«

»

Aug 23

Möten och mänskor, del 043

Filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari menar att personnage conceptuel, begreppspersonen, personen som begrepp, skapar filosofer och inte tvärtom.

Som exempel ges t ex ‘Zarathustra’ hos Nietzsche eller ‘Förföraren’ hos Kierkegaard. Dessa icke-existerande varelser, dessa begrepp, skapar deras tänkande och utgör filosofins egentliga subjekt.

‘Hon som hatar’ är en existerande person men hennes sinnesförfattning är också en personnage conceptuel. Det är i kontrast till henne som mänskorna här får sin belysning – och tolkning.

Grundfrågan är: hur är ett sådant hat möjligt, hur kan man existera som en levande mänska efter ett sådant svek som hennes? Hur är det möjligt att hennes samvete inte gör sig påmint, inte hindrar hennes fortlevnad?

I all anspråkslöshet vill jag inte påstå mig bedriva filosofi, utan vill blott redogöra för hur mänskors möten ter sig för mig efter det dolkhugg ‘hon som hatar’ gav mig och de mina – dessa barn som Gud gett mig men som hon och djävulen tog.

Dessa tankar förmedlades till mig av en man jag samtalade med häromdagen vid ett mänskomöte.

Han är en man med många, inte minst konstnärliga, begåvningar men hans intresse för filosofin var en nyhet för mig. Vill man med nödvändighet söka positiva sidor med ett liv under Korsspindelns färla, är det just detta att man tvingas söka efter den personliga lödigheten i varje enskild mänska. Ingenting kan längre tas för givet.

Ofta blir man besviken. Ibland inte.