster ser jag silvret jag inte har råd att lösa ut. Man har fråntagit mig det dyrbaraste jag äger. Det står inte i min makt att återta det. Hon som hatar har överlämnat sin själ, och alla dem hon en gång anförtroddes, åt den mörka makten.

Och ändå lyser gula blommor. De lyser!

 

Jan 20

2012: Mo Yan

Ximen Nao och hans sju liv är en av Mo Yans böcker. Verket är en politisk allegori men också mycket annat. Ximen Nao avrättas i sin egenskap av storbonde under Mao Zedongs landreformer och återuppstår i olika djurgestalter. Som djur betraktar han och kommenterar sedan samhället och dess förändringar. Hans intellekt är mänskans men hans livsyttringar är bestämda av ifrågavarande djurs biologiska förutsättningar.

I grishamn är Ximen Nao mycket ambitiös och kommer sig upp till den grad att han lär sig att klättra i träd. Han betraktar sedan gärna världen från denna upphöjda position.

Bara för de läsare som är förtrogna med finsk poesi rinner kanske en annan dikt i hågen, det är Aaro Hellaakoskis ”Hauen laulu” i samlingen Jääpeili (1928):

Kosteasta kodostaan
nous hauki puuhun laulamaan

kun puhki pilvien harmajain
jo himersi päivän kajo
ja järvelle heräsi nauravain
lainehitten ajo
nous hauki kuusen latvukseen
punaista käpyä purrakseen

lie nähnyt kuullut haistanut
tai kävyn päästä maistanut
sen aamun kasteenkostean
loiston sanomattoman

kun aukoellen
luista suutaan
longotellen
leukaluutaan

niin villin-raskaan
se virren veti
että vaikeni
linnut heti
kuin vetten paino
ois tullut yli
ja yksinäisyyden
kylmä syli.

När ni nästa gång hör en gäddas sång från trädtopparna, minns att tvånget till sång är gemensamt för allt vad mänska heter. Kanske, kanske också för de omänskliga.

”Sången är av sorg upprunnen”, sade den visa Runotar hos Topelius till en yngling som kom för sent, ”men är sångens gåva funnen, / se, så är din sorg försvunnen, / oförgänglig glädje vunnen.”

Runotar är överoptimistisk.

 

 

Jan 19

2013: Alice Munro

Alice Munro har jämförts med Anton Tjechov. Men där ryssen skildrade sin landsmans eller -kvinnas широкая душа, kulneffsk också i sin resignerade melankoli, har de munroska själarna ett ögonskenligen mindre format. (Kanske liknar de dock Ishiguros själar i sitt samspel.)

Det är också svårt att minnas den s.k. handlingen i hennes noveller efteråt. Däremot minns man att man läst dem och kvar står det bestämda intrycket att de inte har något att säga som inte redan blivit utsagt, minst lika vältaligt, av någon annan.

Och i detta liknar de ju de flestas liv. Vår livslyckas eller -olyckas mått rågas av småttigheter.

Själva skrivandet tycks för Munro viktigare än det s.k. ”budskapet”. Från början av sin bana undvek hon tragiska slut på sina berättelser.

Kanske är hon en författare för dem som har böcker om självförbättring som bredvidläsning och för dem som virar in halvätna smörgåsar i plast i kylskåpet. Kanske skriver hon för att förneka allt, både sin egen skuld och andras. Kanske är hon den stora Låtsare jag sökte för några inlägg sedan.

Jan 18

2014: Patrick Modiano

Två sentida franska nobelpristagare kan ses som varandras antipoder i ett avseende: där Le Clézio skildrar enskilda mänskor som i hans text efterhand uttunnas till att bli symboler och representanter för idéer eller begrepp, är det tvärtom hos Modiano. Hos den senare växer ett enskilt livsöde till en berättelse som efterhand får färg och form och sammanhang.

Så exempelvis i Dora Bruder. Modiano fick priset för sin minneskonst och i skönlitteraturen, enkannerligen fransk skönlitteratur, får detta läsaren att associera till Marcel Proust. Men det är inte en subjektiv, vällustigt självcentrerad sentimentalitet det handlar om hos Modiano, utan hos honom möter vi en minneskonst i mänsklighetens tjänst. Modiano liknar också Georges Simenon, hans jagperson är en kommissarie Maigret som förmedlar äkta stämningar från Paris – eller stämningar vilkas äkthet den obereste läsaren snart blir övertygad om.

I Dora Bruder får begreppen ‘nazism’ och ‘antisemitism’ innehåll under författarens spaningar efter en förfluten tid, spaningar som startar i läsningen av en kort notis i en tidning om en försvunnen tonårsflicka.

Denna blogg är en släkting till Modianos bok eller böcker. Alla som skriver för att sätta ord på det ohyggliga, det bortom allt förstånd råa och grymma mänskliga handlandet, är i släkt med honom oavsett om gestaltningsförmågan är i nobelprisklass eller inte.

Att beröva en far hans barn är värre än mord, säger en docent i rättspsykologi (sök på Yles hemsida, Helinä Häkkänen-Nyholm). Det gäller både fadern och barnen. Jag har i denna blogg använt termen ‘mördare’ om Korsspindeln, därför beredd att också ge skäl för mitt ordval.

Jan 17

2015: Svetlana Aleksijevitj

År 2005 utkom Alexei Yurchaks Everything Was Forever, Until it Was No More. The Last Soviet Generation.

Ur detta sociologiska reportage – som det också kan kallas – är det en episod som stannat i mitt minne. Det är berättelsen om två unga män i gymnasiet, den ena bosatt i Leningrad, den andra i Sibiren,  som brevväxlar om sin gemensamma hobby och i förbigående utbyter vardagliga erfarenheter från de folkstyrda staternas enade välde, det som för evigt skulle befästa den ryska nationen.

Och där får vi veta hur man möter upp till det kommunistiska ungdomsförbundets möten och där sitter och läser en bok – det var på den tiden när ungdomar läste i böcker – och räcker upp handen när alla omkring en gör detsamma. Utan minsta intresse för det ärende, den resolution, som på detta sätt antas av en enig församling.

Det intressanta är däremot att dessa två unga män tillhör den blivande eliten, intelligentsian – i Ryssland vågar man fortfarande använda det ordet – och verkligen tar sin verksamhet och sitt framtida ansvar på allvar, på alla andra områden. Men det är som om ideologin lösgjorts från livet, den är tom på allt innehåll. Den är en formsak och ballong.

När Svetlana Aleksijevitj fick priset år 2015 var det första gången man belönade en journalist. Exempelvis hennes Tiden second hand: slutet för den röda människan har många likheter med Yurchaks bok. Det är samma stämningar som skildras. Man påminns om Ryszard Kapuściński (hon har också tilldelats det internationella pris som bär hans namn) men Aleksijevitj förefaller trovärdigare, mindre sensationssökande, grundligare och mera objektiv.

Så kan man säga att också den tredje i raden av de nobelpristagare som här behandlats har förställningen och sveket som ett centralt tema. Men till åtskillnad från Korsspindeln har de sovjet- och postsovjetmänskor som kommer till tals inte den tomma blick som kommer av att man svikit sig själv, sin tro och sina ideal och lever i en livslögn. I deras fall var det omvärlden som var förljugen.

 

Jan 16

2016: Bob Dylan

To pretend – att låtsas, att förställa sig, att utge sig för att vara någon annan eller något annat än vad man är, det är ett centralt begrepp också i den mest kända sången av följande nobelpristagare i raden, Bob Dylan.

”Yes, how many times can a man turn his head / Pretending he just doesn’t see?”

Vad det betyder att svaret blåser med vinden, det ville Dylan själv inte precisera. Men han uttalade sig på följande sätt när Blowin’ in the Wind publicerades, han var då 21 år gammal: ”I still say that some of the biggest criminals are those that turn their heads away when they see wrong and know it’s wrong.”

Vad säger vinden? Kommer det en dag när hon inte längre drabbas av blindhet varje gång hon ser sig i den själsliga spegeln, eller av dövhet när hon hör offrens klagorop?

Ja, det kommer en dag när hennes våldsamhet upphör, den kommer med säkerhet. Men kommer insikten till henne före slutet?

En protestsångare motsätter sig inte ständigt, pro-testare betyder att vittna för något.

Vinden upphör inte att blåsa. Vi vet inte varifrån den kommer och vart den går men vi hör dess sus. Det har hänt förr att en fallen syndare kommit till tro.

Jan 15

2017: Kazuo Ishiguro

En del logistiska problem på olika domäner får mig att ställa bloggskrivandet på en ny bog. Hur har de författare som belönats med litteraturens nobelpris behandlat hatet och dess svärdöttrar, sveket och förställningen? Följ mig bakåt vägen, först alltså till England och till den senaste i raden.

Kazuo Ishiguros första stora framgång var att han belönades med Bookerpriset år 1990 för The Remains of the Day. Det är en vacker och lågmäld berättelse för vars skull ingen akademiledamot lär avgå. Den penetrerar butlerns själsliv helt utan det snusk vi vant oss att finna i moderna alster. (Filmatiseringen lär ha rönt stor framgång men om denna vet jag intet, intet.)

En nyckelreplik uttalas av Miss Kenton, alias Mrs Benn. Hon frågar jagpersonen och berättaren: ”Why, Mr Stevens, why, why, why do you always have to pretend?”

Men Mr Stevens har inte svikit Miss Kenton på det råa och brutala sättet, med mened och förföljelse, manipulationer och barnmisshandel. Hans bedrägeri är det milda självbedrägeriet. Plikten har gått före allt annat, fastän den borde ha vandrat genom livet jämsides med kärleken. Läs!

Den onda makten i denna roman heter varken Stevens eller Kenton eller Benn. Den heter ”förfluten tid” eller ”kunde ha varit”.

Hon som förställer sig, hon som denna blogg handlar om, har mycket gemensamt med butlern i förmågan till självbedrägeri och fasadresning. Men Mr Stevens är inte hjärtlös.

 

 

Tidigare inlägg «