«

»

Nov 07

Möten och mänskor, del 081

Efter mörkrets utbrott ilar jag från Röda torget till Sandudds begravningsplats. Det är Allhelgona och jag rör mig med en skara som skall tända ljus på minnesmärket för de döda som begravts på andra orter.

Det är första gången för mig men folk säger att det är så vackert.

Med mig ilar bland andra en rask kvinna, närmare åttio år än sjuttio. På Mechelingatan byter vi några ord genom trafikbullret.

Till min förvåning över hennes öppna och hjärtliga välkomnande av alla slags mänskor hon möter, kommer nu också häpnaden över hennes vida utblickar både geografiskt och själsligt. Hon har läst och studerat skilda ämnen och levt och arbetat i olika delar av världen.

Jo, visst är det vackert, fastän det dröjer en stund innan alla i gruppen hittat fram. Man sjunger Härlig är jorden på finska (översättningarna till båda inhemska är klena, det danska originalet har dock skilda adjektiv för jordisk och himmelsk skönhet).

Men det är inte någon skönhetsupplevelse som blir det bestående intrycket. Bestående blir den häftiga längtan som drabbar mig här. Varför, varför måste jag återvända till de levande?

Den av hatet drabbade ville helst stanna här. Men ännu ett okänt antal mänskor är mig förelagt att möta, ännu ett okänt antal ord skall av mig tecknas ned.