feb 21

1989 Kazuo Ishiguro: The Remains of the Day

Man undrar om Ishiguros japanska bakgrund ger honom en särskild inblick i butlerns själsliv. I Japan lär det ju gälla att man inte skall tappa ansiktet och att förlust av hedern är det värsta som kan drabba.

Och tanka- och haikulitteraturen äger stundom samma milda vemod som Ishiguros bok. När körsbärsträden fäller sina blad i floden påminns man kanske lika om livets förgänglighet mot den snöhöljda bakgrunden av det höga berget Fuji.

Gustaf Fröding skriver om en syn på Lycksalighetens ö i Ronneby – han återser sin första och mångbesjungna flamma, och i hennes sällskap ett fyraårigt barn:

Och jag tänkte: det är tid att klaga,
jag vill dikta mig en melodi
med all världens vemods vemod i
om min unga dröm, som är förbi,
om det yngsta i min ungdoms saga.

Men han förmår det inte. Han är för ung. Och han konkluderar:

Kanske var jag aldrig riktigt kär
eller kanske att jag ännu är
kär i dig, min allra första flamma!

Det är i själva förälskelsen som Frödings alter ego är förälskad.

Det är som om butlern hade begått ett likartat misstag och inte begripit att han var kär. Nu är han gammal. Men ändå höjer sig vemodet aldrig till tragik – han är, trots allt, för ung i sinnet. Kanske visste han det ändå. Och återstoden av dagen är klar, och ljus.

feb 19

1990 A S Byatt: Possession: A Romance

Jag tänker på två lyckliga par.

De utgör belägg för att verklighet som dikt är underbara. De har funnit varandra och ett gemensamt intresse – ordningsföljden är irrelevant – i litteraturen. I intresset för gammal litteratur resp. en utomeuropeisk sådan.

Byatt är författare och litteraturkritiker och egentligen sammanfattas hennes ”romantiska berättelse” i ett citat ur Robert Brownings långdikt Mr Sludge, ”The Medium”, anfört i bokens förord:

How many lies did it require to make
The portly truth you here present us with?

Denna passionshistoria – i svensk översättning är titeln De besatta men på finska Riivaus – är så intrikat litterär att dess sannolikhet närmar sig 1. Så måste det ha gått till.

I det verkliga livet är barnen den sanning som förenar makarna. Och hon som förfört en och flera av dessa minsta är Lögnen själv.

feb 14

1991 Ben Okri: The Famished Road

En förtrollad bok.

En synnerligen trist och hård afrikansk vardagstillvaro – kanske i en storstad i Nigeria – skildras ur en abikus perspektiv. Gossen Azaro är ett sådant ”andebarn” och han får besök av dessa utsända andar som vill ta honom hem eller kommer med allehanda märkliga budskap som omvärlden förundras över.

Madame Koto, ägare av ett närbeläget näringsställe, vill engagera honom för hans lyckobringande egenskapers skull, politiska partier tävlar om hans gunst, hans far vill bli en stor boxare m.m.

Det är en afrikansk variant av den magiska realism som vanligen förknippas med Sydamerika. Det overkliga och fantastiska är det normala och realistiska för Azaro.

I denna bok vore det inte uppseendeväckande om hon som hatar vände åter till den trohet och sanning hon lovat med ed inför Gud och människor. Det skulle bara vara det naturliga i en värld som höjer sig över vardagens råa brutalitet.

feb 11

1992 Barry Unsworth: The Sacred Hunger

Om hunger handlar denna bok liksom den följande i denna blogg. Om hunger – en förödande fysisk otillfredsställelse eller en gnagande själens längtan och trängtan och väntan och förbidan.

I båda dessa böcker är det den fysiska afrikanska hungern som utgör klangbotten för hoppet om en bättre värld eller om den himmelska mättnaden.

Två livsöden som tvinnas samman och förutsätter varandra är temat för många böcker. Ett sådant grepp belyser här både mänskorna och miljön. Det är länge sedan som detta hände: vi får ty oss till författarens indirekta försäkran om att det var så det hände och att det var så man tänkte, på den tiden.

Den musikaliskt insatte kan urskilja Leitmotif, uppskatta kontrapunktiken, observera kapitelslutens kadenser och salta sin upplevelse med att bråka fugorna i denna komposition i ord.

Det blir man inte mätt av. Det hatet krossat kan inte återuppstå utan försoning.

feb 09

1992 Michael Ondaatje: The English Patient

Under läsningen händer det att jag tycker mig förflyttad till J M Coetzees roman The Life and Times of Michael K.

Vad beror det på?

I båda fallen är huvudpersonerna säregna existenser och deras tillvaro levs i en värld som avviker från den vanliga, ”normala”.

Och mellan kontrahenterna råder en ömhet som kommer till synes i beskrivningen av omvärlden. Det gör att vi under läsandet skapar oss en sannolik värld av det osannolika och det oförklarliga.

Många av Bookerböckerna för ett grovt språk därför att deras författare inbillat sig att det är realism och att realism är eftersträvansvärt och det högsta goda.

Men om så är, hör till realismen också allt det outsagda och det antydda. Det som kan sägas måste sägas klart, det är en maxim för filosofin och logiken. Skönlitteraturen har inte råd med tydligheter.

Det vi inte kan begripa måste naturligtvis lämnas outsagt för att vi skall förstå det.

feb 07

1993 Roddy Doyle: Paddy Clarke Ha Ha Ha

Världen sedd genom barnets ögon – hur kan en författare återge den? Som vuxen har han ju förvärvat sig en kunskap som barnet inte äger eller åtminstone lärt sig att förstå fenomenens värld på ett annorlunda sätt.

Barnets grymhet är stor men mindre reflekterad än den vuxnes. Bådas världar är kaotiska men där de reflekteras i varandra skapas ett mönster, åtminstone uppfattar vi det så.

Och så fostras vi för Livet.

Barndomens sommar var utan slut och obegränsad var världen. Vid livets slut har också dess yta begränsats till en sjukhussäng, en bår, en kista. Omkring den står vi i förundran och glädjesorg.

Vem kan mäta den rikedom som ges oss utan beräkning och krav på gengäld? Av en far, av en mor, och vid livets slut av Honom som ändå har allt i sin hand, som hela tiden hade allt i sin hand.

feb 03

1994 James Kelman: How Late It Was, How Late

När James Kelman fick priset, var kritiken förödande. En medlem i prisnämnden ville avgå som protest: boken var bara ”crap”, sade hon, smörja.

Och det är den. Kelman praktiserar medvetandeströmmens teknik, på skotsk slang eller dialekt. Handlingen är löst sammanhållen, sensmoralen svårbegriplig.

Men han och hans anhängare försvarar det grova språket med att det är så mänskor talar i verkligheten, åtminstone i de s.k. breda lagren.

Vad är det för försvar? Varför skulle en konstnär ha rätt att framställa ondska utan att ta avstånd från den? Står han själv på något sätt över moralen, med dispens att avbilda den exakt för sin höga begåvnings skull?

Jag kan inte begå brott och gå straffri med motiveringen att andra eller de flesta gör lika. Hon som hatar – Korsspindeln – har begått ett brott som inte är sällsynt men det är avgrundsdjupt och förkastligt ändå, som allt grovt våld och allt nattsvart svek.

feb 01

1995 Pat Barker: The Ghost Road

The Ghost Road är en skildring av det första världskriget och den skiljer sig kvalitativt  inte mycket från andra likadan. Perspektivet är, naturligtvis, den enskilda soldatens och avsikten är säkert att ställa honom eller dem i relief mot det meningslösa (om nu något krig har mening) masslaktandet.

De traumatiska erfarenheterna från kriget – man kan bli så bedövad att ingenting längre spelar någon roll, och detta sjukdomstillstånd kan belönas med utmärkelser för tapperhet – liksom det faktum att männen dödas strax före vapenstilleståndet understryker meningslösheten. Det finns ett annat slags munter sorglöshet i insikten om döden, den att den innebär en övergång till en bättre tillvaro. Den insikten är inte blind utan genomskådar allt och alla. Men den finns inte hos Pat Barker.

jan 30

1996 Graham Smith: Last Orders

Den jargong som odlas i boken skall vara den som är typisk för brittiska män och det är puben som är tillvarons centrum – the public house.

Det är mycket möjligt att det förhåller sig på det sättet och kritikerna tycks ju instämmande ha identifierat den.

Jack har dött och hans vänner företar bl.a. en utflykt i en ny Mercedes (det tycks vara viktigt) med hans urna och aska.

Så är det de döda som är huvudpersoner i flera av Bookervinnarna på sistone. Det är först när något är oåterkalleligt borta som vi förstår vad det betyder för oss, det är ju en trivial insikt.

Men viktigt är också att den döda inte kan försvara sig i ord. Vi berövas därför alla de förevändningar, undanflykter och motargument vi inhöljer våra fattiga liv i.

Hon som hatar vet och förstår vad hon orättmätigt har tagit. Måtte tystnaden skrika tills hon vaknar.

jan 28

1997 Arundhati Roy: The God of Small Things

De små detaljernas författare finns det många av men inte många med lika många omständliga små utvikningar som Arundhati Roy. Varligt frågsam lotsar hon sin berättelse vidare genom djungeln och över oceanen och de retoriskt halvöppna frågorna inbjuder till ständiga reflektioner över små ting som är stora.

Varför är allting som det är? Varför är alla ting som de är?

Det är ändå en främmande värld där bokens huvudpersoner rör sig. Det är svårt att få klart för sig de stora sammanhangen eller få ett svar på frågan om boken alls har ett enda, stort och angeläget ärende. Det är som om man i den lever ett provisoriskt liv. Det kan tyckas pittoreskt och ibland rentav vist men om livet är en gåva följer också en förpliktelse för mottagaren att behandla och respektera det som en sådan.

Jag fick en hustru och barn och hatet tog dem av mig. Det hatet kan inte skylas över med kosmetiska funderingar och förnumstiga livsfilosofier. Det får inte skylas över, för de andras skull. Det måste ställas till svars och utplånas eller försonas.

Tidigare inlägg «