– Nu är det jämnt en månad kvar, sade Gunilla.
Farmor log och klappade förtjust i händerna. Jag är så förväntansfull, sade hon, och nickade vänligt åt svärdottern.
– Fyller du hundra år? frågade sonsonen.
– Nej, bara sjuttio, log farmor. Men det är också en hög ålder. Du är ung, du har ännu… lång tid kvar att leva.
Hennes son vände bort blicken. Han sade:
– Ja, ditt liv har varit långt. Och innehållsrikt. Du är alltid så vänlig. Du glömmer bort dig själv. Gunilla och jag är verkligen tacksamma.
Farmor log igen.
– Ingenting att tacka för! Och jag är ju ändå så ensam sedan Holger gick bort. När jag var i er ålder, då skulle vi inte ha kunnat fira min mors högtidsdag på samma sätt. Den nya lagen kom i precis rätt tid.
– Och den träder i kraft just idag, sade Gunilla. Hon läste högt för sig själv från mobiltelefonens skärm:
”Lagen om rätt till frivillig eutanasi för seniorer som uppnått 70 års ålder träder i kraft idag. Justitieministeriet meddelar…”.
Texten fortsatte men farmor gick fram till fönstret. Hon förde gardinerna åt sidan och tittade ut över sin trädgård. Nog skulle hon ju vilja… ännu en vår… Men barnens bästa går i främsta rummet.
– Här kom ett textmeddelande också, sade Gunilla. Vi har fått ett nytt kostnadsförslag för renoveringen här. Vill du läsa, Göran?
Göran ville inte.
– Vi måste gå nu, sade han.
Och de gick.Farmor såg efter dem i fönstret. Hon log och viftade glatt så länge deras bil syntes. Men hon tänkte på annat, hon såg inte ens att hjulen av misstag krossade några av hennes älsklingsblommor i rabatten. Gången var smal och att manövrera ett stort fordon på den var inte lätt.
Ensam i rummet blev hon allvarlig. Hon ville inte höra på radio eller se på TV. Hon hoppades att ingen skulle ringa. Och fastän hon inte varit sjuk en enda hel dag i sitt liv kände hon sig trött. Illa till mods – vad var det med henne? Nog var det ju ändå rätt beslut hon fattat. Bättre… bättre att förekomma än förekommas?