Först trodde jag att jag fått en idé.
Sedan insåg jag att lampan som tändes var ett olagligt ljusalarm. Den som gärna vandrar i höstmörker vill inte bli blottställd på trottoaren av bilägare som utsträcker sin ängsliga försiktighet ända in på allmän gångbana.
Min far berättade en gång att han var på hemväg från militärtjänsten med tåg. Det var en lång resa och kupén var full av mänskor. Han satt och halvsov med den lilla gardinen framför ansiktet. Av någon anledning gjorde han grimaser för sig själv i skydd av tyget.
Så öppnade han ögonen. Där fanns ingen gardin, den hade glidit undan utan att han märkt det.
Hon som vill intervjua mig ringde igen. Hon har flera frågor, inträngande, personliga frågor.
Begriper hon vad mina svar är värda?
Jag tror inte det. Det är så mycket jag inte kan svara på, av många olika skäl. För andras skull och för min egen. Och så gör jag en grimas bakom min gardin och svarar undanglidande, egentligen vilseledande. För även om jag kunde tala om hur det är, så skulle hon inte förstå det. Och om hon förstod det, skulle hon inte kunna berätta det. Och kunde hon det, skulle ingen lyssna. Och lyssnade någon, skulle han inte förstå.
Vad! Har du suttit och läst det här?
Min far sade att han försökte låtsas att det var något slags gymnastik för ansiktsmusklerna.