Hon var svart och trött och uppgiven.
Denna gång var det inte på det café där jag bor utan på bussen. Hon kom från Nigeria och hennes namn var unikt – tror jag. Vi kallar henne M.
Hon studerar till sjuksköterska och kom till detta landet i en luftballong från Ukraina vid den tiden när kriget bröt ut. Vad tycker hon om studierna? Om finländarna?
Det är en giftig atmosfär sade hon. Toxic. Finländarna är elaka, beräknande, snåla, rasistiska…
Vanligen har utlänningar artiga fraser till hands om oss. Jag blev intagen av M:s uppriktighet. För när hon började utlägga med exempel, fann jag att hon hade rätt. Jag höll med henne i allt.
Det är verkligen sådana vi är. Det är bättre i Lagos.
Det var inte många gånger hon log. Hon isolerar sig, sade hon. Hon skall hålla sig för sig själv tills hon får sin examen – då vill hon till ett annat land. I USA har hon släktingar och vänner. Här har hon inga.
Fast mig lovade hon besöka i sommar. (På cafét där jag bor.)
Hon fick mitt nummer, jag frågade inte ens efter hennes. Nigerianskor håller ord.