Hon förde kaffekoppen till munnen.
Men hennes ordflöde var sådant att hon inte kom sig för att dricka. Hon hade för mycket att berätta. Hon berättade om alla de prövningar hon och hennes familj utsatts för från myndigheters och enskildas sida. Bostadsbolaget, framför allt, men också skola och kommun, grannar och butiksinnehavare i närområdet. Utlänningar och invandrare, kriminella element.
Jag nickade och utstötte läten som innebär att jag förstod vad hon sade. Damers ålder brukar jag inte fråga om utan i stället för jag någon stor- och småpolitisk händelse på tal, de avslöjar den indirekt med stor exakthet. (Kennedy eller Sputnik eller månlandningen. Lasse Viren i München eller Finlands seger i ishockey-VM. Grundskolans införande, Eurovisionen.) Hon var några år äldre än jag.
Det var alltså en manisk svada, något som ofta medför att man reser sig och går. På ett café behöver man inte ens förklara sig. Man råkar bara vara på väg.
Då hejdade mig Korsspindeln!
Tanken på henne som bröt de allra heligaste löftena och övergav sin allra närmaste, kom mig att stanna. Stanna och lyssna tills det var den främmande som bröt upp – och det dröjde rätt länge.
För vad annat kan jag nu göra än att i allt handla annorlunda än hon som hatar? Hon med svadan fick åtminstone en liten lättnad i sitt plågade liv av att någon lyssnade.