«

»

sep 12

Möten och mänskor, del 165

Somliga går med söndriga jeans.

Efter att ha investerat i självhäftande lappar med vilka jag påstås kunna reparera hålen i mina egna, undrar jag dubbelt värre varför man med flit och avsikt river sönder knäna?

Det är nödvändigt att fråga. Det går fnill i släkten och det är till ett sådant jag riktar mig.

Hon verkar inte riktigt begripa vad jag menar.

—Det är ju mode! säger hon i en ton som om detta faktum förklarar allt.

Nej, jag begriper det inte. Om det så skulle ha varit allenarådande mode när jag själv var tonåring skulle det aldrig ha fallit mig in att riva sönder mina kläder för att mina klasskamrater gjorde det.

Mina följdfrågor bringar ingen klarhet i saken. Men jag hävdar att dessa sönderrivna knän är det värsta slaget av hån mot dem som av nödvändighetens tvång går med söndriga jeans. Vår Fader i himlen vill verkligen inte ha det så.

Men vad rör oss alltså solidaritet med världens förtryckta när det är mode!

Hannu Salakka skrev en dikt om dagens ungdom:

Hankala sukupolvi
kun sille sanoo kampaisit edes tukkasi niin se vastaa
voin mä sen kammatakin