FREDRIK
Om jag själv mött Döden någon gång?
Ja, det har jag: han brukade sitta
med sin rollator utanför antikvariatet
under ett gammalt träd.
Det var ett märkligt träd! Där såg jag
en stor rovfågel en gång, en främmande och vild –
mitt i staden.
Men då hade Döden inte synts till
på några år. När man passerade honom
log han vänligt. Fredrik
hette han, det var Dödens namn. Fast
nästa gång vi möttes var han
en ung man som gick längs järnvägsspåret
och gick och gick och gick
och aldrig slutade han att gå. Egentligen
var han sin far
som berättade det för mig
och grät.
* * *
Den sista gången
som också var den första
var på ett sjukhus där alla patienter bar stora namn
där de vandrade fram och åter med vita dräkter i korridorerna.
De sade att de funnit mig
liggande på marken.
Inte heller den gången
kom ambulansen ända fram.
Om de nu bultar på dörren
hör jag det inte längre. Och sedan?
Hur gick det?
Var bor han?
Sedan såg jag Fredrik aldrig igen.