Camilla vid skiljevägen

Ja, det är verkligen rätt ofta jag tvingas fråga om vägen. Skyltarna för cyklister och fotknölar är inkonsekventa och bristfälliga i all sin mänsklighet. Men man vill ju inte tvinga folk – de ser ut att ha mycket bråttom, de rusar och är ofta genomsvettiga – att sakta på stegen, plocka något ur öronen och anlägga en trots-allt-vänligt-frågande-för-han-är-ju-gammal min.

Här kom en vanlig ung man gående någonstans i Centralparken utan proppar och utan jäkt. Vartåt ligger Månsas? undrar jag därför vid korsningen.

– Jag är inte ortsbo, säger han vänligt ursäktande. Men han väljer ett ord som betyder ungefär ’landsman’. Så varifrån är du då? undrar jag spontant.

– Jag kommer från Uttar Pradesh, säger han.

Ett skämt? Han är solbränd men han ser purfinsk ut och han talar finska sådär som unga finnar talar.

Han har inte bråttom, han berättar sin historia. Det är omkring ett tusen femhundra år sedan finnarna lämnade Ural av en okänd orsak eller kanske utan något särskilt syfte alls. De bara dalsade omkring, tills några styrde kosan mot Finland och andra i andra riktningar.

Hans familj tog vägen till Indien och Uttar Pradesh. Inget märkligt alls, säger han, ser du på kartan så ser du att avståndet dit från södra Ural är ungefär lika långt som till Finland. Och det är inte lika kallt på vägen.

Aralsjön passerade de på vägen, och Kabul, och Delhi.

Och hur kommer det sig att han nu är här? Jo, han deltog i släktens årliga lotteri, de är omkring femhundra personer som bevarat sitt finska språk inbördes genom seklerna. Första priset var en resa till Finland. Du hittar dem inte ens på nätet, det finns så många oregistrerade folkstammar i Indien.

Han vann inte men släktens storkommendör – Kyösti LXVIII heter den nuvarande – har enligt gammal sed rätt att utse också en andra vinnare vart tvåhundrade år. Och nu föll valet på honom.

Ensam i Finland, i främmande land! Hur klarar han sig? Var bor han? Hur hittar han fram?

På hotell. Man har ju dock sparat i tvåhundra år. Rika är de inte men det är märkligt hur mycket man får ihop under en sådan tidrymd med gemensamma ansträngningar. Beträffande navigeringen förklarar han att han kommunicerar telepatiskt med den stamfrände som administrerar släktens datorer och mobiltelefoner.

– Nae, invänder jag, sådant där tror jag inte riktigt på…

Det är lika naturligt som flyttfåglarnas orienteringssinne, säger han litet irriterat. Man kan beskriva det som ett slags strålning. Bofasta européer har förlorat sinnet, eller känsligheten, för det. Men särskilt i trakterna kring Aralsjön, den var ännu större — ja, hallå?… (Plötsligt avbröt han sig. Han sade ut i tomma luften: ”Jag står och pratar med en person just nu. Kan jag kontakta dig senare?”) … på den tiden, det var viktigt för farfars farfars farfars osv. att inte förlora kontakten med de andra i öknen. Vi – de – passerade sjön i två grupper, för säkerhets skull på olika sidor.

– Och nu, säger jag litet ironiskt, nu vet du inte ens var Månsas ligger?

Han ser allvarligt på mig. Det tar vi reda på, säger han och sluter ögonen, koncentrerat. Men nu är det något som inte stämmer.

– Jag begriper inte… säger han. En ymmärrä… jag kan faktiskt inte se den platsen!

Så var det alltså med den saken. Men en tanke drabbar mig. För hundra eller tvåhundra år sedan hette platsen inte så – den hette inte ’Maunula’ som vi nu står och pratar om. Den hette verkligen Månsas, på ren svenska. Försök med ’Månsas’ säger jag!

Och nu lyckas han. Glatt visar han med hela armen: Ditåt! Nu ser jag ’Månsas’! Och: Vi är ju faktiskt inkräktare, vi finnar! Detta vackra land tillhör egentligen er svenskspråkiga. Men när ni tog emot oss så vänligt, gjorde ni er själva en björntjänst i det avseendet.

När jag fortsätter, tänker jag att det är överflödigt att berätta något för andra än dig som läser detta just nu. Man stämplar så gärna en skribent som fantast eller lögnare, rentav.

Dessutom – och detta är dagsens sanning! – har jag egentligen alla fakta ovan från Miranda, drömkvinnan från i fjol vid Tasträsk. Om du bara hade övat dig, skulle du också se henne framför dig just nu.

Bland mina läsare finns ivriga drömtolkare. Jag har inte tagit hänsyn till deras behov på länge, nu är det dags.

Jag befinner mig i Kaskö. Jag letar efter ett hus som tillhörde ett äldre par, familjebekanta till oss – dvs. till mina föräldrar. Jag hittar det inte fast jag borde veta var det finns. Det är ju bara två kvarter och sedan till vänster från farmors hus.

Så är jag ändå plötsligt där. Det finns flera mänskor i huset. En lång man talar till mig på svenska. Jag undrar hur han vet att jag talar svenska; har vi träffats förut? (De andra talar ett omärkt, gemensamt drömspråk.) Nej, det tror han inte. Men han ger mig något råd som jag glömmer om hur jag skall hitta det hus där jag redan befinner mig.

Tre eller fyra män sitter vid ett bord. En av dem stiger artigt upp för att visa mig vidare i huset men när vi stiger in i rätt rum är han någon annan. Båda är mig obekanta.

Plötsligt kommer en flock yngre kvinnor och jag får på något sätt veta att de tillhör något slags förening som sammanträffar här. De passerar snabbt. De har jackor som liknar träningskläder men jag hinner inte se någon text på ryggarna eller uppfatta några ansikten. Föreningen har ett finskt namn. Dess syfte förblir oklart.

Nu är jag då framme. Jag berättar för någon varför jag är där – det är bara för att uppliva gamla minnen. Hon berättar vänligt att hon är inflyttad och nämner varifrån hon kommer; det minns jag inte heller. Rummet är en stor öppen vind, oinredd. Varför det? Någon ger mig en förklaring som verkar rätt logisk men jag minns den inte. På golvet finns ljusa och breda hyvlade plankor, inga mattor.

Där finns dock ett brett, rejält och mörklackerat skrivbord och en mängd breda och bekväma stolar att sitta i. Ett ypperligt arbetsrum! tänker jag.

Men huset har en brandvägg som upptar hela gaveln, i drömmen liksom i verkligheten. Den består av murade tegelstenar och jag tänker på vilket arbete det varit för mina föräldrars vän att färdigställa den – nödvändig för brandskyddet och det näraliggande grannhuset.

TIPS: Jag har just kommit från en veckas vistelse i en bostad som en vän ställde till mitt förfogande under sin semester. Den hade ett likadant arbetsbord och bekväma stolar hade den med.

PRELIMINÄR TOLKNING: Huset är alltid jaget. Att vindsvåningen inte är inredd tar jag som en vänlig gest till mitt medvetna jag från mitt undermedvetna. Där finns ju dock arbetsbordet och stolarna – det viktigaste, eller hur? Ordning och prylar, blommor och prydnader verkar bara störande på inspirationen. Dem skall man äga invärtes.

Och alla dessa mänskor, vilka var de? Huru skulle vi veta det, svarade Bemböleborna med en mun.

Nedanför Torkelsbacken finns en motionsslinga, där jag satt en åsktung afton och tänkte på den helige Bernhard av Clairvaux.

Det finns en löparbana i Berghäll
som jag betraktade en vacker kväll.

Rätt många joggade och några gick
men där var en som tilldrog sig min blick.

Jag tänkte när sitt första varv hon gjort
att det var fasligt så hon springer fort.

Jag tänkte tredje gången hon dök opp:
hon borde för sin iver sätta stopp.

Och sjunde gången flickan rusat runt:
det där kan aldrig nånsin vara sunt.

Men åskan mullrade, ett skyfall kom
den tolfte gången hon tog varvet om.

Jag hade tak men hon var utan hägn.
Jag varnade: du blir ju sjuk i regn!

Så häpen kunde ej en isbjörn där
ha gjort mig som det svaret: ”Regnar? Här?”

Fast vi befann oss under samma skur
sprang hon på annat håll, jag vet ej hur.

Aldrig skall jag – bekräftat av en skräll! –
förstå den genomblöta tokan i Berghäll.

Det är förbjudet att ha hundar på stranden, det är antagligen detta faktum som lockar ägarna att ta med sig sina djur dit.

Det talas ofta om att ”kommunicera” med djuren på olika sätt men det enklaste sättet att göra det är naturligtvis att helt enkelt tala med dem. Som hunden är ett djur och mänskor i alla hittills observerade fall är mänskor, är det svårt för oss att tillägna sig språket men det är möjligt genom hårt arbete, disciplin och fallenhet. Vid samtal med hundar viskar man med nästan orörliga läppar, de har ju god hörsel. De som talar högt med sina hundar kan inte språket.

Nu var där först en liten, ljusbrun och ettrig fyrbening som sprang lös och utan koppel och skällde. Möjligen är jag påverkad av skämtteckningar men det föreföll mig som om alla fyra tassarna lyftes en aning över sandytan vid varje skall. Den sade:

– Jag rår verkligen inte för det här! Min matte, hon som stånkar uppför backen därborta i den gulröda klänningen, tar bort kopplet när vi kommer hit. Jag ber verkligen om ursäkt!

Så kom en stor hund – var det en dalmatiner? Jag tror att de heter så. Den gick tyst, raka vägen fram, tills den stannade och förrättade sitt stora behov i gräset.

Den var deprimerad, tydligt deprimerad. Den gick med nedböjt huvud och tittade inte ens upp. Den bara muttrade samma sak som den lilla ljusbruna, den bad om ursäkt å sin ägares vägnar. Vad kunde den annat göra? Den hade ingen vattenklosett till sitt förfogande.

Den försvann med en lunkande gång som fick den att se ut som om den ständigt skakade sakta på huvudet.

En liten burrig och svartvit sak, ett ömkansvärt prydnadsföremål med päls, satt tätt intill en solbadande ung dam och bara betraktade stranden med stora, framavlade ögon. ”Förlåt, förlåt!” viskade den när jag passerade.

Till sist var där en stor och svart som slet och drog i sitt koppel. Kvinnan som gick med den hade inte krafter nog att hindra den från att göra ett utfall mot mig, liksom ville den bita. Den skällde dovt och ilsket. Den sade:

– Det var tråkigt att du ryckte till! Jag biter inte även om det kan se ut så. Men jag vill verkligen föras till veterinären nu, jag vill bort från eländet! Varför avlivar de inte oss aggressiva djur? Men nej, titta bara på matte!

Jag tittade upp och såg. Hon stod med den bara ryggen vänd mot oss. Till det yttre en socialtant men med en mänskokvinnas drag. Hon hade en tatuering i nacken, bjärt målade naglar och färgat hår, hon pratade i en mobiltelefon och allt man hörde var korta men högljudda, bräkande utrop: ”Nej, men! Säger du det! Vi måste absolut! Det är härligt!” osv, osv.

Jag följde den arma hundens uppmaning, jag betraktade henne och kanske förstod jag i den stunden något bättre all skapelsens vånda under träldomen.

På stolen i solen utanför R-kiosken satt en etnolog från Timbuktu. Jag frågade honom vad han noterat i folklivet.

Han hade varit i Finland endast några dagar och ville inte uttala sig med alltför stor säkerhet. Dessutom var det ju tänkbart att klimatets stora växlingar — detta var vid midsommartiden — i vårt land också skulle komma att ha följder av stort intresse för honom längre fram. Troligen skulle han få revidera många av sina omedelbara slutsatser men denna beredskap hör till den vetenskapliga attityden.

Han hade just besökt snabbköpet och med intresse noterat morgonandakten där. Medan i andra länder de fromma påminns om sina plikter av särskilda böneutropare, tycktes ingen i vårt teknologiskt avancerade land vara i behov av sådana. Man höll själv reda på tiden med s.k. kännykör, ett slags elektroniskt sofistikerade amuletter som infödingar i alla åldrar alltid bar med sig och ofta konsulterade.

Strax före slaget nio och den påbjudna morgonandakten upphörde kommersen i snabbköpet. Kassabandet stannade och det drickoffer som framlagts stod orört framför kassapersonen. Alla böjde sina huvuden och stod tysta. Först när den rätta tiden var inne, trädde kassapersonen i funktion och de alkoholhaltiga dryckernas särskilda helighetsstatus var uppenbarligen förbi. De behandlades därefter som alla andra varor i cirkulationen, streckkoder avlästes och bankkort likaså.

Han undrade om hans iakttagelse var riktig att offerprästerna skilde sig från mängden genom att de ålagts att försumma sitt yttre en längre tid före offrets förrättande? Detta gällde kanske särskilt vad han preliminärt kallade ”översteprästerna”, de som sågs förrätta offret offentligt på gator och torg?

Vid kassan noterade han också företeelsen ’LOTTO’ och siffrorna som angav antalet miljoner i vinsten. Lottospelet hade han naturligtvis sett praktiseras på olika håll i de afrikanska och asiatiska länder han tidigare besökt men i Finland tillkom ett intressant element: köparna av kuponger framvisade ett litet kort eller en lapp för personen i kassan.

Av nyfikenhet hade han försökt ta reda på vilken skrift som stod på dessa magiska lappar men inte fått veta mera än att de på något sätt utnyttjades för att ’identifiera’ köparen. Ville denne kanske, i händelse av en stor vinst, försäkra sig om att framgången inte skulle stiga honom åt huvudet och att hans väsentliga identitet skulle bibehållas? Var framvisandet av lappen ett slags from önskan om detta?

Kassapersonens instämmande nick såg han som ett slags bekräftande eller välsignande gensvar. Om så var, var den djupa folkliga visdom som kom till uttryck i denna sed verkligen remarkabel.

Över huvud ansåg vår sagesperson från Timbuktu att infödda finländare var synnerligen fromma. Beträffande drickoffren hade han särskilt noterat de ofta förekommande högljudda bönerna om gudomligt bistånd — Jumal’auta! — i samband med dessa eller omnämnandet av den Onde som upphov till olika slag av motgångar.

Han fann det intressant att de offerpräster som frambar libationerna eller drickoffren brukade dessa kraftord särskilt frekvent men att den folkliga fromheten tydligen också hade ett animistiskt inslag. Omnämnandet av en kvinnlig anatomisk term, inte bara som substantiv utan också som adjektiv eller rentav som reciprokt particip, förvånade honom. Det tycktes honom som ett slags återgång till en primitivare religionsform — eller var det bara en reminiscens från ett i huvudsak passerat stadium?

– Nej, försäkrade jag honom. Finländarna i gemen är verkligen stadda på tillbakagång i alla moraliska och religiösa avseenden. En kraftig tillbakagång.

– Mycket intressant, tyckte mannen från Timbuktu.

Sedan tog jag en kopp kaffe med samvetet.

Vi diskuterade bloggarens etik när det gäller realismen i framställningen. Vi var fullkomligt ense i alla frågor men skildes ändå som vänner.

Det lovade besöka bloggen med ojämna mellanrum och jag sade att det var välkommet. Litet längre fram såg jag en hund.

Näst efter mänskor är hundar det värsta inslag jag vet i stadsbilden. Folk lider nöd i världen men dessa samvetslösa gamla tanter av båda könen lägger sina pengar på hundmat, dressyr och utsirade koppel.

Det finns en bokhandel, ett antikvariat. Det har funnits där rätt länge men nu har det fått hundaffärer på båda sidor! Och antikvariatet med god och beprövad litteratur besöks av ingen.

Det skall komma en dag, den är redan inne, då hundra hundbutiker tvingas lägga ned sin verksamhet och folk står i kö för att skaffa sig kristliga böcker och beprövad poesi nästan gratis.

Den dagen gryr här, den gryr nu och ingen annanstans.

Nog om samvetet.

Jag hade hunnit kanske två kvarter efter föregående inlägg då jag blev upphunnen av någon som lade handen på min axel.

Jag vände mig om. Det var mitt samvete som stod där!

Han (det?) var också litet generad.

– Hör du, började han… om du nu skulle ta och berätta för dina läsare hur det egentligen gick till i dendär butiken…?

– Ja, sade jag. Det har jag ingenting emot. Sanningen är värdefull, antingen den står att läsa på själva raderna eller vi tvingas leta efter den som en ädelsten mellan dem!

– Då så, sade han. Var det verkligen mat för två dagar du lade i ryggsäcken?

Jag andades ut.

– Jag trodde att du skulle tvinga mig att gå tillbaka och betala för allt!

Samvetet såg förvånat ut.

– Betala? sade han. Nej, aldrig i livet! Jag skulle ha gjort på alldeles samma sätt. Förhärdade skurkar och banditer är vad de är, de som vill tvinga oss att skaffa bankkort och registrerar och övervakar varje sekund av våra liv! Jag skulle minsann vilja…

– Lugna dig nu, sade jag till samvetet. Det räcker väl ändå med att vi två alltid är överens.

Där finns äntligen en liten kvartersbutik!

Jag plockar mat för två dagar framåt och går till kassan. Jag packar dem allt eftersom koderna avläses.

Sedan sätter fröken näsan i vädret. ”Vi tar inte emot kontanter som betalning!” säger hon.

– Men det var ju verkligen vänligt! svarar jag, tar på mig ryggsäcken och mitt alldagliga utseende och försvinner snabbt ut i vimlet i denna obekanta stadsdel.

Min motpol sitter på en stol utanför kiosken och hon tar till orda så fort jag satt mig.

– Det är varmt, säger hon. Och: Jag vill ha ljud omkring mig! Hela tiden!

Hon är en äldre kvinna och vi befinner oss i en av de nyäckliga staddelar där det råder ett ständigt oväsen. Fisken är då vad hon här är i vattnet som?

Ja, fast hon kommer från Bortersta Karelen. Hon kom i jakt på arbete och fick det och så arbetade hon i fyrtio år eller mera och så blev hon gammal.

Och hela tiden har radion stått på och televisionen med. Vart hennes man tagit vägen, frågar jag inte.

Kanske är han död.

Jag tål inte ljud. Jag har varken radio eller TV. Publicerar jag något på nätet sker det mycket sporadiskt, eftersom jag inte heller har internet hemma.

Men vi diskuterar i alla fall. Lågmält. Hon talar sakta och hest, det är svårt att höra allt men jag gissar mig till det mesta och hennes reaktioner visar att jag träffar ungefär rätt.

Ja, hon är gammal nu. Det är ingen småmysande åldring utan en storrökande och målad käring. Elak är hon med men hon svär åtminstone inte och hon har den goda smaken att tala illa endast om de döda.

Så mannen kanske lever.

Nuförtiden är skyltarna för fotgängare vanligen förankrade men här hade någon vandal roat sig med att svänga dem så att de alla pekade åt samma håll.

Därför vände jag mig till en kvinna som sakta gick vägen fram:

– Ursäkta, vart leder den här vägen vi går på?
– Det har jag verkligen ingen aning om, svarade hon vänligt.

Det händer rätt ofta att jag nätlös måste inhämta upplysningar av olika mänskor på min väg. Sedan brukar jag skynda mig vidare.
Denna kvinna var ett undantag och jag slog följe med henne i samtal. Det är ju så man gör då man någon sällsynt gång möter en mänska som är på väg till exakt samma plats.