Det var en gång en liten och laglydig man som bodde i Dickursby och hade sin lust i att noga följa alla överhetens föreskrifter och instruktioner.
Han åkte regelbundet med lokaltåget och en vacker torsdagsmorgon i september fick han till sin glädje se en ny skylt i kupén. Där stod: ”Om något exceptionellt inträffar, skall du stanna kvar på tåget och vänta på tågpersonalens instruktioner.”
Det måtte ha varit hans lyckodag, ty redan på hemresan samma eftermiddag inträffade ett intermezzo. Det var en berusad man som löpte amok med något tillhygge i Åggelby. Tåget stod på stationen och mänskorna rusade skrämda ut – tvärt emot instruktionerna!
Vår lilla man satt kvar och räddades till livet genom att våldsmannen inte varseblev hans anspråkslösa yttre gestalt. Småningom anlände väktare och kupén fylldes på nytt. Men ack, det var hans lyckodag! Våldsverkaren hade anlagt en liten brand som först inte observerats men som tog fart när dörrarna öppnades. Lågor slog upp.
De andra rusade ut. Den lilla mannen satt kvar.
Man fick branden under kontroll men nu förkunnade högtalarna att tåget inte kunde fortsätta och att ett annat tåg avgår från ett annat spår ett antal minuter senare.
Detta var exceptionellt så det förslog! Vår lilla man satt lydigt kvar. Inte heller tågpersonalen varseblev hans anspråkslösa kroppshydda när det brandskadade tåget kördes till depån i Böle.
Igår såg jag en glimt av honom genom fönstret i det tomma och mörka tåget när vi passerade Böle.
Han verkade både trött och hungrig men han log belåtet, han log som endast den kan le som vet med sig själv att han till punkt och pricka följt Överhetens påbud.