Mot kyrkoårets slut ökar allvaret. Låt oss därför citera en humorist som ger det pregnans.
Han levde under åren 1829-1900. Charles Dudley Warner är upphovsmannen till orden: ”Everybody complains about the weather, but nobody does anything about it.” Eller på svenska: Alla talar om vädret men ingen gör någonting åt det.
Det var nog i Det Bästa jag läste det första gången. (Eller var det hos Cello?)
Så gammal är jag ändå att det på den tiden ännu var en vits.
”Vi haka våra skyltar / var morgon på vår grind / och tala om väder / och vind – ”, skaldade Nils Ferlin. Eller: vi uppehåller oss vid oväsentliga saker, vi har ingenting av bestående värde att anförtro varandra. Vi går som främlingar för varandra.
Vi var fyra obekanta kring bordet idag och den givna inledningen var naturligtvis prat om vädret. Men nu är man allvarligt bekymrad. Vädret är inte längre ett ofarligt och likgiltigt samtalsämne, den säkra spelöppningen innan man – eventuellt – går in på djupare ting. Molnen har skockat sig, klimatet är en ödesfråga.
Det finns en man i min hemstad som alltid tar sig tid till samtal. Han stannar och säger till mig: ”Det är kallt.” Eller varmt. Eller blåsigt, regnigt, mulet osv.
Ibland har jag gett honom en replik som skulle ge honom möjlighet att föra över samtalet på något annat ämne. Den bollen returnerar han aldrig. Han fortsätter i stället med väderprat tills han finner ämnet uttömt för dagen och vi skiljs åt.
Nils Ferlins dikt handlar om livet. Denna blogg handlar också om livet. Varje enskilt inlägg handlar om livet, om betydelsen av att handla innan det är för sent, oåterkalleligt för sent!