Begreppet ’intelligenskvot’ är inte bara meningslöst, det är också tvivelaktigt och stundom direkt farligt. Alla försök att ge begreppet ’intelligens’ en allmänt vedertagen definition har strandat på att enigheten inte sträcker sig längre än till konstaterandet: ”Intelligens är det som man mäter med intelligenstest.”
Att propagandan gjort denna ’intelligens’ till en sådan uppskattad och eftersträvad egenskap blir farligt när det kombineras med de olika utslagningsmekanismer som är legio i vårt samhälle. Vem har inte fyllt i ett gottköpstest i en veckotidning eller på nätet? Varför?
Nu mötte jag en man som inte haft framgång i skolan eller i arbetskarriären, han sköter en undanskymd befattning i all anspråkslöshet. (Ursprungligen var mätningen av IK eller IQ ett sätt att sålla unga män för militärtjänst.) Han äger ingen artistisk begåvning eller något annat som låter hans ljus lysa för folket.
Men när det gäller matematik och fysik och de mest invecklade teoretiska resonemang är han överlägsen alla andra jag mött. Det är som om formlerna för honom tog fysisk gestalt och han överblickar algoritmerna med samma lätthet som andra skiljer träd från katter eller blommor från ugglor.
Är det för den skull skäl att klassificera honom eller ge honom en bokstavskombination som ’förklaring’? En ung kvinna berättade att hon är en HSP, en högeligen känslig person (förkortningen ges av någon anledning på engelska, highly sensitive person). Det finns naturligtvis en uppsjö av test för och definitioner på detta men den jag fick mig till livs räknade upp ett antal egenskaper hos HSP som i mina ögon fick henne att framstå som högeligen normal, i ordets delbetydelse av sund och frisk.
Det friska och sunda är nämligen medlidande, omtanke, vänlighet och känslighet inför lidande och olyckor. Det är ondskan som är onormal, främmande och absurd. Det är hon som hatar som är monstret.