«

»

Mar 23

1952: François Mauriac

I samband med Albert Camus (1957) nämnde jag konflikten mellan plikt- och konsekvensetiker. Camus ville att det efterkrigstida Frankrike skulle rensa ut nazismens kollaboratörer medan François Mauriac menade att man i stället framför allt borde koncentrera sig på inre enhet och integrering.

Mauriac hade naturligtvis fel. Han sällade sig till de många som med fagra ord om kärlek och förståelse i själva verket driver ondskans syften. Brott behöver sonas eller förlåtas, de kan inte bara överskylas och glömmas bort.

Mauriac var katolik och tillhörde den s.k. katolska vänstern. Eftersom den romerska dogmatiken inte känner till den obetingade nåden utan ser mänskan som en varelse med skadade men inte helt fördärvade moraliska organ, blir både Gudsuppfattningen och mänskosynen perverterade. Mauriacs skildringar av mänskliga relationer visar också veritabla ormbon av onda och morbida drifter.

Thérèse heter – liksom hos Zola Thérèse Raquin – en av dessa olyckliga, Thérèse Desqueyroux. Namnet, inte nödvändigtvis ”samma” person, återkommer i flera verk. La fin de la nuit är ett typiskt sådant, för att nämna det jag senast läst. Det är ett triangeldrama mellan mor och dotter samt dotterns fästman. Mord och självmord ingår som ingredienser.

I det romersk-katolska systemet måste självhjälpsteologin obönhörligen leda till dessa konsekvenser, vilket också andra franska författare – med eller utan nobelpris – omvittnar. Ingen befriande fläkt av obetingad nåd blåser genom dessa verk.

Men detta är också en varning för alla nutida meditativa tekniker som försöker intala oss att vi med buddhism- och zeninspirerade övningar skall finna något slags frid och harmoni i tillvaron. De vill bara föra oss bort från verkligheten, till dödens och inte det levande livets ro.

Att ondska är ondska, att lögn är lögn och att svek är svek är den lutherskt kristna övertygelsen. Det innebär också att förlåtelsen, där den tillsäges en botfärdig syndare för Kristi skull, är allomfattande och utan inskränkningar och förbehåll. Det blir den aldrig hos romarna.