Okt 22

Möten och mänskor, del 073

-Gratulerar! säger jag.

-Tack, säger han.

Vad finns det mera att säga?

Han fyller sjuttiofem idag. Det är ingen som firar honom och han låter förvånad när han konstaterar att jag kom ihåg datum.

Om nu någon vill stämma in i hyllningarna finner man honom lättast vid matvaruaffärernas spelautomater. Det är han där borta till vänster, han som står och tiger.

Det är i mitt tycke hans mest beundransvärda egenskap. Inte oväntat är han också en ivrig fiskare men när det nu inte ges något tillfälle att fiska här, och då han inte längre har någon att tiga tillsammans med i båten, och för den delen inte heller någon båt, så får det vara.

Hans hustru har dött. Hans fiskesällskap har flyttat från orten. Hans enda barn hörs sällan av.

Att spela på automater är en föga inbringande sysselsättning. Ibland har han dock råd med en kopp kaffe på ett café.

Då händer det att jag gör honom sällskap och så tiger vi.

I övertygelsen om att det ändå talas – och skrivs! – alltför mycket här i världen.

Okt 20

Möten och mänskor, del 072

I Esbo finns en ökänd förort och i förorten finns ett höghus och i höghuset finns en källare och i källaren finns en verkstad och i verkstaden finns en man – för det mesta.

Han får mig att tänka på Spede – underhållaren och filmmakaren Pertti Pasanen. I en av dennes filmer får en av huvudpersonerna sitt kaffe serverat i hängmattan med hjälp av en invecklad räcka spakar och trissor och hävarmar. Spede var en passionerad uppfinnare med bl.a. en kastmaskin som gör hopptornen överflödiga för backhoppare.

Riktigt så invecklat är det inte här men många vardagens små och stora hjälpmedel har blivit uttänkta och förverkligade i detta underjordiska utrymme. Och många är de tacksamma som fått obetald hjälp i praktiska ting av verklighetens Oppfinnar-Jocke. Redan att sätta upp en hylla eller montera en soffa kräver resurser som många äldre inte har – eller har råd med. Enkla hjälpmedel ss. hjul monterade under tunga möbler underlättar städarbetet för dem.

Här nere blir kontrasten överväldigande till verklighetens Nedbrytar-Jocke. Hon som, uppe i ljuset, finner tusen sätt att försvåra tillvaron och betunga sin medmänska med sorg och saknad. Hon som hatar.

Okt 18

Möten och mänskor, del 071

Han är något äldre än jag och han är lidelsefullt intresserad av politik, inhemsk politik.

Det är ett intresse som inte inbegriper aktivt medlemskap i något parti utan det begränsar sig enbart till att följa med och registrera händelserna.

Där andra firar jul och påsk eller ser fram emot semestern och privata högtidsdagar, där väntar han på nästa val. Kommunval, riksdagsval, nuförtiden också landskapsval – tidigare bl.a. val till folktinget, Elantos förvaltningsråd, Helsingfors Telefonförenings bestyrelse m.m.

Det är lätt att bli invecklad i långa och lärorika samtal med honom – detaljer i Kekkonens, Karjalainens, Virolainens m.fl. göranden och låtanden minns han med stor precision, liksom utgången av omröstningar och röstetal.

Det är ett harmlöst, billigt och stundom nyttigt intresse. Men han bekräftar en iakttagelse jag själv har gjort och han styrker den med vederhäftiga data: vårt samhälle styrs alltmera av pengarnas makt, av girighet och egenintresse, av rå själviskhet.

Det kunde ju tänkas att jag härvidlag lider av ett synfel som betingas av stigande ålder och personliga idiosynkrasier. Men när man just denna dag debatterar den s.k. uppsägningstvisten i riksdagen visar min vän med överväldigande fakta att något har hänt med oss och med det finländska samhället. Argumenten är annorlunda än förr.

Ondskan och likgiltigheten för offren ökar. Hon som hatar är trendig.

Okt 16

Möten och mänskor, del 070

Det är dagarna efter brittmäss, klara och milda dagar med bistra nätter. På ett torg i Åbo sitter en ensam man, övergivenheten förkroppsligad.

Kring honom brinner lönnarna i rött och gult. De fäller sina löv – över honom, kring honom och på honom.

”— (P)arkens medlidsamma kronor sila
litet ljus kring skalden Wennerbom — ”. (Fröding)

Jag känner honom, jag vet vem han är, men han ger ingen antydan om att han känt igen mig. Bänken står mitt i parken, han sitter orörlig mitt på bänken. Hans skägg har växt och blivit långt.

Det var i Pargas han förklarade sin konstnärsfilosofi för mig en gång. För att öka sin medvetenhet och för att få inspiration brukade han stimulantia. Han målade i breda svep, i lönnarnas och höstens alla färger.

Hans kreativitet och känslighet har nu nått den nivån då elden brunnit ut och slocknat. Att tala till honom är som att knacka på dörren till ett ödehus.

”O säj, var är kransen av konstgjorda rosor du band däj i dagsljus och stigande sol?
Du sitter som död under flygande skyar, din tomma butelj du på vägkanten ställt.
Din ungdom är gången, din Gud haver gömt säj och kvar är den herrn med ett horn och en klöv –
du liknar en margran som torkar i täkten, så rivande ful mellan klibbande löv.” (Dan Andersson)

Mänskligt sett är han ett vandrande skal. Däri liknar han henne som hatar men henne har hatet urholkat.

Vem kan tala så att de hör och förstår, vems röst kan nå fram och uppväcka döda? En enda förmår det.

Det är skymning och mänskorna kring honom blir allt färre. Han sitter orörlig kvar. Också jag ”måste” gå vidare.

Okt 14

Möten och mänskor, del 069

En av mänskorna i de möten jag skildrat, har nu tagit sitt liv.

En anteckning för de efterlevande berättar om orsaken. Men denna orsak var sådan, att alla fördenskull inte skulle se döden som den enda utvägen.

Det måste mera till innan detta yttersta beslut fattas. Det måste också finnas en desperation i ordets egentliga bemärkelse, en hopplöshet och ett mörker där ingen ljusning längre kan skönjas.

Personen ifråga gav ofta uttryck för denna känsla. Och det gällde då den egna otillräckligheten, oförmågan att leva upp till de krav som ställdes eller upplevdes bli ställda. Om dessa krav var verkliga och realistiska, är ovidkommande. Det var känslan av tillkortakommande som avgjorde utgången.

Tidigare begravdes självspillingar utanför kyrkogårdsmuren. Det är en sed som låter sig försvaras teologiskt och som även innehåller evangelium.

Detta evangelium låter sig inte förstås av de flesta nutida mänskor, kristna eller icke-kristna. Vad tröst kan man hämta av att en olycklig mänska till synes också efter döden stängs ute från mänsklig gemenskap?

Jo, den största av alla: han eller hon begick ett dåd som vittnar om gudsförnekelse i den sista stunden – en handling i otro. Men just för att endast Gud känner mänskans hjärta, vågar vi inte avkunna någon dom – varken den friande, med välsignelseakten vid den vigda jorden, eller den fällande, med domsord där utanför.

Vårt liv lever vi och måste vi leva i tiden och rummet, inom samhällets och de mänskliga gemenskapernas murar och gränser. Våra gravar och minnesvårdar har sina bestämda platser och minnet har sina av sedvänjan helgade dagar och stunder. Men Gud finns överallt, också bortom dessa.

Okt 12

Möten och mänskor, del 068

Men inte ens William (8.10.) är en ö.

För att han skall kunna kallas typisk – en typisk helsingforsare – krävs att det finns andra som liknar honom.

Några nästan till förväxling, liksom Helmer.

Helmer sitter oföränderligt utanför åldringshemmet i alla väder. Han röker och han är i den egenskapen förvisad till att förpesta enbart utomhusluften, därtill nödgad av beställsamma byråkraters beslut.

Minspelet är obefintligt som Williams. Sakligheten är densamma. Och hemlösheten – även om hemmet han bebor nu kallas ett hem, för att så skall vara.

För att skilja dem åt, visslar inte Helmer. Hans världsbild förefaller också att vara några grader dystrare.

Men inte heller han är olycklig. Han tar dagen som den kommer, och natten med, och han klagar inte.

Folk klättrar omkring men det gör inte William och Helmer. Och om de verkligen personifierar storstadens anda och om Samuel Johnson hade rätt då han nästan sade: ”Den som är trött på Helsingfors, är trött på livet”, då ville jag lära mig betrakta staden med deras ögon.

Lika uttråkat, lika nyfiket.

Okt 10

Möten och mänskor, del 067

Seija Virolainen har inget emot att uppträda under sitt rätta namn.

Hon ägnar en stor del av sin fritid åt fysisk aktivitet, på motionsstigar och i konditionssalar i Kasberget, Hertonäs och Brändö. Denna aktivitet är ett substitut för en byagemenskap som gick förlorad då hon flyttade till huvudstaden, det säger och medger hon själv.

Vad var det hon lämnade? Kon Jaana gör henne närmast poetisk. Det var den äldsta, ledarkon i en besättning på över femtio djur. Konsten att kalla samman korna till ladugården på kvällen är inte bara en svensk-norsk tradition utan det finns också en östfinländsk sång som påminner om den norska.

Till denna blandning av orörd landsbygd och hektiskt stadsliv kan sachertårtan läggas. Det är den som ger Seija hennes levebröd – inte direkt och påtagligt, utan genom hela tillverknings- och försäljningskedjan. Från Herr Sacher och Metternichs Wien till sågspånsbanorna i Hertonäs är vägen inte lång.

Och hur fick jag veta detta? Jo, en granne blev störd av hennes sena övningar.

Okt 08

Möten och mänskor, del 066

William går mot strömmen.

Det har några gånger hänt att jag sett ut över en mängd mänskor – i rusningstrafiken eller på ett torg – och plötsligt varseblivit en avvikande rörelse någonstans.

Någon i vimlet rörde sig annorlunda. Det var William. Han är inte lång men han går som en vandrande fällkniv. Hans kliv är långa och raka och de följer inte takten, inte den obestämda rytm som också mänskor i en ostrukturerad och rörlig skock har tillägnat sig. När han går på samma gata som de andra, går han ändå sin egen väg.

William är skrivare, som det kallats i Österbotten, en mindre pretentiös term som påminner om äldre tiders ”skriftställare”. Hans berättelser liknar honom själv.

Han är allvarlig. Hans framställning är saklig och kortfattad och hans leende är som en inlärd reflex: han vet när han förväntas blotta den nedre tandraden genom att dra mungiporna nedåt och åt sidorna – till ett leende. Men det sprider sig inte över ansiktet, inte till ögonen.

Det betyder inte att han är hjärtlös eller okänslig. Ett samtal med honom är berikande, hans iakttagelser träffande – avslöjande.

Länge grubblade jag på med vilket ord jag skulle förstå eller beskriva honom, till sist förstod jag vilket det var: hemlös.

Visst har han en bostad någonstans. Men jag kunde inte tänka mig honom i en familj, med hustru, barn, föräldrar eller syskon. När han satt och åt en billig morgongröt i på cafét i centrum, när han med en cigarrett i munnen sopade metrostationen, då tillhörde han bara denna bestämda plats.

Det var honom jag tänkte på den 4 juli – del 018 bland dessa blogginlägg.

Småvisslar han? Jag tror det, ibland. Men att det är han som är helsingforsaren, det insåg jag först nu då jag sökt och funnit honom i minnenas garderob.

Okt 06

Möten och mänskor, del 065

-Den platsen är min helgedom! säger S.

Hon avser ett bestämt landskap, där många berömda konstnärer bott, och ett hus där en av dem haft sitt hem, och ett hörn av trädgården där han fått inspiration till sina verk.

Och när hon vandrar där, eller sitter där, hör hon hans musik spela inom sig. Och denna upplevelse kallar hon att möta Gud.

-Nej, svarar jag. Det är inte Gud.

Det finns väl få svar som på samma sätt kan reta moderna skönsjälar till vrede. När subjektiviteten är högsta norm och det egna tyckandet tillmäts ett absolut värde, då finns det enligt dem inget mera förolämpande än att förneka värdet av dessa deras innersta och ”högsta” känslor.

Mycket få är de som begriper att denna respekt gäller också omvänt. Genom att kräva ett obetingat samtycke av den som inte samtycker, begår man våld också på dennes rätt till en (motsatt) övertygelse.

S. har många meningsfränder och inte ofta har jag vågat, eller orkat, opponera mig mot deras fromma bekännelser. De har sett sig tvungna att avlägga dem för mitt yrkes skull eller när de fått höra att jag besöker en bekännelsetrogen luthersk gudstjänst.

Men deras gud är en avgud, en bild de själva gjort sig. Utan Kristus känner ingen Gud.

Och samma dag som S. avlägger sin temperamentsfulla bekännelse, får hon synligt flankstöd av en ”kändis” i medierna. Alla ”gudsuppfattningar” skall ha samma värde!

Alla utom en?

Den frågan bara fnyser S. åt. Är man andligt obegåvad, trångsynt och dogmatisk kan man helt enkelt inte begripa hennes höga visdom.

Men nåden och förlåtelsen är till för de i anden fattiga, idag liksom då. För dem som inte hör musiken. För de förtvivlade.

Okt 04

Möten och mänskor, del 064

När Vasa fått sin första ishall, tjatade jag mig till ett besök med min far. Det var veteraner från Sport som mötte TV-laget Zoom i en showmatch.

När Zoom gjort ett mål, gled målvakten Simo Salminen och utespelaren Vesa-Matti Loiri mot varandra med utbredda armar för det sedvanliga omfamnandet.

Naturligtvis gled de förbi varandra och föll omkull på isen.

Den kvinna jag mötte idag talade om mina barn, hon råkade vara på plats och mindes när jag träffade min äldsta dotter: ”Det sken om henne! Det syntes att hon älskade sin far!”

Jag minns också när hon sprang mot mig över gräset. Hon springer ännu – som i en surrealistisk film, som i en dröm som med tiden blir en mardröm.

Korsspindeln ville att vi inte skulle mötas. Hon förledde sin dotter att i handling ansluta sig till det egna lägret och därmed ta avstånd från offret.

Detta säger jag inte till kvinnan jag samtalar med idag. För den allra största smärtan finns inga ord.

Tidigare inlägg «