Det var nästan trivsammare i det gamla.
De har flyttat det kommunala biblioteket nu och det är mitt första besök i nybygget. Det är mitt på en vardag och jag tänkte fråga efter Freuds drömtolkning. Men jag ser inte till någon personal.
Däremot finns det skyltar som upplyser mig om att man numera har ”meröppet”. Man viftar med sitt lånekort framför ett elekroniskt öga och dörrar öppnas… dörrar öppnas…
Jag kom till en sal med kunddatorer. Jag försöker starta en av dem men det går inte. Det går inte förrän jag ser att man skall vifta med sitt kort här med. Då surrar den igång.
”Välkommen” står det på rutan – och så ser jag att man öppnar med att presentera min egen blogg för mig.
”Skriv något!” står det.
Jaha, jo, vad skall jag skriva? Men jag börjar på i alla fall och så trycker jag på ”spara”.
En text dyker upp igen. Där står: ”Du har skrivit nästan samma sak en gång förut.” LÄMNA eller STANNA KVAR.
Lämna eller stanna kvar? De orden betyder ju samma sak! Men så översätter jag till högsvenska och förstår.
Jag trycker på LÄMNA. Då får jag en bok i huvudet och vaknar.
Det är Svensk Dikt som fallit från hyllan och innan den nått golvet hinner jag uppfatta en strof ur Tegnérs Mjältsjukan.
Vad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
Dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
Lös-skummande från ytan utav tingen.