Hennes topografiska representation i huvudet lämnar mycket i övrigt att önska.
Klåperska av naturen, är hon livsfarligast bakom ratten på en bil. Inte nog med att hon kör på katter och fotgängare, hon är alldeles ovetande om grundläggande förhållningsregler.
Som nu senast. Jag uppmanade henne före starten att hålla upp ögonen då hon passerar Veikkola i Kyrkslätt.
– Varför det? undrade hon.
Varför! Naturligtvis för att man inte kör med slutna ögon på motorvägen. Men med sin fråga bevisade hon att redan denna nog så vindikativa detalj var henne obekant.
Det skall erkännas att hon körde mig hem. Och jag har redan börjat repa mig. Men med den bristfälliga mentala representationen av topografiska förhållanden jag i början alluderade på förhåller det sig så: hon ringde efteråt och berättade om sina äventyr på hemvägen. Hon har en navigator som hon av misstag installerat uppochner i bilen, och den vägledde henne först över tvåhundrafyrtio kilometer i motsatt riktning, därefter trehundra kilometer i samtliga väderstreck.
En mångstämmig detalj: den automatiska rösten i sagda navigator hördes, veterligen för första gången i teknikens historia, säga: ”Suck! Jag ger upp…”.
Hon kom därför att besöka sådana helt onödiga orter som Orimattila, Vittisbofjärd och Gustav Adolfs. Hon passerade Vederlax, Fredrikshamn och Hiitola. Hon stannade inte ens i Nämpnäs, Hattula eller Box.
Det förundrar mig att hon kom hem. Men det beror uteslutande på att hon på min uppmaning – det var just när hon ringde från Toijala – bromsade, stannade, uppsökte och rådfrågade en person som bor under järnvägsbron därstädes. Han är i allo pålitlig och respektabel, jag känner honom sedan gammalt, och jag nödgade henne att låta honom köra henne hem.
Vilket han sedan gjorde utan distraktioner.
Nu vet jag med alldeles överväldigande precision att hon läser detta. Och jag frågar därför retoriskt: är det inte en sann relation? Är den inte sann!