Månatligt arkiv för februari 2024

Att gå i sömnen är ett underskattat existensmodus. Det har många fördelar; bl.a. får man både vila och motion samtidigt. Tyvärr är denna förmåga inte allom given och när så någon gång är fallet, brukar Allom inskränka sina somnambula excesser till barndomen. Varför det? Jag uppmanar läsaren att spara sömnvandringarna till hög ålder. Barn, det …

Fortsätt läsa »

Jorden runt har jag aldrig rest. Inte heller har jag besökt alla de forna kommunistländerna i Europa efter Sovjetunionens sönderfall. Från mitt första besök i Paris har jag därför inget som helst minne av någon sentimentalt-litterär vandring längs kajerna. Latinkvarteren har lämnat mig oberörd. Upp på toppen av Eiffeltornet har jag inte inte vågat mig. …

Fortsätt läsa »

Fredrik i det föregående heter något annat. Det han berättade kan inte återges i enkelt referat, jag gjorde vad jag kunde. Det var brottstycken, de hängde ihop då han berättade, men hur de gjorde det kan jag inte minnas så långt efteråt – flera dagar har gått. (Och jag refererade så gott jag kan.) Men …

Fortsätt läsa »

FREDRIK Om jag själv mött Döden någon gång? Ja, det har jag: han brukade sitta med sin rollator utanför antikvariatet under ett gammalt träd. Det var ett märkligt träd! Där såg jag en stor rovfågel en gång, en främmande och vild – mitt i staden. Men då hade Döden inte synts till på några år. …

Fortsätt läsa »

Det är ju ändå rätt sällan man läser dikter av någon som känner döden och vet vad den är. Heidi Liehu, som jag översatte för några dagar sedan, skriver också (och åter beklagar jag att alla rader här måste börja längst till vänster) såhär, fast på finska: Jag är ensam med döden Den är rund …

Fortsätt läsa »

I smärtans kupoltält är luften tunn av hat. Där blir man aldrig hemmastadd. Det finns ingen bot för smärtan. Den kroppsliga och fysiska livnärs av hatet. Det finns inte heller något hopp. Hon som hatar har offrat mina barn och därmed sörjt för att en ny generation skall hålla hatet vid liv. Hon skall dö …

Fortsätt läsa »

Alla de avsikter som klibbar vid tingen. Alla de förväntningar som blåser upp våra föremål. Döden har liknats vid ett avklädande och att närma sig den är skrämmande på ett sätt som befriar. Att få vila från själva sömnen. Att slippa luta sitt huvud mot det ingen längre kan luta sitt huvud mot i det …

Fortsätt läsa »

Det var fredag em. och S-kön var lång men Miranda tappar aldrig tålamodet. En tant böjde sig mot henne: Förlåt? – HA EN BRA DAG! röt Miranda mjukt. Sedan var det Pänttis tur. Ölburkar i mängd. – Ha en pra tak! log Miranda inkännande. Följande kunder – ett par – verkade göra inköp för hela …

Fortsätt läsa »

Innan jag nås av hemmets (enklast att kalla alla mina jordiska uppehållsorter ’hem’) rand, passerar jag två gubbar denna snöiga söndag i oktober (det är inte oktober men det klingar bäst och datum saknar betydelse för sens moralen). – Det snöar liksom litet! säger den ene. Jag finner hans ord mycket träffande och skarpsinniga. Så …

Fortsätt läsa »