Camilla vid skiljevägen

Hon det gällde i det föregående höll med mig om att min redogörelse var korrekt i alla detaljer. Men hon opponerade sig mot ordet ’vindikativ’. Inga är hon något hämndgirig, märade hon.

Troligen har hon aldrig läst sanskrit i folkskolan. Den grammatikaliska termen ’vindikativ’ kommer från latinets vincere = segra. Ett vindikativt argument är helt enkelt ett vinnande argument.

Vanligen är det, pga. sakens natur, mycket aktiva satser som böjs i vindikativ presens, t.ex.: ”Hej, hej, här kommer jag med fyrtio nya argument som motbevisar din tes.”

Det förekommer också i aoristus, och uttrycker då en icke-repetitiv händelse av engångskaraktär, t.ex.: ”Där fick du så du teg!”

Pluskvamperfekten av vindikativ aoristus bör man lämna till den högre retoriken. Jag ger endast ett exempel, det är från Ciceros försvarstal efter den misslyckade invasionen av Tarentinum (övers. här):

”Skulle vi allenast hava varit framgångsrika i detta avgörande slag, skulle våra vedersakare havit av detta imaginärt fullbordade faktotum fungit all anledning att draga sig tillbaka (Corpus Brüll. läser: dädan).”

Det var nästan trivsammare i det gamla.

De har flyttat det kommunala biblioteket nu och det är mitt första besök i nybygget. Det är mitt på en vardag och jag tänkte fråga efter Freuds drömtolkning. Men jag ser inte till någon personal.

Däremot finns det skyltar som upplyser mig om att man numera har ”meröppet”. Man viftar med sitt lånekort framför ett elekroniskt öga och dörrar öppnas… dörrar öppnas…

Jag kom till en sal med kunddatorer. Jag försöker starta en av dem men det går inte. Det går inte förrän jag ser att man skall vifta med sitt kort här med. Då surrar den igång.

”Välkommen” står det på rutan – och så ser jag att man öppnar med att presentera min egen blogg för mig.

”Skriv något!” står det.

Jaha, jo, vad skall jag skriva? Men jag börjar på i alla fall och så trycker jag på ”spara”.

En text dyker upp igen. Där står: ”Du har skrivit nästan samma sak en gång förut.” LÄMNA eller STANNA KVAR.

Lämna eller stanna kvar? De orden betyder ju samma sak! Men så översätter jag till högsvenska och förstår.

Jag trycker på LÄMNA. Då får jag en bok i huvudet och vaknar.

Det är Svensk Dikt som fallit från hyllan och innan den nått golvet hinner jag uppfatta en strof ur Tegnérs Mjältsjukan.

Vad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
Dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
Lös-skummande från ytan utav tingen.

Hennes topografiska representation i huvudet lämnar mycket i övrigt att önska.

Klåperska av naturen, är hon livsfarligast bakom ratten på en bil. Inte nog med att hon kör på katter och fotgängare, hon är alldeles ovetande om grundläggande förhållningsregler.

Som nu senast. Jag uppmanade henne före starten att hålla upp ögonen då hon passerar Veikkola i Kyrkslätt.

– Varför det? undrade hon.

Varför! Naturligtvis för att man inte kör med slutna ögon på motorvägen. Men med sin fråga bevisade hon att redan denna nog så vindikativa detalj var henne obekant.

Det skall erkännas att hon körde mig hem. Och jag har redan börjat repa mig. Men med den bristfälliga mentala representationen av topografiska förhållanden jag i början alluderade på förhåller det sig så: hon ringde efteråt och berättade om sina äventyr på hemvägen. Hon har en navigator som hon av misstag installerat uppochner i bilen, och den vägledde henne först över tvåhundrafyrtio kilometer i motsatt riktning, därefter trehundra kilometer i samtliga väderstreck.

En mångstämmig detalj: den automatiska rösten i sagda navigator hördes, veterligen för första gången i teknikens historia, säga: ”Suck! Jag ger upp…”.

Hon kom därför att besöka sådana helt onödiga orter som Orimattila, Vittisbofjärd och Gustav Adolfs. Hon passerade Vederlax, Fredrikshamn och Hiitola. Hon stannade inte ens i Nämpnäs, Hattula eller Box.

Det förundrar mig att hon kom hem. Men det beror uteslutande på att hon på min uppmaning – det var just när hon ringde från Toijala – bromsade, stannade, uppsökte och rådfrågade en person som bor under järnvägsbron därstädes. Han är i allo pålitlig och respektabel, jag känner honom sedan gammalt, och jag nödgade henne att låta honom köra henne hem.

Vilket han sedan gjorde utan distraktioner.

Nu vet jag med alldeles överväldigande precision att hon läser detta. Och jag frågar därför retoriskt: är det inte en sann relation? Är den inte sann!

Jag läser inte tidningar och jag har varken radio eller TV. Därför är jag ofta ovetande om många nyheter.

Jag visste ingenting om skådespelarstrejken förrän jag blev upplyst om den en natt.

Jag hade somnat som vanligt – exakt när och hur, det vet jag inte. Som så ofta förr drömde jag att jag befann mig i ett hus där jag bodde i barndomen.

Det var tomt. Alldeles tomt. Jag vandrade omkring i rummen och fann att allt var så märkvärdigt realistiskt. Allt var som det är i vaket tillstånd.

När jag kom ut på gården, satt grannpojken där. Men han bara satt. Han läste inte ens Helsingin Sanomat som han brukade och han svarade inte på mitt tilltal.

Jag gick vidare till grannens. Grannasfar och -mor satt stilla i stugköket. Inte heller de yttrade ett ord.

Detsamma upprepades med mina syskon. Mina föräldrar. Mina lärare. Småningom med allt flera medlemmar av familj och släkt och vänner och studie- och arbetskamrater. Slöa och apatiska var de alla och inte ett ord fick jag ur dem.

Till slut tänkte jag att jag måste agera själv, på något sätt. Jag försökte improvisera något slags befängd handling – sådär som i drömmen. Jag skulle just flyga mot taket då där var en okänd man som ingrep! En okänd karl med en bindel på armen, med tankeöverföring lät han förstå att det inte gick för sig med någon som helst aktivitet just nu.

Jag gav upp.

Hur det fortsatte minns jag inte men jag vaknade sent. För första gången på mycket länge kände jag mig också utvilad. Fortsätter strejken? Det vet jag inte, det rör mig inte, det bryr jag mig inte om.

Vid infarten till min sjö finns en stor informationstavla, som ingen kan passera utan att se förbudssymbolerna. Inga hundar. Förbjudet att fiska, att röka, att tälta.

Sent på hösten är här folktomt men ibland kommer någon vilsegången tant med en hund. De ger sig dock iväg rätt snabbt. Förra veckan stod en gul man på klippan och kastfiskade. Men han hade inget för det.

Det är överträdelser som man får räkna med. Däremot kan jag nu berätta om ett ovanligare fall.

Det var en hund och den kom utan sällskap. En stor, ljusbrun hund. Inte gjorde den något förtret och den sprang förbi mig upp på klippan och stod där och tittade ut över vattnet. Fåglarna blir förstås skrämda men det är värre på våren med alla ungarna.

Den hade väl rymt.

Jag var just på väg hem då jag såg vad hunden gjorde. På något vis hade den manövrerat ett långt spö, ett gammaldags bambuspö, med tassarna och nu satt den och fiskade!

Ett dubbelt brott, alltså. Borde jag ingripa? Jag satte mig på tänkarbänken och överlade med mitt sämre jag men det bättre vann som vanligt.

Och vem kunde jag väl rapportera det till om hunden inte brydde sig om min admonition? ”En hund som fiskar” – ja, jag vet hur poliser och ordningsmän resonerar vid sådana anmälningar.

Så jag reste mig igen för att gå. Då såg jag tältet!

Hunden hade slagit upp ett tält på den lilla gräsplätten nedanför. Ett litet, kupolformat tält, jag tror att de på något sätt är nästan självuppresande, men ändå… jag har aldrig tidigare sett en hund göra sådana saker.

Det med tältandet fick mig i alla fall att göra slag i saken. Ett trefaldigt brott! Jag gick fram till tältet, hunden var där inne, den tycktes inte lägga märke till mig – inte förrän jag slog upp tältdörren, då hajade den till.

Den tittade skrämt på mig med stora och vädjande hundögon. Den sade med ynklig röst:

– Du talar väl inte om för husse att jag röker?

Medan den ännu är i färskt minne, plockar jag upp tråden från det föregående.

– Jag har blivit så glömsig, sade en man till mig, jämnårig. Men han är tysk och han har kanske aldrig fått lära sig vad vi djärvs kalla det rätta ordet.

Min mor kom ihåg årtalen för de tre puniska krigen. Olärda mänskor skulle säga att hon aldrig hade användning för denna kunskap, men det hade hon ju: den du läser just nu.

Konsten att glömma är stor. Den kommer visserligen med åldrandet men man kan också påskynda den. Medveten glömska är ett prerogativ som röner alltför litet uppskattning i vårt överinformerade samhälle. Den kommer med åren och ryms inte på en dator.

Multiplikationstabellen skall förgå, franska revolutionen med den. Till min glädje har jag börjat tappa finska ord – vad gjorde jag någonsin med dem?

Ö är borta, Ä och Å. Z hade jag inte heller mycket glädje av, inte heller av Y, än mindre av X.

Vad är kvar ens av alfabetet till sist, jag menar, till allra, allra sist? När E och D saknar betydelse. När också det arga minnet av C. förbleknat?

Abba! Fader!

INL.

Nu är det höst och nätterna blir kallare igen. Mänskorna vänder åter från sina sommarnöjen till stadens hank och stör. Odalmannen fröjdas åt skörden och barnens ögon tindrar preliminärt med anledning av den inkommande julen.

AVH.

När jag gick i skolan, betonade vår modersmålslärarinna betydelsen av en klar disposition. Det gjorde hon rätt i. Ty hur skulle livet se ut om inte allting ordnades enligt sådana förnuftiga principer? De kära små flyttfåglarna flöge baklänges, i strid med alla aerodynamikens lagar. I tilltufsad fjäderdräkt anlände de sedan till Söderns varma länder, ur stånd att av idel utmattning på vederbörligt vis hänge sig åt njutningen av den tropiska solens frukter.

Hon ville också understryka, att vi icke borde slarva med uttalet av modersmålet. Ty, sade hon, det är skillnad på ’räv’ och ’rev’. När hon därefter uppmanade oss att i praktiska övningar demonstrera denna skillnad, minns jag att vi ömkligen misslyckades.

Men hennes ansträngningar var alls icke förgäves! Kunskapstillägnandet är en livslång process som fortgår också i hög ålder. Detta ville vår avhållna lärarinna inskärpa hos oss alla.

AVSL.

Hon hade åtminstone en eläv som ler så lenge han läver.

Alfabetets användning anar aporna aldrig, hävdar ett beflaxat ord.

Men med mänskorna manifesteras möjligheterna maximalt, menar man måhända.

Och ändå är de så onödiga. Tre vokaler räcker gott: a, e, o.

Bland konsonanterna är b och p onödiga upprepningar, s och z likaså, och det som inte kan sägas med både f och v, kan man lika gärna hålla inne med. Och dubbelskrivningar.

För att inte tala om w, x, y osv.

Iak vet at tet ente ar nakon no ensekt men kamla tol okso at oprepas. Enklare tankentport skonar melion.

Nå, detdär med abstrakta släktskap i det föregående, jag vet att dom påstår att det föreligger ett matrilinealt samband mellan det man lär sig och antalet gånger man tragglar glosorna.

Det stämmer inte. Repetitio non est mater studiorum, inte pater en gång. Om så vore fallet skulle man glömma allt man inhämtar första och enda gången.

Repetitio kan på sin höjd vara mater stultorum, för engångsupplevelserna bevisar att…

Att…

För första gången märker jag att jag vid författandet av ett blogginlägg helt glömt bort vad jag tänkte säga.

De färdigbetalda anslutningarna är nog bra, för de medför att man pratar betydligt mindre. Tolv samtal av elva är helt onödiga, den man vill ha tag i ringer ändå upp förr eller senare. Om det är en träffansvärd person. (Ringer hon inte upp, är hon ju inte tr.)

Naturligtvis finns det också nackdelar, det gäller ju en jordisk företeelse. Härförleden hade jag fått ett intressant anbud om delägarskap i en guldgruva i Zimbabwe och skulle just ringa och slå till innan dödlinjen. Men samtalet bröts medan jag sökte efter ”javisst” i ett kinesiskt konversationslexikon. Och innan jag hunnit fram till R-kiosken i centrum efter mera ladd, var klockan redan fyra minuter för sent.

Jag förlorade kanske 2-3 miljoner afrikanska ƶloty på den saken. Men det får jag ju aldrig veta med säkerhet och det kompenseras mer än väl av Tystnaden, småkusin till Eftertänksamheten och Besinningen.