jun 25

1987 Erich Fried

Om kärlekens autonomi – han använder inte den termen – skriver Erich Fried i Was es ist:

Es ist Unsinn
sagt die Vernunft
Es ist was es ist
sagt die Liebe

Es ist Unglück
sagt die Berechnung
Es ist nichts als Schmerz
sagt die Angst
Es ist aussichtslos
sagt die Einsicht
Es ist was es ist
sagt die Liebe

Es ist lächerlich
sagt der Stolz

Es ist leichtsinnig
sagt die Vorsicht
Es ist unmöglich
sagt die Erfahrung
Es ist was es ist
sagt die Liebe

Erich Fried fick också ofta röna hatets verkningar, som jude och flykting. Namnet på ett av hans många verk faller i ögonen: 100 Gedichte ohne Vaterland.

De hundra avsnitten och mera i denna blogg är också de skrivelser utan hem. Hemmet har ondskan berövat dem och hon som hatar håller dörren stängd.

Men det är som det är. Inte i resignationens mening och uppgivenhetens – utan motsatsen till dessa, förvissningen om att ingenting i längden kan besegra sanningen och rättvisan, ’kärleken’ med ett annat och missbrukat ord. Den äkta: den som är tålig och mild och uthärdar allting, den som kan definieras enbart som Kristus själv.

Hon som hatar står ensam mot församlingens böner. Hon måste ge vika, idag eller på sin dödsbädd, det är som det är.

jun 23

1986 Friedrich Dürrenmatt

’Förväxlingskomedi’ är fel ord för att beteckna Friedrich Dürrenmatt pjäs Die Physiker – trots att den har underrubriken ”Eine Komödie in 2 Akten”.

På ett mentalsjukhus finns tre patienter – de heter Einstein, Möbius och Newton. Dürrenmatts tragiska fars skrevs i början av sextiotalet, då hotet om mänsklighetens utplåning genom vätebomben plötsligt blev akut. Han studerade ivrigt den moderna fysiken, om han också inte alltid kunde förstå allting där.

Så mycket begrep han i alla fall, att mänskors vanvett kunde göra slut på oss alla. Och denna pjäs, uppbyggd som en komedi, utmynnar i ett allvarligt budskap eller flera allvarliga sådana: de tre fysikerna och matematikerna får presentera olika handlingsalternativ. Att upphöra med vetenskapen och forskningen var för Dürrenmatt ett sådant: hellre dum än död.

Den celebra trion på sjukhuset visar sig naturligtvis vara andra än man tror eller ha andra avsikter, liksom också den kvinnliga föreståndaren och inspektorn med tiden tilldelas nya roller: vem är hjälten, vem är skurken?

Ondskan har alltid många masker, många förklädnader. (Därför frodas och trivs den särskilt i teaterns värld och bland skådespelare.) Godheten är alltid densamma och uthärdar och hoppas allting. Och väntar, väntar, väntar, tålmodigt förtröstansfull.

jun 21

1985 Heiner Müller

Under kriget vistades Bertolt Brecht i Finland och hans pjäs Herr Puntila und sein Knecht Matti har handlingen förlagd till ”Tavastland naarschtans” [någonstans].

Citatet därför att den också uppfördes på dialekt på Närpes nya stolthet Vridin – vridläktaren – och skoleleverna skickades ut för att bese den. Hur Verfremdungseffekten påverkades av att min klassföreståndare och en granne spelade i två av huvudrollerna, är en annan historia. Imponerande var det i alla fall att läktaren knakande roterade under oss.

Heiner Müller var östtysk och arbetade i den brechtska andan, också med Brechts pjäser. ”Social realism” kallas den ofta föga realistiska skildringen av arbetarnas bragder i den kommunistiska världen.

Den litteraturen var inte så intresserad av att berätta hur det är, eller har varit, utan den ville undervisa oss om hur det borde vara.

Om nu livet är en teater så kan man också säga att maskineriet en dag kommer att starta och presentera en annan värld för publikum. Och då får de kliva av och ta Verkligheten i besittning, som har sin hemortsrätt där.

Men de som levt i oförsonat hat, äktenskapsbrott och mened, vrids under gnissel och jämmer obönhörligen till en annan destination.

jun 19

1984 Ernst Jandl

Hur är det egentligen på landet?

Enligt Ernst Jandl går där till såhär:

auf dem land

rininininininininDER
brüllüllüllüllüllüllüllüllEN

schweineineineineineineineinE
grununununununununZEN

hununununununununDE
bellellellellellellellellEN

katatatatatatatatZEN
miauiauiauiauiauiauiauiauEN

katatatatatatatatER
schnurrurrurrurrurrurrurrurrEN

gänänänänänänänänSE
schnattattattattattattattattERN

ziegiegiegiegiegiegiegiegEN
meckeckeckeckeckeckeckeckERN

bienienienienienienienienEN
summummummummummummummummEN

grillillillillillillillillEN
ziriririririririrPEN

fröschöschöschöschöschöschöschöschE
quakakakakakakakakEN

hummummummummummummummummELN
brummummummummummummummummEN

vögögögögögögögögEL
zwitschitschitschitschitschitschitschitschERN

Han hörde som synes till konkretisterna – liksom Helmut Heißenbüttel (1969; bloggen 15 maj). Tekniska svårigheter hindrar mig att här återge hans mest halsbrytande verskonst; det måste räcka med ovanstående onomatopoetiska fingerövning.

Vad menar han?

Låt oss i stället fråga vad vi menar vid läsandet. Just idag vandrade jag på en skogsstig och hörde naturens ljuduppladdning inför midsommaren. Vad om man finner denna kakofoni oskön?

En man jag kände ville inte besöka gudstjänster bl.a. av den anledningen att orgeln förde ett sådant oväsen. (Bibelstudier hölls i hans hem.)

Jag väntar på att höra sången stiga ur tjattret, höra Korsspindeln uttala ordet ’förlåt’ och äntligen stilla allt världens onda oväsen. Men det är som hon förberedde sig för den framtida helvetessymfoni där hon vill rådbråka första fiolen.

jun 17

1983 Wolfdietrich Schnurre

En envis diktare för barn – också – är Wolfdietrich Schnurre. Liksom de andra tyska diktarna är han i sin lyrik upptagen av sin nations särskilda skickelser. Och han var med och grundade Gruppe 47. På vad vis skiljer han sig då från de andra?

Barnasinnet, kanske?

Was will ein Gedicht. Teilnahme erwecken. Das Gedicht braucht den Partner, den Erkenner, den Deuter. Es wirbt. Es zielt. Es ist, so gesehen, der Hoffnungsträger per se. Auch, wenn es die Hoffnungslosigkeit meint. Auch, wenn es sich aus tiefster Verzweiflung erhebt. Dann erst recht. Prosa ist monoman. Sie lässt absinken, sie trägt nicht. Denn sie hat keinen Verwandlungsanspruch. Sie findet im eigenen Gemurmel Genüge. Sie braucht den Entzauberer nicht. Sie schläft, wenn sie spricht. Sie hat sich an sich gewöhnt. Das Gedicht bleibt sich fremd. Es blickt sich um nach Antennen. Es wir auf ihm unbekannten Frequenzen gesendet. Nichts hat es so nötig, wie aufgenommen, enttarnt und verwandelt zu werden. Das Gedicht meint das Du, die Prosa meint sich.”

Man måste naturligtvis först tala till barnen. Och ingen smärta är större än den att förlora sina barn och ingen ond mänska är värre än hon som skiljer dem från sin far. Hon har nått den högsta ondska och själens tomhet som tänkas kan. Domen över en sådan är alltid rättvis, hur hård den än blir.

Jesus talar om att sänka henne i havets djup med en kvarnsten om halsen.

jun 15

1982 Peter Weiss

Peter Weiss ville dokumentera orättvisor i världen och samtidigt i dramatisk form framställa det godas kamp mot det onda. Han var verksam som författare av romaner och skådespel, som filmregissör, översättare och bildkonstnär. Han skrev på tyska men bodde i Sverige i många produktiva år. Svenskan var hans vardagsspråk.

Hans far var jude och han föddes i Potsdam, i det som senare blev DDR.

Ett känt skådespel är Mordet på Marat och det kan vara lärorikt att betrakta dess fullständiga titel:
Die Verfolgung und Ermordung Jean Paul Marats, dargestellt durch die Schauspielgruppe des Hospizes zu Charenton unter Anleitung des Herrn de Sade”.

Människovännen Marats död (i badkaret) tecknas genom kontrasten med den skandalöse de Sade, ondskan förkroppsligad, och historiskt riktigt är också den senare vistelse på Charenton de sista åren av hans liv.

Alla förutsättningar finns alltså för en mångbottnad, dramatisk och sann berättelse om de mänskliga villkoren. Och säkert är att många av de största tragedierna inte kan berättas wie es eigentlich gewesen ist. På ett personligt plan: många nödvändiga hänsyn tvingar exempelvis en bloggskribent till milda ändringar och förtigande av vissa fakta i skildringen av den ondska som drabbat honom.

Men ondskans verkningar blir inte mindre för det. Omvägen via skönlitteraturen, eller notiser om mänskors möten, är utanverk som bortfaller när den stora dagen är inne, den förskräckliga, den efterlängtade.

jun 13

1981 Martin Walser

Enzensberger (1963) och Handke (1973) är ännu, åtminstone fysiskt, levande författare vi mött i raden – den tredje är Martin Walser, idag 92 år gammal.

Skall man känna skuld eller inte känna skuld, bör man vältra sig i den eller beslutsamt ta avstånd från varje antydan om en sådan – som författare i Tyskland?

Denna fråga bestämmer långt den tyska litteraturens ut- och inveckling och en inflytelserik kulturprofil som Walser kämpar med den hela livet. Inte underligt heller att han kom i konflikt bl.a. med en annan, ännu mera inflytelserik herre, ”litteraturpåven” Marcel Reich-Ranicki. Den senare var en Överlevare och hur opartisk han än är eller strävar att vara i sin kritik, kommer åtminstone hans läsare att hela tiden ha denna kunskap latent i sitt medvetande.

Walser började till vänster och förflyttade sig högerut på den politiska skalan. När han menade att Förintelsen blivit ett tomt begrepp i den tyska kulturproduktionen, ritualiserat och tömt på innehåll, fick han mothugg av inflytelserika judar och debatten flammade upp – igen.

Om skuld har också denna blogg handlat, som en biprodukt till tal om hat och ondska. Bara förlåtelsen kan utplåna den och tysta dess röst för evigt. Men förlåtelse och förintelse är varandras motpoler, de existerar inte samtidigt, avvisas den ena så tar den andra makten.

jun 11

1980 Christa Wolf

Han var en vänsäll, tyskspråkig lärare från Sverige som gästspelade vid fakulteten när jag inledde mina studier. Långt senare stötte jag på hans namn två gånger.

Dels såg jag att han skrivit en grundlig och insiktsfull lärobok i mitt huvudämne. Dels avslöjades att han varit uppgiftslämnare åt Stasi, den östtyska säkerhetstjänsten. Han förlorade sitt prästämbete i Svenska kyrkan.

Christa Wolfs författarskap är också förknippat med Stasi. Hon var född i Polen och hon var en av de tyskar som tvångsförflyttades västerut efter andra världskrigets slut.

Nu kom hon till DDR och skildrade skönlitterärt Tysklands delning, blev aktiv socialist men uteslöts ur östtyska officiella kretsar efter att ha kritiserat regimens behandling av Wolf Biermann.

Och till slut anklagades även hon för att ha fungerat som angivare för Stasi. Innan dess hade familjen själv övervakats.

Hon som hatar är också en angivare. Med ’angiveri’ avser jag inte vanlig skvalleraktighet, nyfikenhet eller oemotståndlig lust att blanda sig i andras angelägenheter. Sådant kan ha andra skäl än ondska – det kan tom. vara utslag av ett slags omsorg.

Jag avser detta: att gå bakom ryggen och från den positionen stöta en dolk i den man lovat kärlek och trohet till döden. Och att ta hjälp av andra, spela hjälplös och utsatt, manipulera vänner och grannar och få myndigheternas stöd för sitt blodiga hantverk. Att sakna ryggrad och att inte söka bot för denna brist utan upphöja den till en dygd.

jun 09

1979 Ernst Meister

Kanske är det grammatiken som påverkat oss. Vi tänker ofta på tiden som ett tredelat fenomen: det förgångna, nuet och framtiden.

Men egentligen hör inte nuet till detta sätt att framställa tiden. Nuet finns inte. Uttalar vi ordet ’nu’, är det framtid när vi föresatt oss att göra det och förfluten tid när det är gjort. Aldrig ges ett mellanting mellan dessa båda, när ’nu’ verkligen är ’nu’.

Ernst Meister var en filosofisk diktare och i sina många samlingar avhandlade han gärna abstrakta och metafysiska ting. Som nu:

JETZT

Jetzt.
Jetzt ist lange her.
Jetzt:
September −
nachmittags.

Geruch
warmer Asche.
So, als ob ich,
heute verbrannt,
selber die Asche wär.

Bin ich da?
Bin ich’s nicht?
Tellerrund
und von Äpfeln,
von Birnen schwer
ist das Licht.

Bin.
Bin mit den Blumen da.
Wimpern der Sonnen,
Kerne
in ihrem Pupillenkreis:
Augen,
meinen Augen ganz nah.

Bin nicht mehr?

Des Menschen Tag:
Im bronzenen Dunkel
ein Blitz.

Jetzt:
Ein September,
nachmittags.
JETZT
ist lange her.

Bibeln säger: “Nu är frälsningens dag.” Och: ”Om ni idag får höra Hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.”

Hon som vet att hon begått en svår synd äger ingen morgondag för ånger och bot. Bara detta nu.

jun 07

1978 Hermann Lenz

Det var fel Lenz som fick priset. Jag hade gett det till Siegfried Lenz.

Men de är veterligen inte släkt och båda är de nu utom räckhåll för pris och medaljer.

Hermann Lenz blandar tre genrer i sina många böcker med självbiografiskt material – nämligen historieskrivning, memoarer och romaner.

Därmed påminner han oss också om det nödvändiga i att minnas att det inte finns någon objektiv historieskrivning, att den som företar sig att skriva sina memoarer samtidigt förbinder sig att ljuga och att romanen inte bara kan säga mycket om verkligheten utan även utgör en del av den.

Tag Raskolnikov! Han har aldrig existerat. Han har aldrig yxmördat någon gammal pantlånerska. Och ändå kan det hända att en dotter ännu i våra dagar vid dopet ges namnet ’Sonja’ efter en petersburgsk prostituerad — kärlekens, trohetens och visdomens sinnebild — som heller aldrig i fysisk gestalt gått på stadens gator.

Ty så förhåller det sig verkligen.

Tidigare inlägg «