Och en av dessa okända är alls inte okänd, det är bara länge sedan.
Det är en släkting som står framför mig i kassakön och det är minst tre årtionden sedan sist. Vad säger man då?
Det blir ett snabbt ömsesidigt informationstillfälle: boningsorter, familjeförhållanden, sysselsättning. Så betalar den befryndade sitt köp och fortsätter till sitt.
Men jag ville lägga betoningen på ett ord i den sista meningen i föregående inlägg: förelagt.
Ordvalet inspirerades av Hebr. 9:27: det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas.
De möten som ännu skall äga rum under min livstid, är alla räknade före tidernas begynnelse. Jag känner inte antalet men det minskar för varje möte.
Inte heller vet jag om det är mig förelagt att möten, återseenden, med mina allra närmaste innefattas i detta antal.
Liksom en mänskas dagar är oryggligt bestämda, enligt Skriften, är de likafullt ovissa ur vårt perspektiv: två makter strider om herraväldet i mänskosjälen.
Har hon som hatar stelnat i sitt hat, skall hon lyckas i sitt uppsåt – eller skall jag ännu en gång få möta dem alla?