Det finns folk som är rädda för hissar.
Fyra kilometer härifrån har man byggt en klunga hus med åtta våningar eller mera. Ett stort problem för arkitekterna är hur folk rör sig upp och ner till och från alla våningarna.
Och ändå är lösningen så enkel – eller lösningarna.
De höghus jag talar om står i vad man närmast kunde kalla en sandgrop, nedanför en hög backe. I det fallet vore det naturliga – om byggarna hade det minsta fantasi – att förse husen med rutschbana.
Den kan gärna vara vindlande och långsam, det bara ökar nöjet och minskar riskerna. Att gå är tungt och tråkigt. Att rutscha ner till butiken gör pensionärer 4-8 månader yngre i en blink. Efter två blinkar kan de kasta alla sina hjärtmediciner.
Men varför – ja, jag vet, i Sverige talar de om ’trappor’ – måste man numrera våningarna på detta viset? Varför inte kalla första våningen den åttonde och tvärtom? Att berätta för svärmor att jag bor på åttonde våningen med en vidunderlig utsikt, det ger ändå en helt annan hemkänsla än ”första våningen, i botten på gropen”. Och de som har anlag för svindel (både kassörer och vanliga mänskor) känner sig mycket lugnare när de kan intala sig själva: ”jag bor ju på första våningen, första våningen, första…”.
Det var två konkreta förslag. Det tredje: bygg husen liggande! Materialkostnaderna förblir de samma och alla lyft blir lägre. Man kan vandra från källaren till åttonde våningen i horisontalplanet, man behöver inte bekymra sig för hur eldsvådan skall komma fram om olyckor sker. Och från fönstren ser man himlen! Tranor! Vilda gäss!
Men när såg ni en arkitekt tänka senast?
Det finns folk som är rädda för hissar.
– – –
( FRIFRAS: Innan Du kastar hjärtmedicinen, rådgör med Din läkare! )