Bekvämt tillbakalutad satt jag och halvsov.
Men min inre översättare var påkopplad. Mannen bakom mig i bussen fick ett telefonsamtal. Han talade om ”styrelsens” verksamhet, nämnde efternamnet på en särskilt besvärlig person, talade om kommande projekt, budgeter och anslag.
De siffror han nämnde föreföll mig litet väl stora för en vanlig föreningsstyrelse eller ledningen för något kommunalt organ.
Och plötsligt framgick det att namnet han nämnt inte var namnet på någon lokal beslutsfattare utan en minister – jag hade bara först inte satt det i samband med denna välkända person. Och ”styrelsen” var i själva verket regeringen! (På finska samma ord, ’hallitus’.)
Av samtalet framgick också den talandes namn indirekt – eller han gav mig uppgifter som kan låta mig söka upp det på nätet. Minister var han inte, men han hörde till den närmaste kretsen.
Så högljudd var han nu inte heller, jag antar att jag var den enda i bussen som tydligt hörde vad som sades. Men ändå! Var dessa uppgifter menade för offentligheten? Han skulle inte ha basunerat ut dem om vi suttit öga mot öga.
Han steg av före jag gjorde det. Hans apparition var inte den jag väntat mig.
Det var inte heller hans öppna talförhet. Är det nu detta som kännetecknar en demokrati?
Kanske det.
Där satt också två högljudda flickor i de lägre tonåren. Resten av passagerarna i den halvfulla bussen var tysta. De allra flesta hade föremål i öronen.