«

»

Mar 22

1953: Winston Churchill

Från 1948 till 1954 utkom Churchills The Second World War i sex band och 1953 tilldelades han nobelpriset ”för hans mästerskap i historisk framställning samt för den lysande talekonst, med vilken han framträtt som försvarare av höga mänskliga värden”.

Det var sista gången icke-fiktion belönades med nobelpriset av Svenska Akademien – tills Svetlana Aleksijevitj fick det år 2015. Man belönade alltså Churchill uttryckligen för hans lysande ”talekonst”, dvs. retorik.

Vad sade då Churchill och hur sade han det? Låt oss ta ett smakprov av särskilt intresse. Det är den 20 januari 1940 som han nämner Finland i ett radiotal:

”Only Finland-superb, nay, sublime-in the jaws of peril-Finland shows what free men can do. The service rendered by Finland to mankind is magnificent. They have exposed, for all the world to see, the military incapacity of the Red Army and of the Red Air Force. Many illusions about Soviet Russia have been dispelled in these few fierce weeks of fighting in the Arctic Circle. Everyone can see how Communism rots the soul of a nation; how it makes it abject and hungry in peace, and proves it base and abominable in war. We cannot tell what the fate of Finland may be, but no more mournful spectacle could be presented to what is left to civilized mankind than that this splendid Northern race should be at last worn down and reduced to servitude worse than death by the dull brutish force of overwhelming numbers. If the light of freedom which still burns so brightly in the frozen North should be finally quenched, it might well herald a return to the Dark Ages, when every vestige of human progress during two thousand years would be engulfed.”

Där finns många av de allra vanligaste retoriska stilmedlen, sådana som stegring – ”superb, nay, sublime”, upprepningar: omdömena om kommunismen, vändningar som ”We cannot tell — but…”, omskrivningar: ”this splendid Northern race”, metaforer: ”the light of freedom” osv.

Men engelsmännens retoriska kunskaper är djupt rotade. Deras renässanspoeter excellerade i ciceroniansk lyrik. John Donne, Ben Jonson och inte minst William Shakespeare gjorde kunskapen om och bruket av retoriska finesser till allmängods för bildade engelsmän.

Där finns så mycket mera att hämta av allusioner, ja, anspelningar, än en sentida harvare av Bores torftiga jordmån begriper, vare sig han har sitt hemvist i Västgötaland eller på Hitis.

Men Shakespeare, den främste av dem alla, fann själv ironiskt nog den bästa formuleringen för en beskrivning av retoriken: ”Words, words, words.” (Hamlet, akt II, scen 2).

Winston Churchill bar också det högsta ansvaret för den vanvettiga förstörelseverksamheten och det nya förintelsefenomenet, eldstormen, i de redan besegrade tyska städerna.

Hon som hatar är också hon som pratar. I Sverige har orden ”prata” och ”tala” nästan samma betydelse numera men här i Finland uppfattar man förhoppningsvis ännu skillnaden. Churchill pratade också bara i radion trots, eller på grund av, sin retoriska bildning. I handling kunde också han sedan uppvisa en omänsklig grymhet mot de redan slagna.