Camilla vid skiljevägen

Det var ett stort hus eller egentligen en grupp av stora bostadshus.

Dem måste jag, i lovliga ärenden, besöka regelbundet i några dagars tid.

Eftersom det var på en av invånarnas uppdrag jag rörde mig där, uppförde jag mig. Mötte jag en granne, hälsade jag. Och allt det där.

Under dessa dagar mötte jag fyra invånare.

Den första såg mig inte, nej, hon låtsades inte se mig. Hon var en ung kvinna med ryggsäck. Vi möttes i trapphuset och jag hälsade artigt.

Hon tittade åt annat håll.

Följande dag kom jag gående uppför backen till huset och då kom där en äldre kvinna. Jag hälsade lika vänligt som vanligt.

Med fjärrskådande blick gick hon rakt framåt utan att notera min existens.

Det finns en novell av Lars Ahlin som heter ”Inga ögon väntar mig”. Den handlar om hur det är när ingen ser dig.

På kvällen samma dag kom där en man, kanske sextio år gammal. Han besvarade inte min hälsning. Han skyndade vidare längs stigen.

Den fjärde var också en man men han hade en rollator. Han gick längs husväggen och jag måste väja när vi möttes. Han såg mig ändå inte. (Hade han kört över mig?)

Att inte bli sedd och inte hörd; ja, det handlar hela denna blogg om. Egentligen. Att inte få något svar. Att ropa i en död skog.

Men efter några dagar var mitt uppdrag slut. Hit skulle jag, antagligen, aldrig återvända. Vad var detta för en plats? Vad var det som drabbat dessa tanter och människor?

Det var hett när jag gick. Jag satte mig på bänken för att ta fram en vattenflaska ur ryggsäcken innan jag gick därifrån för sista gången.

Hej då, hus!

Då kom där en tant som gick långsamt och eftertänksamt.

Hon såg på mig och log.

Jag har nästan genomfört årets idrottsbragd. Stålfarfar (Google) kan slänga sig i väggen. Jag startade före halv sex på morgonen och har vandrat / cyklat i fjorton timmar. Nu är det dags för ett sent och sista svalkande dopp – dagen är dessutom varm.

Till den lilla sjön leder en lång och smal trappa. Stranden är tom. Men på trappan ser jag ryggen av en tant. Bredvid henne ligger en uttjänt cykel och flera fullstoppade plastkassar. Hon sitter i yogaställning – så långt hennes fysik det medger – med uppåtvända handflator och hon röker och hon hör mig inte.

Till sist varseblir hon mig och inleder processen att samla sig, resa sig och låta mig passera. Det tar en stund. Hon är inte så ung heller.

Jag sätter mig på bänken vid stranden och blickar ut över sjöns tysta yta. Brünhilde fortsätter sin sysselsättning, vilken den sedan är. Röker man när man mediterar? Jag gör ingetdera, jag kan inte veta.

Till sist spörjer hon mig om vad klockan är? Hennes, säger hon, har förlorat sin laddning.

Jag upplyser henne om detta. Så blir det tyst igen ända tills det är dags för mig att fortsätta. Men jag lyckas hitta en smal, vinglande brant stig uppför den abrupta branten. Inga vill jag störa henne igen. Hon märker inte att jag går.

Jag vandrar vidare. Och har hon inte gått, sitter hon kvar där än. Passerar du sjön, ser du kanske röken. En hög, smal strimma bemängd med anrop till Något men utan laddning.

Utan fon har jag föga saknat telepratisk kontakt med ”vänner”.

Men ovänner är det svårare att klara sig utan. Det är en fråga om tillvänjning. Har man en gång vant sig i livets uppförsbacke att bli motsagd på alla punkter, blir den slö och meningslös annars — tillvaron.

Man bör inte aktivt skaffa sig ovänner utan istället ta vara på dem man har. Jag syftar naturligtvis på S. i Karis och B. i Ekenäs, i första hand. Sedan gäller omdömet också Ch. i Hangö och T. i Lovisa.

Vi har ingen officiell eller ens inofficiell ovändag, då man kunde posta ett ofrankerat kort (som de måste lösa ut). Kanske kunde man låta trycka ett. Och texten? Några förslag:

– En ovän är för livet
– Verklig ovänskap är vad solsken är för den svarta mull
– En ovän är dyrbarare än guld

Man skall akta sig för att förblanda ovänskap med fiendskap. Aktiv illvilja är något annat än ovilja. Ovannämnda texter är, som synes, menlösa som hallon i snöstorm och jag ville gärna avhjälpa den bristen.

Eino Leino har en del strofer om vänskap. Om de översatts till svenska förut vet jag inte, men i så fall kan man kan ju alltid ge dem en olyckligare form:

Visst går det bra att vandra
där aldrig man möter andra
och vägen är plogad och bar.
Men med en ovän som SANDRA
som ständigt hörs vandraren klandra
blir utflykten underbar!
(Hyvä on hiihtäjän hiihdellä)

Man vandrar i sol, man vandrar i snö,
man tror sig vara kanhända
enväldig kung över skog och sjö —
då möter man plötsligt BRENDA.
(Sinä hiihdät päivän)

Jag avskydde skogen och världen,
nu avskyr jag henne blott.
För mig är hon skogen och världen —
jag syftar förstås på CHARLOTTE.
(Minä rakastin metsää)

Min ovän, hur mycket har ja’
dig ensam att tacka för!
För allt, ja, för allt, kära TARJA,
var gång när du kommer och stör.
(Ah, armas, kuinka paljosta)

Du som läst detta, jag hoppas att du verkligen missförstått allt! Ovännerna är våra verkliga vänner. Jag talar alltså inga om fiendskap i minsta mån utan om vänner som har förstånd att säga emot.

Miks en suutu sun pilkastas?
Miks ei mun tuskani herää?
Miks onneni lintu lentää vaan
ja unia uusia kerää? (E. L.)

Jag borde bli trött på ditt hån
och sparka dig ut härifrån!
Men en underlig pippi mig samlar
mer lycka, ju mera du svamlar.

Glömska hade drabbat mig i nattens dröm.

Som alla vet, finns det på cykelvägen norr om Dickursby och vidare förbi Sandkulla ett öppet fält, där staden Vanda nu tillåtit att nya höghus snart skall uppföras.

I norra änden av detta fält befann jag mig. Och fast jag visste att det inte var korrekt, envisades jag med att kalla orten ”Bocksbacka” i mina tankar. (B. ligger längre söderut.)

Hur hade jag kommit dit?

Jag mindes i drömmen att jag gett mig iväg på cykel. Jag drömde att jag vaknade. Men nu stod här en husvagn och jag satt i den. När hade det skett? Hur hade jag kommit dit? Hur kom den hit?

Där fanns också en annan husvagn i närheten. En medelålders man stod bredvid den och hans hustru var med, det visste jag fast hon inte syntes till.

Jag tänkte be om ursäkt och säga att jag faktiskt inte vet hur och på vilka vägar jag nått platsen, kunde de möjligen upplysa mig om hur det gått till?

Situationen var inte obehaglig och insikten inte heller, det var bara så som det var: jag visste inte vad som skett det föregående halva dygnet. Minnet var helt enkelt utstruket. Tömt.

Men innan jag hunnit säga något, sade den småskäggige mannen stillsamt att de också valt att parkera här.

Då vaknade jag. Jag vet att Hildur tycker om att analysera drömmar.

Varsågod!

Under sommaren har jag ålagt mig själv en regelbunden uppgift. Jag uppsöker platsen vid en bestämd tid varje vecka.

Medan jag i maj väntade på att de andra skulle komma, såg jag en gammal skolkamrat. Vi gick bara en termin på samma klass i en stor skola i en annan stad men jag tar inte miste på hans utseende. Jag såg honom ju varje skoldag. Jag sade något i stil med att du bor alltså här nuförtiden?

Han svarade något, mycket kort och nästan motvilligt, det var svårt att höra vad. Jag förundrade mig över detta. Inte hade vi varit ovänner även om vi aldrig brukat prata med varandra.

Han arbetade tydligen i butiken i närheten för senare samma dag såg jag honom lämna den, tydligen på hemväg. Nu var han som förvandlad! Han sade glatt något till mig om vädret när jag nickade en hälsning.

Och ändå var det som om han inte kände mig, inte visste vem jag var…

Följande vecka såg jag honom ordna varor i butiken. Jag nickade vänligt men han gick förbi utan att se mig eller så ville han inte se mig. Där fanns ingen annan i hans väg men det var som om han medvetet tittade rakt fram och undvek att se på mig.

Det är märkligt med personlighetens förvandlingar. Men han kunde tydligen ändå ha ett regelbundet arbete i kundbetjäning.

Den fjärde gången jag såg honom var han igen glad och vänlig. Han stod och rökte på trottoaren tillsammans med en flicka som också hörde till personalen, jag hörde dem tala om något bekymmer med varorna.

Jag hörde honom också säga: Min bror har lovat ordna saken.

En mörkhyad man kommer släntrande i varuhusgången, han nästan dansar fram.

Han ler med hela ansiktet som ett Hangökex på reklamskylten i Hangö Norra när gatubelysningen slocknat en mörk novembernatt. Han är så innerligt belåten med hela världen men han är inte berusad.

Han har spetsiga skor, mycket långa skor. Han har en stor, bredbrättad hatt.

En gång för länge sedan läste jag någonstans: ”Ge en neger stora skor och en hatt, så är han nöjd!”

Det är inte lämpligt att skriva på det sättet längre.

Därför antar jag att det finns någon helt annan orsak till hans glädjestrålande, skinande uppsyn.

En förskrämd liten tant hejdade mig på perrongen i Mellanby. Hon satt gömd och hopkrupen i bortersta hörnet men längre bort skränade ett ungdomsgäng.

– De har härjat här länge nu, sade hon. De har slagit sönder skyltar och fönster och jag vågar inte gå dit för att stiga på tåget.

Jag gick ditåt. Jag frågade vad de höll på med men de hörde inte på. En lång räkel i en svart tröja med Mercedesemblemet på bröstet anförde den berusade skaran. Andra hoppade över ett stängsel och placerade föremål på skenorna för expresståget.

Som alla välinformerade läsare vet, har jag ingen telefon. Vad gör det? Jag drog upp handen ur fickan i stället och talade med den.

För handen berättade jag med tydlig röst vilka de var och vad de gjorde. Jag beskrev deras utseende för min hand och uppmanade den att genast komma till platsen.

Min hand var genast införstådd. Och ungdomarna skingrades snabbt som om de hade agnar på vinden.

På kursen för blivande bloggskribenter fick vi lära oss att det viktiga inte är vad vi skriver utan vad folk tror att vi skriver.

– Tusen tack, sade tanten.

FOTOREALISM

Hon är mycket ung och mycket idealistisk och hon har fått ett mycket litet stipendium av en mycket ideell och mycket liten organisation.

Nu skall hon visa sina fotografier i väntrummet på en järnvägsstation.

Jag rekommenderade henne att börja med en retrospektiv utställning.

Varför inte? Det begriper den dummaste, för det begriper även jag, att den vackraste sången om kärleken aldrig kom på pränt. Och hennes bästa fotografier blev aldrig knäppta.

Men nu kunde hon alltså blicka tillbaka längs spåret och redan från början visa världen vad den aldrig sett hos henne.

Hennes man (han är den andra medlemmen) instämde livligt i mitt förslag.

Vilka bilder! Månsken på Kilimanjaro, nytvättad labrador, lekande barn i Shanghais slum.

Jag ser redan bakåt mot vernissagen. Man måste vara annorlunda för att bli något. Och fotografierna hon behöver är gratisvara på nätet.

Tids nog hinner hon ta sina bilder.

Det finns folk som är rädda för hissar.

Fyra kilometer härifrån har man byggt en klunga hus med åtta våningar eller mera. Ett stort problem för arkitekterna är hur folk rör sig upp och ner till och från alla våningarna.

Och ändå är lösningen så enkel – eller lösningarna.

De höghus jag talar om står i vad man närmast kunde kalla en sandgrop, nedanför en hög backe. I det fallet vore det naturliga – om byggarna hade det minsta fantasi – att förse husen med rutschbana.

Den kan gärna vara vindlande och långsam, det bara ökar nöjet och minskar riskerna. Att gå är tungt och tråkigt. Att rutscha ner till butiken gör pensionärer 4-8 månader yngre i en blink. Efter två blinkar kan de kasta alla sina hjärtmediciner.

Men varför – ja, jag vet, i Sverige talar de om ’trappor’ – måste man numrera våningarna på detta viset? Varför inte kalla första våningen den åttonde och tvärtom? Att berätta för svärmor att jag bor på åttonde våningen med en vidunderlig utsikt, det ger ändå en helt annan hemkänsla än ”första våningen, i botten på gropen”. Och de som har anlag för svindel (både kassörer och vanliga mänskor) känner sig mycket lugnare när de kan intala sig själva: ”jag bor ju på första våningen, första våningen, första…”.

Det var två konkreta förslag. Det tredje: bygg husen liggande! Materialkostnaderna förblir de samma och alla lyft blir lägre. Man kan vandra från källaren till åttonde våningen i horisontalplanet, man behöver inte bekymra sig för hur eldsvådan skall komma fram om olyckor sker. Och från fönstren ser man himlen! Tranor! Vilda gäss!

Men när såg ni en arkitekt tänka senast?

Det finns folk som är rädda för hissar.

– – –

( FRIFRAS: Innan Du kastar hjärtmedicinen, rådgör med Din läkare! )

NÅGRA ORD OM SEDVÄNJOR OCH KARAKTÄR I ROVANIEMI RESP. DET FJÄRRAN ARABIEN

– Båtflyktingar från Rovaniemi! sade vattusvenskarna föraktfullt om arbetssökande finländare som kom över till Umeå från Vasa.

Rovaniemi är en stor ort.

I inre och själsligt avseende. Av de mänskor, främst unga män och kvinnor, som i sommar gett mig hjälp och vägledning på vägen, kom en oproportionerligt stor andel från – Rovaniemi.

Jag var aldrig själv där. Staden är stor till ytan och invånarantalet är omkring 35 000, uppskattade en ung dam.

En ung man, vid ett annat tillfälle, gjorde samma bedömning som hon: där uppe i norr hjälper man varandra och tar hand om varandra. Och man lägger inte bort den vanan för att man av en eller annan orsak flyttar till huvudstadsregionen.

Ni vet ju, det där lilla torget i Stapelstaden i Helsingfors – där stod just en tiggare som mjäkigt och högljutt ansatte mig upprepade gånger när jag slagit mig ner i ro för att glo på folk. Han ljög som en muslim om hur han saknade mat och pengar och allt det vanliga, där han stod och sålde en finskspråkig tidning som ger provision.

Jag hade ändå betraktat honom i timmar och dissekerat hans tillvaro i tankarna. Sett sedlarna. Och hans kvinnliga kollega, islamissan som vanligen sitter där, hon är vänlig och glad och alls inte påstridig. Hon ler så varmt och gott och medlidsamt när jag vänder mina tomma fickor ut och in på klingande arabiska. (Vi äro goda vänner.)

Stapelstaden har regionens roligaste muslimer, de har en samlingslokal där och männen går omkring och in och ut i långa kjolar. Då borde man verkligen få glo i fred.

Vattusvenskarna borde för sin del verkligen överväga huruvida det inte hade varit bäst om de senaste decenniernas inflyttningsvåg hade utgjorts av folk från Rovaniemi.

I stället för de som kom.

– – –

P.S. Jag tror jag skall börja med rubriker. Man måste alltid förnya sig, sade fröken Cederfin.