Hon det gällde i det föregående höll med mig om att min redogörelse var korrekt i alla detaljer. Men hon opponerade sig mot ordet ’vindikativ’. Inga är hon något hämndgirig, märade hon.
Troligen har hon aldrig läst sanskrit i folkskolan. Den grammatikaliska termen ’vindikativ’ kommer från latinets vincere = segra. Ett vindikativt argument är helt enkelt ett vinnande argument.
Vanligen är det, pga. sakens natur, mycket aktiva satser som böjs i vindikativ presens, t.ex.: ”Hej, hej, här kommer jag med fyrtio nya argument som motbevisar din tes.”
Det förekommer också i aoristus, och uttrycker då en icke-repetitiv händelse av engångskaraktär, t.ex.: ”Där fick du så du teg!”
Pluskvamperfekten av vindikativ aoristus bör man lämna till den högre retoriken. Jag ger endast ett exempel, det är från Ciceros försvarstal efter den misslyckade invasionen av Tarentinum (övers. här):
”Skulle vi allenast hava varit framgångsrika i detta avgörande slag, skulle våra vedersakare havit av detta imaginärt fullbordade faktotum fungit all anledning att draga sig tillbaka (Corpus Brüll. läser: dädan).”