aug 24

Möten och mänskor, del 146

Bänken jag sitter på vetter mot ett lågt höghus på andra sidan gatan.

Ut på balkongen på översta våningen kommer en ung kvinna med asiatiskt utseende. Hon tar foton av sig själv ur olika vinklar, lycklig och leende. Inga gardiner finns i fönstret, det ser ut som om rummet är tomt och hon alltså just har flyttat in. Kanske delar hon bilder kring världen av sin bostadslycka.

Så kommer hon plötsligt ut också på första våningen!

Jag förstår att det ändå måste vara en annan person. Den aktivitet som försiggår på dessa och de övriga balkongerna gör att jag på vägen förbi går in i trapphuset. Det är nedgånget och mörkt. På lägenheternas dörrar har namnskyltarna tagits bort, bara Ei mainoksia bor kvar överallt.

En solkig lista med utländska namn finns på väggen, några överstrukna, andra oläsliga.

Här i utkanterna av huvudstaden tangerar en vandrare ofta kriminell verksamhet, spontan eller organiserad. De som är offer för den nämner inte gärna namnet på sina arbetsgivare. Och jag brukar inte framhärda i de fall där jag ingenting kan göra.

Men kanske kvinnan ler ännu om några månader. Det finns ju också hederlighet.

aug 23

Möten och mänskor, del 145

I det stora, stora köpcentret finns en liten, liten kaffehörna. Där sitter en liten och betryckt mänska vid bordet intill mitt.

Framför sig har hon en färgglad bok med namnet ”Tacksamhetsdagbok”. Hon har också en mängd pennor i olika färger som hon skriver med, ibland ritar hon en bild eller figur som hon färglägger.

Hennes ansikte är mycket sorgset.

Hon har en bok till. Den heter ”100 skäl att känna tacksamhet”.

Tydligen är hon fast besluten att komma ut ur sin depression med hjälp av ihärdigt studium och arbete. Men det syns att hon har svårt att komma på något att skriva.

Skäl till tacksamhet?

Jag tänker på menederskan som tog mitt hem och mina barn ifrån mig.

Jag tänker också på en vers som jag gåve den betryckta att pränta i sin dagbok, vore jag utåtriktad och pratsäll:

Tack för kors och tack för plåga,
Tack för himmelsk salighet.
Tack för stridens klara låga,
Tack för allt i evighet!

aug 22

Möten och mänskor, del 144

Kort efter att jag skrivit del 141, den 19 augusti, företar jag en resa i tankens tid och rum med S.

Han hör nämligen till dem som prövat på vishetslärorna. Han är äldre än jag, han hör till dem som var med om studentupproret vid sextiotalets slut, och sedan gick vägen vidare till olika esoteriska grupper – med stort inslag av verkliga eller självutnämnda konstnärer.

Det är New Agerörelsen han berättar om, det är antropo- och teosofi, det är yoga, TM och hinduism och buddhism och zen. Till mindfulness nådde han inte, innan det kom på modet hade han sluppit ut ur dessa cirklar.

Det är känt folk och kända platser han nämner. Men han hör inte längre dit.

Det var en närståendes kris som kom honom att söka sig tillbaka till den kristna tron. Först till statskyrkan och sedan från predikopladdret där vidare till stadig mat och förkunnelse i en bibeltrogen församling.

Korsspindelns väg är den motsatta. Men spindlars rörelsemönster är svåra att kartlägga och förutse.

Så även den söndag jag mötte S. förenade vi oss med hela församlingen i bön för Korsspindelns återvändande och hemkomst.

aug 21

Möten och mänskor, del 143

Varje bostadsbolag med självaktning har sin gnällspik. Inte alla har någon som sakligt kommenterar dagens händelser, stora som små.

Med Stig har jag varit nickbekant men nu hejdar han mig med en handrörelse. Och saken är viktig.

Den fråga vi avhandlar är varför dagens arkitekter måste bygga fult. Varför gör de vita betonglådor? Varför gör de fasader av glas och metall? Alla teknologiska förutsättningar är ju vid handen för att man skulle kunna bygga likadana hus som man gjorde för hundra och tvåhundra år sedan – varför lyckas det då inte?

Och vi har båda retat oss på den förhandsinformation om ett lokalt rivnings- och bygganyttprojekt som getts i skyltar och broschyrer. Naturligtvis är den illustrerad med orealistiska, datorskapade bilder av vackra och lyckliga mänskor som med breda leenden spatserar på välhållna trottoarer och gångstigar. Vi vet ju att det som väntar är ett trångbott ghetto där bilisterna ställs i första rummet och där husen byggs för att rymma så många nya invånare som möjligt till ett så dyrt pris som möjligt.

-Men jag behöver inte se eländet, säger Stig. Innan det är färdigt är jag död och begraven. Redan nu är projektet försenat, besvär och klagomål strömmar in.

Det finns en brännpunkt också i detta resonemang: lögnen. Varför måste de ljuga, varför måste politiker och stadsplanerare svika och försöka vilseleda stadens invånare? Varför tar vi det för givet?

Jag vet det inte heller. Jag lämnar Stig och tar en buss som efter den senaste reformen till invånarnas fromma höjt priset för en enkelresa in till centrum med fyrtiotre procent! Och vill man som utsocknes ta spårvagn måste man numera uppsöka en R-kiosk för att köpa biljetten på förhand.

Vad skulle hända om trafikverket talade sanning och sade: Vi genomför nu en biljettreform som gör det svårare och dyrare att åka kollektivt.

Är de rädda för uppror? Strejker? Demonstrationer? Nej, knappast. Man bara har vanan inne att ljuga för att det skall så vara.

aug 20

Möten och mänskor, del 142

Framför generalstabens och försvarsministeriets hus vid Kaserntorget i Helsingfors finns en mycket stor, metalliskt blänkande staty av en soldat. Den är ihålig och har mängder av cirkelformade hål som för tankarna till hål av kulor.

En av de varmaste dagarna vilar jag på en bänk vid torget tillsammans med henne från Uganda.

-Om det varit hos oss, förundrar hon sig, hade det varit fullt med militär och vakter här!

Jag frågar henne om hon själv upplevt krig och oroligheter därhemma.

-Nej, säger hon. Jag bodde i en mycket lugn del av landet. Bara en gång flydde jag och mina kusiner rebellerna för några veckor…

I dessa dagar har kriminaliseringen av kristen tro tilltagit på allvar i Finland. Polisen överväger åtal mot en riksdagsledamot som citerat Bibeln och politiker i Vanda kräver beslagtagande av trycksaker som säger att äktenskap ingås mellan en man och en kvinna.

Det blåser kalla vindar i värmen men ute i världen hör det som väntar oss nästan till det vardagliga. Hon som hatar har så många meningsfränder, överallt.

aug 19

Möten och mänskor, del 141

Ny forskning! skriker den ena pestflaggan vid mataffären. Ny forskning visar att äpplen har en överraskande effekt på hjärtat.

En medelålders kvinna med smått ängslig uppsyn läser rubriken och säger till sin man: ”Köp äpplen! De hindrar hjärtinfarkter!”

Hennes medelålders man säger inget, han står orörlig med shoppingvagnen i ett fast grepp. Han rör inte en min. De köper inga äpplen.

Jag ser henne ängsligt cirkla kring man och kärra från den ena produkten till den andra medan hon noga studerar innehållsförteckningar och varudeklarationer. De rör sig mot kassan, långsamt som kvällskyn mistar sin purpur. Han rör inte en min.

Att leva hälsosamt är påfrestande.

Nu får hon som läser detta gärna känna igen sig om hon läser det. Hon prenumererar på tidskrifter om hälsa och välmående, hon deltar i både gratisgrupper och avgiftsbelagda sådana på nätet, hon lägger ner mycket pengar på de livsmedel som för dagen påstås besitta extraordinära salutogenetiska kvaliteter.

Men hon som hatar har börjat experimentera med farligare ting än livsmedel. Hon praktiserar österländskt influerade tekniker för själens och hjärnans tömmande. Hon vet eller inte vet att samvetet slinker sin väg på samma gång i den stora rengöringen. Och naturen tål inga vacuum, onda andar som är sju resor värre står vid dörren.

aug 18

Mänskor och möten, del 140

Det är inte lätt att vara härligt frälst.

Uttrycket är terminus technicus främst inom pingströrelsen för en plötslig omvändelse som oftast beledsagas av något yttre fenomen ss. tungotal.

Det är inte lätt därför att neofyten bär stora förväntningar på sina nyomvända skuldror. Man måste känna medlidande med dessa trosmannekänger som slås upp stort i rörelsens propagandaskrifter med berättelser om sitt nya liv – för att inom kort ofta återfalla till det gamla.

En morgon ställde jag mig i brödkön vid en utspisning som upprätthålls av de frikyrkliga. När paketbilen kom, erbjöd jag min hjälp med att ställa fram lådorna. Och sällan har jag mött mera lättirriterade mänskor. Om jag inte visste eller förstod hur och vart lådorna skulle bäras, kom det genast ilskna snäsningar varvade med lika ilsket, ångerfullt framsagda tack och välsignelser.

Jag fick min brödpåse och gick. Men där jag stod och betraktade lopptorgets håvor anslöt sig en av männen och inlät sig i ett samtal. Han talade inte om vad jag just varit med om och ändå talade han tydligen om just detta. Han formligen lyste av godmod och äkta glädje.

Mellan raderna läste jag: Förlåt dem!

Visst förlåter jag! Också, fast min förlåtelse inte är den viktigaste. Och… ja, kanske var jag litet elak själv… i början av detta inlägg…

Siunausta päivällesi! sade han. Välsignad vare din dag!

aug 17

Möten och mänskor, del 139

Upplagan är många hundra exemplar och varje tidskrift skall sättas i ett kuvert.

Jag utlokaliserar min verksamhet och sitter vid ett litet bord framför butiken i Helsingfors centrum.

Varför gör denna enkla handling de förbipasserande språksamt vänliga? Nog satt jag där också tidigare och försökte låta bli att glo på förbipasserande [enligt förmaning, del 114] men då var det ingen som yttrade något.

Till och med en av de gula byggarbetare som tidigare hastat förbi mig på estniska, ryska och finska ser sig föranledd att stanna och uttala sig om vädret och utsikterna till regn.

De två tanterna med resp. hundar säger, var för sig, att det är skönt när det är varmt och när solen skiner.

Kanske den rutinmässiga handrörelsen förvandlat mig från dagdrivare till verksam medborgare? Kanske det att jag gör något och sysslar med något tillfälligt höjer min sociala status? Kanske är det mindre riskfyllt att utbyta ord med den som kan placeras och vars verksamhet kan definieras?

Kunde man rigga upp en hängmatta här? Bara för att se om… Omöjligt är det inte men…

”Din nyfikenhet för dig i fördärvet”, säger hon som bott länge i huvudstaden…

Jag undrar hur det egentligen ser ut i fördärvet…?

aug 16

Möten och mänskor, del 138

När jag skriver om egenheter bland mänskors barn, är det naturligtvis viktigt att den som inte bör känna igen sig, inte känner igen sig. Därför blandar jag med lätt hand orter och omständigheter så att helhetsbilden blir sann men namn och andra kännspaka fakta kan byta plats.

Så få är ändå våra grundläggande omständigheter att jag nu fick uppleva att en mänska berättar sin historia sådan jag redan tidigare beskrivit den, nästan beskrivit den. Det är som om han retroaktivt var den jag avsåg i skrivstycket.

Hans historia handlar om svek och lögn. Det är ondskans själva grundprincip, inte utan orsak kallar Skriften djävulen för Lögnens fader.

Ordet brott hör samman med att bryta, bryta sitt ord, bryta en överenskommelse. Etymologiskt är det kanske ljudhärmande, liksom bräcka och brista.

Så låter det när ett hjärta brister, när ett löfte har brutits.

Och i den skriftliga jakten på ondskans morfologi är falskheten och sveket ständigt i centrum. Den som bryter ett bud, bryter dem alla. Man kan inte stjäla, begå äktenskapsbrott och dräpa utan att förneka att Herren är min Gud, utan att missbruka Hans namn.

Hon som hatar har ställt sig själv under domen. Nu jagas hon av skuggorna – och låtsas inför andra att hon inte vet och förstår varför det sker.

Hon som svek honom som nu anförtror mig sin nygamla berättelse, hon vet det också. De vet båda två att det är dem som detta handlar om och ändå förstår de det inte.

aug 15

Möten och mänskor, del 137

Jag går omkring i mitt Pompeji, bland ruiner”…

Orden hos Olle Adolphson kommer för mig när jag skjutsar personen runt i staden. Personen har återvänt till den plats och de platser personen bebodde före skilsmässan.

Det är en planlös färd utan mål och mening och en tårfylld sådan. Personen vill plötsligt besöka det eller det stället, se den eller den platsen, ibland rådlöst sitta stilla någonstans.

Innan personen lämnar sin gamla hemort igen, bjuder personen på kaffe som tack för skjutsen.

Jag vill för min del också bjuda personen på något på egen dyrköpt bekostnad, så litet tröst har jag kunnat ge, så jag säger: Ni hade åtminstone inga gemensamma barn

Personen uppfattar knappast ens orden, personens tankar är inte här. Personen försvinner med bussen och det börjar regna.

Sådan är tillvaron för den som fått det stora svekets knivhugg i ryggen. Bussen for någonstans. Regnet kanske upphör, kanske fortsätter det.

Tidigare inlägg «