okt 17

Möten och mänskor, del 200

Det är höst nu och det regnar kallt. Jag sitter på essetsirT éfaC och betraktar mänskovimlet genom den regnstrimmade rutan. Det är dags att åter krypa in i världslitteraturen och värmen men ett sista möte må jag ändå skildra.

Och denna gång handlar det om henne som de andra, tjattrande ryssarna vid bordet intill får mig att minnas; en ryska som var mycket rysk.

Hon är också död nu.

Hon var lärare och hon hette Svetlana. I hennes överbelamrade lilla höghushem fanns mattor, kuddar, filtar och soffor i rönnens alla mjuka, varma färger. I ett hörn fanns ikoner och heliga föremål. Några var bara enkla tidningsurklipp.

Sina besökande vänner bjöd hon alltid på mat och jag tror att denna широкая душа bjöd sina ovänner också. Kulinariskt obevandrad minns jag blott ett: att bovetegryn är en omistlig del av det ryska köket.

Det är inte mycket. Men vad var det som överraskade mig?

Han heter Putin. Hon var en devot anhängare av Enade Ryssland och en av de största bilderna – dock inte bland helgonen, utan på anslagstavlan i farstun och i köket – föreställde lillefar Vladimir Vladimirovitj själv.

Med honom kom ordning och reda till Ryssland efter Gorbatjovs och Jeltsins kaos. Pensionerna kom i tid och tågen gick när de skulle. Ministrarna byttes inte ut varannan månad.

Och krigen, våldsamheterna i Ukraina och Georgien?

Mänskan är en motsägelsefull varelse. Requiescat in pace. Vila i frid till domens stora dag.

okt 16

Möten och mänskor, del 199

Vad har finländare och portugiser gemensamt? Vilka nationella karaktärsdrag förenar skottar och albaner?

Frågan kommer för mig när jag ser de många nya svarta ansiktena i östra Helsingfors. Afrika är mångfalt större än Europa till ytan och invånarantalet är ävenså större. Ändå tror vi oss kunna tala på ett någorlunda intelligent sätt om hurdana ”afrikanerna” är.

Nyligen hade finskspråkiga Yles hemsidor en rubrik om rasistiska kravaller i Sydafrika. Det gällde protester mot nigerianska och namibiska gästarbetare i landet. Svarta stod mot svarta – är det också rasism?

Det är lätt att se att nordafrikanska och centralafrikanska mänskor skiljer sig från varandra utseendemässigt liksom nilotiska folk från xhosa. Så när jag generaliserar nedan beror det på den lätthet med vilken vi av fysiologiska skäl skiljer svart från vitt i gatubilden liksom på fotografier eller schackbräden.

Mungu heter den gemensamma nämnare som gör att en andlig gemenskap snabbt infann sig med denne man men den avdunstade snabbt igen. Det finns en afrikansk ansvarslöshet som skiljer sig från den tidigare avhandlade latinamerikanska – shauri ya Mungu-mentaliteten i negativ tappning: misstag, lättja, felsteg, brott mot Guds bud är alla sist och slutligen Hans vilja och vad är mänskan att träta med Honom? Det personliga ansvaret viftas bort med en hänvisning till denne ”Mungu” som tycks ha sitt viste någonstans bland Kilimanjaros snötäckta toppar.

I samvetet bor han i varje händelse inte.

Henne från Uganda har jag nämnt tidigare. Hon hör inte till dessa avskräckande exempel men han jag mötte gör det. Det har sagts att kristendomen i Afrika är milsvid men tumstjock och det ger han belägg för. En from bekännelse förenas med grova synder.

Jag skall inte nämna hans namn eller hemland. Han har ju dock syskon i ondskan överallt, också vita män och kvinnor med svarta själar.

Också på ”mitt Ithaka, min längtans ö i havet”.

okt 15

Möten och mänskor, del 198

Pablo är chilenare av andra generationen, dvs. son till en av dem som kom till vårt land i den första efterkrigstida flyktingvågen.

Han är romersk katolik och han diskuterar gärna både filosofi, tro och politik. De teologiska skiljaktigheterna är någorlunda välkända men i moralen (nuförtiden föredrar de flesta ordet ’etik’ som betyder samma sak) och därmed även i praktisk politik stöter jag på oanade konsekvenser av förtjänsttänkandet.

Pablo menar att omständigheterna förtar ord som ’svek’ och ’löftesbrott’ deras innehåll. Inte bara på det ytliga plan som lagstiftaren avser med begreppet force majeure. Utan så att intentionen är den avgörande bedömningsgrunden också för samvetets domstol.

Det är här våra synsätt råkar i konflikt. Skulden – synden – är för honom något som kan avlägsnas genom biktens kosmetiska operation eller genom överseende enligt den kända och korkade devisen ”det är Guds jobb att förlåta”.

Det gör det också möjligt för honom att vara ”icke-praktiserande” katolik, en bestämning som är logiskt otänkbar för en lutheran.

—Vi tänker så olika, säger hon som hatar. Vi har så olika syn på saken.

Och detta i och för sig riktiga omdöme tar hon som intäkt för det berättigade i hennes mened och svek, hennes dödliga svek.

Jesuitmoralen leder till bananrepublikers uppkomst, till statskupper på löpande band i politiken. Men en ed i finländsk domstol avläggs med fingrarna på Bibeln och inte i kors bakom ryggen. Och en dödssynd kan man inte skaka av sig i biktstolen – inte om man har för avsikt att fortsätta att leva i den.

okt 14

Möten och mänskor, del 197

Jag återsåg henne överraskande på tåget. Hon var på en blixtvisit i Finland och hon berättade att hon förverkligat de planer hon tidigare berättat om.

Det förvånade mig inte. Hon var och är en flitig och arbetsam kinesiska, på många sätt föreföll hon mig vara en typisk sådan. Hennes tillvaro var inrutad och hon tog hjälp av de senaste högteknologiska rackerierna både i arbete och fritid – om det så gällde riskokare, kopieringsapparater eller cyklar.

Men ögonblicket när jag förstod något nytt? Det var när jag fick ett kort textmeddelande på hennes trettioårsdag: ”Jag firar min födelsedag på det dyraste hotellet i [en storstad i USA].”

Detta framhävande av rikedomen och pengarnas betydelse skulle inte ha skrivits av en finländare. Det stod också i skarp kontrast till hennes anspråkslösa framtoning i övrigt.

Hon hade framgång ekonomiskt och hon visade ingen blygsel när det gällde att berätta om det och demonstrera den. Det vill säga, hon visade inte den blygsel som vi skulle visa.

Och sedan? Den vinner som är rikast när han dör? Också när det gällde livsåskådningar var det kvalitet som gällde:

—Om jag tvingades att välja en religion, skulle jag välja kristendomen.

Men nu är det ingen som tvingar henne och då får det vara.

Jag berättar detta därför att det finns en miljard mänskor i Kina och mera och de kan alla förutsättas tänka som hon. Det är inte själviskheten som firar triumfer utan något hon tar som en självklarhet – envar är sin egen lyckas smed.

Därför finns det inget hopp för jorden i det jordiska.

okt 13

Möten och mänskor, del 196

Ett demonstrationståg drog förbi spårvagnen på väg mot riksdagshuset för någon dag sedan. Där fanns många kurder som ogillade Turkiets politik och i främsta ledet såg jag N.

Låt oss börja med honom. En gång tecknade jag i bokform ned en kurds berättelse och därmed fick jag rätt många kontakter i denna folkgrupp. De talar samtliga för den västerländska demokratin och prisar det finländska samhällets öppenhet och relativa frånvaro av korruption.

Så vad skiljer oss åt? Det tycks ändå sitta djupt i deras österländska medvetande att vissa medborgare är mera jämlika än andra – eller åtminstone en variant av detta: att det finns genvägar till makten, vilkas förekomst ändå inte står i strid med demokratins idé.

Hur denna tanke uppstår och befinns logisk förstod jag först när jag erfor namnets betydelse. En företrädare för en vördad familj eller ’klan’ äger på ett självklart sätt företräde som inte behöver motiveras, än mindre lagfästas. Och tjänster och gentjänster i det politiska är inte korruption utan utbyte av gåvor, vilket är det gängse, det goda sättet att befästa vänskapsförhållanden.

-Lägg ett ord för mig hos den och den myndigheten, den och den personen! Skriv ett brev, ring ett samtal. Framhäv mina förtjänster och kvalifikationer framom medtävlarna – det behöver inte vara helt med sanningen överensstämmande, det räcker med strukturlikheten; det behöver inte vara ett uttryck för din verkliga övertygelse. Det är ju en väntjänst!

En gåva, inget mer. Korruption? Nej, inga pengar är ju inblandade i transaktionen. Inga hotelser varken uttalas eller underförstås. Ingen utom denna: om alla underlät att delta i denna byteshandel skulle samhället rasa samman. Och omvänt: ingen av de ideologier vi känner, med namn som socialism, liberalism eller kapitalism, kan övervinna denna mäktiga motståndare: vördnaden för ett namn, för anfäder högaktade sedan urminnes tid.

Förstått honom? Det är en överdrift. Allt jag fått är ett sätt att förklara aspekter av beteende. Öst är öst och väst är väst.

Systemet bygger på en lögn, eller åtminstone en motsägelse. Men i konflikt med ett samhällssystem råkar det inte för att det inte är ett konkurrerande system utan det är en övertygelse på ett plan där man inte motiverar eller bevisar något.

Däri liknar det vårt ”krav” på förakt för lögnerskan och menederskan.

okt 12

Möten och mänskor, del 195

Bakfoten är uppenbarligen vad hon fått någonting om, för hon bad mig ge henne privatlektioner i ett språk jag inte behärskar.

Därför accepterade jag naturligtvis genast. Man lär så länge man har elever.

Som du minns, hade vi en gång en föreläsare som genast förklarade att han inte kände till sitt ämne och att han var tvingad att undervisa i det. Det gynnade inte inlärningen för de studerande.

Jo, jag sade ärligt att mina kunskaper inte var så goda men underlät, för hennes skull, att avslöja hur undermåliga de verkligen var. Och så satt vi då förliden söndag vid en bibelöversättning till det aktuella språket för att samtidigt också få andlig behållning.

Ord för ord öppnades och lät sig härledas och förklaras med hjälp av lexika och modern teknologi (hennes). Det lilla försprång jag hade ålders- och kunskapsmässigt på andra gebit var tillräckligt. Satserna fogades samman av sig själva med en gnutta skapande fantasi när det fanns en textur att följa.

Så det blir en fortsättning. Med bloggen förhåller det sig annorlunda. De hundra nya reflexionerna är snart till ända och de fem sista ägnar jag möten från fältstudier i en s.k. ”invandrartät” del av Helsingfors.

Vad har dessa invandrare att lära mig om Finland, de som ingenting vet om vårt land?

okt 11

Möten och mänskor, del 194

Inte tror jag att jag såg särskilt jäktad ut men den gamla damen i kön sade:

-Gå före bara, jag har tid att vänta!

Det var ju en utsökt vänlighet och jag berättade inte att köandet är en av mina favorithobbyer. (Om någon känner till ett verk om köandets sociologi, tar jag gärna emot litteraturtips.)

Vid sidan av väntande vid hållplatser och överfulla hissar. Det finns så mycket att lära sig av dessa situationer. På sommaren fördärvas de ibland av pratsjuka turister, hösten och vintern är de bästa säsongerna.

Den gamla damens motsats är paret där en står med sin korg i kön medan kumpanen irrar runt i butiken och återkommer med nya varor, som han eller hon lägger i korgen – utan att anse sig skyldig att inta sin/dess nya plats i kön för sitt inköp.

Det är dock sällsynt att man fuskar. När vi hade en matbank med gratisutdelning av livsmedel kom det först ständiga klagomål på att invandrarna trängde sig före men snart lärde de sig, även de.

Det är inte heller fusk men en antropologiskt högintressant företeelse när en äldre, invalidiserad kvinna låter sig representeras av sina skor som skuffas framåt i kön av hjälpsamma medmänskor.

Rusningstiderna är de bästa. Hur bedömer man vilken av flera köer som är den snabbaste? Jag tror att det olästa verket skulle påvisa att det inte finns någon säker metod. Om en kö verkar lovande, brukar Murphys lag träda i kraft och verka att föregående kund glömt att väga en vara vilket pga. digitaliseringen medför oanade dröjsmål.

I Ryssland lär det finnas en våg av nostalgi med längtan åter till det sovjetiska systemet. Det enda goda jag kan se i detta system är att det lär ha befrämjat köandet. I en sovjetisk butik betalade man först, fick ett kvitto och gick med detta till disken för att hämta ut sin vara. Men allra först köade man för att komma in. Och såg man en lång okänd kö någonstans, ställde man sig i den för säkerhets skull.

Men nu blev det min tur! Ja, jag tänkte bara på henne som hatar, Korsspindeln, när jag hörde den gamla damens vänliga ord. Varför kan hon inte i stället överbjuda vädjandena om samtal och försoning?

okt 10

Möten och mänskor, del 193

Hon tror att den tid på året när vi är födda bestämmer vår karaktär. Hon tror att hon kan berätta hurdan jag är om hon vet i vilket stjärntecken jag är född.

Vi tvillingar är skeptiska och tror inte på sådant. Men hon hävdar med många exempel att hon har rätt. Hon kommer inte överens med sin syster därför att konstellationen – i ordets primära bemärkelse – inte var den rätta när de föddes, etc.

Så vill hon berätta hurdan jag är med utgångspunkt från mitt födelsedatum.

–Tvillingar är otåliga, säger hon. Ni är kvicktänkta och har lätt att formulera er.

Ach, om hon visste vilken vånda som ligger bakom mina försök att rätt framställa hennes tankar här! Hur mycket arbete, tankemöda, hur många misslyckade försök innan de rätta orden infinner sig…

–Ni stannar inte länge på samma plats och ni vill se snabba resultat.

Jag som redan bott här i flera månader! Horoskop är bluff och denna min övertygelse låter sig inte ändras.

–Och envisa! säger hon triumferande.

Nej, det finns djupare orsaker till min förnekelse av hennes lära. Det finns en Gud som bestämt tider och platser för mänskorna, säger Paulus till de visa atenarna.

”Ge mig en fast punkt och jag skall rubba jorden”, sade Arkimedes.

Ge mig ett heligt löfte och jag skall trotsa månens och stjärnornas inflytande på ett flyktigt mänskoliv. Löftet om evig trohet i äktenskapet gäller bortom och över alla förgängliga skillnader eller likheter i tanke och kynne.

okt 09

Möten och mänskor, del 192

Han är lätt påstruken när han berättar.

Eller kanske är han det inte, mannen i den svarta hatten. För han säger själv att helsingforsarna är högljudda av naturen. De är inte blyga och bortkomna som folk från landet!

Men de är uppriktiga, sannfärdiga och rejäla, försäkrar mig denne barfotahelsingforsare. (Minst i femte generationen, kanske mera.) En man från Eira eller Skatudden kan man lita på. Det gäller även folk från Tölö, ja, till och med dem som sett dagens ljus på Drumsö. (De är nämligen också generösa.)

I tider av mindre geografisk rörlighet var resebrev en populär genre. Nutida forskning i mentalitetshistoria är också intresserad av vilka fakta resenären väljer att lyfta fram för hemmapubliken. De berättar något om tidevarvets synpunkter och värderingar hos oss.

Svarta Hattens syn på lantbefolkningen norr om Ring III säger mig också att han är dryg och självbelåten. Om en etnolog återfinner min blogg om hundra år må han grubbla över vad detta omdöme i sin tur berättar om mig.

Någonstans i den oändliga regressionen av berättande och återberättande går sanningen vilse och hittar aldrig mera hem igen. Mänskors möten är intressanta, inte mer, och att beskriva dem är fåfängligheters fåfänglighet.

okt 08

Möten och mänskor, del 191

Det är litet pinsamt, det hela.

Det var nämligen så att jag själv också lät mig luras.

Ännu i oktober strövar spridda japanska turister omkring i huvudstaden. Mörker och kyla hindrar dem inte att fotografera diverse betydelselösa monument och byggnader, även om deras iver tydligt avtagit.

En liten familj stannade mig och visade mig en bild på sin mobiltelefon. Den föreställde stora bokstäver i silverfärg som vilade på marken i en park – tänk på Eila Hiltunens Sibeliusmonument. De frågade mig var denna inskription var belägen.

Enligt deras utomordentliga telefon befann de sig nämligen just nu i denna park och på den rätta platsen med alla rätta koordinater och med satelliternas himmelska övertygelse därtill. Men inga meterhöga bokstäver syntes till!

Hade man tagit ner dem? Hade man flyttat dem? Vi frågade andra, bofasta personer till råds men ingen hade sett ett sådant minnesmärke förut.

Till slut framgick det att de aldrig funnits i sinnevärlden; vi var på jakt efter ett fotomontage, en reklamtext som applicerats ovanpå en sedvanlig huvudstadsvy.

De tog det med japansk, artig munterhet. Och hur det kom sig, stötte jag flera gånger på samma lilla sällskap senare under dagen. Delad glädje är dubbel.

Kierkegaard berättar om en man som såg en skylt i ett butiksfönster. Den upplyste om att man här tvättade och strök. Men när mannen förde sina kläder dit, fick han veta att det var skylten som var till salu.

Nu när gatorna är tomma och turisterna har flytt utgör denna lärdom en lämplig slutvinjett på turistsäsongen. Det var skylten som var till salu. Var är helsingforsarna själva?

Tidigare inlägg «