Det var ett stort hus eller egentligen en grupp av stora bostadshus.
Dem måste jag, i lovliga ärenden, besöka regelbundet i några dagars tid.
Eftersom det var på en av invånarnas uppdrag jag rörde mig där, uppförde jag mig. Mötte jag en granne, hälsade jag. Och allt det där.
Under dessa dagar mötte jag fyra invånare.
Den första såg mig inte, nej, hon låtsades inte se mig. Hon var en ung kvinna med ryggsäck. Vi möttes i trapphuset och jag hälsade artigt.
Hon tittade åt annat håll.
Följande dag kom jag gående uppför backen till huset och då kom där en äldre kvinna. Jag hälsade lika vänligt som vanligt.
Med fjärrskådande blick gick hon rakt framåt utan att notera min existens.
Det finns en novell av Lars Ahlin som heter ”Inga ögon väntar mig”. Den handlar om hur det är när ingen ser dig.
På kvällen samma dag kom där en man, kanske sextio år gammal. Han besvarade inte min hälsning. Han skyndade vidare längs stigen.
Den fjärde var också en man men han hade en rollator. Han gick längs husväggen och jag måste väja när vi möttes. Han såg mig ändå inte. (Hade han kört över mig?)
Att inte bli sedd och inte hörd; ja, det handlar hela denna blogg om. Egentligen. Att inte få något svar. Att ropa i en död skog.
Men efter några dagar var mitt uppdrag slut. Hit skulle jag, antagligen, aldrig återvända. Vad var detta för en plats? Vad var det som drabbat dessa tanter och människor?
Det var hett när jag gick. Jag satte mig på bänken för att ta fram en vattenflaska ur ryggsäcken innan jag gick därifrån för sista gången.
Hej då, hus!
Då kom där en tant som gick långsamt och eftertänksamt.
Hon såg på mig och log.