«

»

Mar 24

1951: Pär Lagerkvist

Det är kanske intressantast långt innan det skymmer. Visst, Pär Lagerkvists författarskap är fullödigt och att Svenska Akademien premierade sig själv också den gången väckte förvånansvärt litet kritik. Han var med rätta uppskattad.

För min del intressantast är dock skrifter sådana som Ordkonst och Bildkonst, Om den modärna skönlitteraturens dekadans – om den modärna konstens vitalitet. Lagerkvist var bara 22 år när detta manifest publicerades. Här försöker han initiera en ljudenlig rättstavning och gör intressanta reflexioner om bildkonsten.

Men varför då ställa sig likgiltig till hans senare författarskap? Ondskans problem är ju centralt i de böckerna liksom i denna blogg.

Man kan närma sig problemet från olika håll. Lagerkvists ansats är den antropocentriska och han anstränger sig stort för att skildra av ondskan och hatet allt mera perverterade personligheter. Samtidigt blir parallellerna till framför andra den nationalsocialistiska ideologin uppenbara för läsarna.

Denna gradering av ondskan i förening med kvasireligiösa spekulationer erbjuder inte läsaren något av värde i terapeutiskt syfte, annat än identifikationen med de förtryckta. Ondskan – synden – blir aldrig försonad, aldrig borttagen, den kvarstår som ett evigt problem att brottas med.

Ondskans grader existerar bara inför mänskorna. Inför Gud är vår väsentliga ondska, den som försonas, lika. Hon som hatar har begått fruktansvärda brott, mätt med de mått som gäller på jordens yta. Men i samma stund som, och om, hon söker förlåtelse och försoning genom att bekänna dem, skulle de vara inför Gud i lika mån borttagna som alla andra nådehjons.

Det är de verk som skildrar detta mirakel som intresserar mig i litteraturens värld. Inte den utomstående Barabbas som dras till och kretsar runt i lärjungakretsens periferi och söker lösningen i mänskors gemenskap och åtbörder – utan den Barabbas som ser på Kristus.