«

»

Aug 25

Möten och mänskor, del 044

Under sommarens värmebölja framkom mera än vanligt av mänskors både yttre och inre i huvudstaden.

Jag satt på en trottoarservering och vid bordet invid satt ett litet sällskap där den mest tillbakadragna tydligtvis utgjorde medelpunkten. Hon var en ung flicka med allvarlig uppsyn, hon log aldrig och hennes tal var högt och lätt forcerat. De andra samtalade med varandra och henne, till synes otvunget men varsamt.

Hennes armar var täckta av sår. Det var som om någon ritat röda streck längs dem för att räkna något, en lång räcka av parallella streck.

Innehavaren av cafét kom ut med en beställning, klädd i shorts. På benet hade han låtit tatuera ett stort hakkors.

Inne i gudstjänstlokalen var det också hett. När kön till nattvardsbordet sakta rör sig framåt, slår det mig att jag hos kanske hundra deltagare – de flesta av dem unga – inte ser en enda tatuering.

Ute på stan är det snarast undantaget att någon är omärkt av detta märkliga mode.

Det betyder inte att tatueringen i sig skulle vara förbjuden eller att gudstjänstdeltagarna undervisats om dess olämplighet. Det är närmast en självklarhet för den som tror på Skaparen att inte besudla Hans verk med varaktig graffiti.

Forna tiders sjömän, eller idrottsmän som deltagit i OS och har de olympiska ringarna på armen – sådant har vi vant oss vid. Ja, det finns också kristna med ett bibelställe ingraverat i huden. Men att se dessa märkningar i stor skala, som allmängods, det är ett vilddjurets tecken så gott eller ont som något.

Vad ville flickan säga, hon som sargat sig? Vad ville mannen med hakkorset berätta? Båda är de i släkt med henne som hatar.