Camilla vid skiljevägen

Vägabulun väckte mig. Marken skakade och jag öppnade ögonen. Förutsättningslöst kastade jag en blick på almanackan och insåg vad jag redan visste: det var varken torsdag eller fredag, det var den nya filosofins tid. Det var det rena väsensskådandets dag som öppnade sig framför min nyskapade blick.

Med en fenomenologisk ansats lämnade jag sängen och tog itu med det a priorigivna morgonkaffet. Jag satte världen med skorpan inom parentes och hällde litet epoché i den heta men namnlösa brygden.

Nyfiket såg jag mig om i halvdagern. En genomskinlig substans, den mänskorna kallar ’fönster’, tillät mig inblick i släktets allvaro. Jag skådade snöflingorna och spåren efter bulun. Jag skådade avtryck som bristfälligt percipierande animaliska enheter kvarlämnat.

Nog är det märkligt.

Jag hade drömt att Husserl själv höll lektioner i min gamla skola. Där var också Päivi och Vuokko – hur kunde jag glömma dem! – och beslutsamt och med en knax bröt jag mitt löfte och föresats att inte än en gång i sinnevärlden publicera en bloggdrömparallell till det obrutna medvetandeflödet.

(Pirkko var också där.)

Halvt ihjälskjuten av en ljusröd man i vassen lämnar jag skyndsamt den våta valplatsen. Han förrättar sin andjakt och jag är en hårsmån från att kunna ha fått känna mig träffad.

Men det är en mycket lång mån, för den skulle involvera att han siktar och skjuter på mig och varför skulle han nu det, tror du? Det är förbjudet i ordningsstadgan. Där fanns en and.

Där på vägen blir jag i stället varse ett omotiverat gammalt träslott. Det har inte sett sina bästa dagar (för hus har inga synorgan) och blickar nu med söndriga ögon och flagande mål in i den folktomma skogen.

Men mitt på den övergivna gården står där en staty av en hjortkalv i det långa gräset. Den är så välbevarad och naturell att jag närmar mig den för att se om konstnärens graverade namn finns att läsa och då hoppar den iväg. (Om den var försedd med signatur, får jag därför kanske aldrig veta det.)

Man jagar nu.

Men varför skjuter man då inte hundar? En hjort finns det ändå mening med, och änder likaså. Ack, en dag utlyser man hundjakt den 1 september och de röda mössorna fyller gator och trottoarer med skallande skott. Sedan släpar man inte längre dessa stackars varelser längs trafiklederna. Köttet kastas för katterna.

Grymt? Ja, det tycker hjorten också. Och en enda and. Men ännu grymmare att hålla djur som prydnadssaker och emotionella gisslan. Ett skott eller ett livslångt lidande.

Där finns en glasad inbalkning men i den är luften så inpyrd av svordomar, att jag inte kan sitta där. Dessutom röker de, vilket också skadar hjärtat.

Men där fanns en annan liten angränsande inbalkning som var helt tom – den var nämligen avsedd för rökare. Jag satte mig där och när jag betraktade männen bakom glaset, såg jag honom genast.

Det var Raskolnikov.

Jag har inte träffat honom tidigare men det finns ett porträtt på pärmen till den senaste upplagan av Brott och straff.

Han var mycket porträttlik. Långt hår, långt skägg, magert ansikte och djupt liggande ögon. Fast det var ovanligt varmt här i början av november, hade han en svart tröja, ovanpå den en svartvitrutig skjorta och därtill ännu en svart jacka.

Han sade ingenting åt någon men han rökte med ett munstycke, långa cigarretter. Jag försökte avgöra om Marmeladov satt i närheten, det är möjligt, men jag kunde inte avgöra vem av männen det var i så fall. (Hade Marmeladov lång, spetsig näsa och d:o haka?)

Ofta förde Raskolnikov sina långa fingrar mot halsen och jag antog att han betänkte straffet för det brott han ämnade begå. Men så hostade han skrällande och jag tror att det var hans krämpor som fick honom att trycka vänstra handen mot halsen och hjärtat. Hans hosta fick honom också att böja sig djupt framåt var gång.

Borde jag ha gett mig till känna? Ibland kastade Raskolnikov en flyktig blick åt mitt håll men tycktes inte känna igen mig. Och även om han läser bloggen regelbundet, vet han ju inte hur jag ser ut.

Mest väntade jag på att få se en glimt av Sonja men bland de yngre kvinnor som gick förbi, fanns det ingen som hade ens den ringaste likhet med henne.

Så jag gick. När jag passerade Raskolnikov, sade jag med låg röst: Ja vse snaju.

Han har en förunderlig självbehärskning. Bara en lätt förvåning, sedan tände han en ny cigarrett.

Jag satt och skrev med en kopp kaffe framför mig när Terhi dök upp.
– Hej, sade hon, vad håller du på med? Får jag slå mig ner?
– Javisst, sade jag. Jag skriver.
– Vad skriver du? Får jag läsa?
Jag lät henne läsa början:
”Jag satt och skrev med en kopp kaffe framför mig när Terhi dök upp.
– Hej, sade hon, vad håller du på med? Får jag slå mig ner?”
– Märkligt, sade Terhi. Fast jag heter ju inte Terhi.
– Det vet jag väl. Men den här bloggen är offentlig och jag visste inte om du ville lämna ut ditt namn.
– Du kan kalla mig Marianne. Det är mitt andra namn. Terhi är ju en båt. Jag vill inte ha samma namn som en båt!
– Är det det? sade jag. Jag kände en flicka som hette Terhi, hon gick i samma skola en gång. Men hon liknade inte en båt.
– Glöm det, sade Marianne. Men hur visste du att jag – eller Terhi – skulle komma och vad jag skulle säga?
– Det kunde jag inte veta. Men den här bloggen har tidsinställning så att allt man skriver kan publiceras i förtid, om man så vill.
– Så om du skriver om det som händer i kväll, kan du gå hit och läsa det redan på morgonen? Och så vet du det på förhand?
– Ja, sade jag. Det är så det går till. Har du haft en båt någon gång? När jag arbetade på en lastångare i Guatemala drömde jag alltid om att få ett eg…
– Har du varit i Guatemala? sade Terhi.
– Nej, egentligen inte. Varför undrar du?
– Därför, sade Marianne, att jag själv har arbetat på en lastångare i Guatemala. Egentligen fick jag tjänsten därför att den tidigare innehavaren hoppat av. Han hade berättat för kaptenen att han skulle börja skriva ’bloggar’ i stället. På den tiden visste ingen vad en ’blogg’ är för något.
– Nej, sade jag, var det du? Jag såg dig faktiskt på kajen när du äntrade lejdaren. Nej, bloggarna kom långt senare. Därför kunde jag inte skriva något alls utan jag for hem i stället.
– Det blev en besvikelse för dig? undrade Marianne.
– Värre har man varit med om. Vad gjorde du på fartyget – vänta nu, det hette Kormoran.
– Just det! Jag var chefskock. Det var inte så tungt, det var ju en mycket liten besättning.
– Vill du överta bloggen för en stund och berätta om ditt äventyr?
– Det kan jag göra. Var börjar man?
– Xxx xxxx xxx xxxxx
– Vänta en stund, jag skall ta bort vuxenlåset. Det är min yngsta dotter som tycker att det jag skriver är så barnsligt…
– Klart? Då börjar jag?
”Jag satt och skrev med en kopp kaffe framför mig när Terhi dök upp.
– Hej, sade hon, vad håller du på med? Får jag slå mig ner?”
– Det där skrev jag redan. Du måste…
– Nej, det där är inte din text. Det var jag som skrev det. Det är en helt ny text fast med precis samma innehåll. Jag satt i skeppsköket när jungmannen dök upp och hon hette också Terhi.
– Inte var det väl Terhi Tegelström? Hon hette ’Marianne’ i andra namn.
– Just hon! Vi är systrar fast hon bor i Kapstaden.
– Ett sådant sammanträffande! Men fortsätt för all del.
”Javisst, sade jag. Jag skriver.
– Vad skriver du? Får jag läsa?
Jag lät henne läsa början:
”Jag satt och skrev med en kopp kaffe framför mig när Terhi dök upp.
– Hej, sade hon, vad håller du på med? Får jag slå mig ner?” ”
– Det är en bra början, sade jag. Just så skulle jag också ha uttryckt mig. Och sedan?
– Sedan? Sedan kommer jag inte på något mera. Inspirationen tog slut.
– Vill du att jag hämtar en kopp till? Jag tror att om jag får citera din text så kan jag använda den redan i morgon.
– I morgon? Vad är det för dag i morgon?
– Onsdag. Onsdagen den 22 november.
– Det är det ju idag, sade Marianne. Javisst, den är tidsinställd! Nu klottade jag på bordet… och skärmen… ursäkta, jag skall torka bort det…
– Nej, rör inte skärmen! Låt det torka. Jag startar om den:
”Jag satt och skrev med en kopp kaffe framför mig när Terhi dök upp.
– Hej, sade hon, vad håller du på med? Får jag slå mig ner?”
– Jag läser, sade jag. Det är Falskmyntarna av André Gide. Har du läst den?
– Ja, sade Terhi. Den fanns i skeppsbiblioteket på Kormoran. Jag läste den där. Det var min syster som rekommenderade den. Hon tyckte att…

Forts. i morgon

När jag fann henne, var hon svårt tatuerad.

Man hade lämnat henne berusad på en parkbänk, där hon halvlåg, illa tilltygad. Från hakan gick en stor, blå tatuering över hela framsidan av halsen och nedåt. Hon hade märken också på händerna och, utan tvekan, även på andra delar av kroppen som nu nödtorftigt skyldes av kläderna.

Jag har sällan sett ett offer i lika bedrövligt tillstånd. En ring (!) hade trätts genom hennes näsa och även i öronen fanns stora hål, öronsnibbarna var utdragna och dinglande föremål hängde i dem.

Hennes hår hade man delvis rakat av, resten stod rakt upp, och det hade vanställts i olika bjärta färger. Missdådarna hade hånfullt klätt henne i skor med groteskt höga klackar, för små byxor och en blus som också var alldeles för liten och inte skylde magen. Byxorna var sönderrivna med stora hål på knäna.

Hennes tal var sluddrande och illa skadat – hjärnan var tydligen angripen. Det bestod nämligen till största delen av svordomar och kraftuttryck, hjärnans verbala centra var uppenbarligen skadat. Var det tatuerarna som varit i farten? Hade samma förövare som färgat och rakat hennes hår också åstadkommit denna skada?

Det återstår för myndigheterna att utreda. Jag har ringt ambulansen och polisen. Håret kan återställas, rakas bort och växa ut igen, och metallen i näsa och öron avlägsnas. Nya kläder kan hon också få. Jag tror att öronen kan opereras, ny hud transplanteras dit och ärren döljas med en lämplig frisyr.

Hon är ung och prognosen är därför god. Men fullt frisk kommer hon aldrig att bli. Jag har sett en flicka som utsatts för tatueringar på händerna – hon har försökt få dem avlägsnade men bleka spår finns ännu… nu kommer de! Nu bromsar de in och skyndar fram till henne!

VAD!!! ”Inga orsaker till ingripande.”

Är ambulanspersonalen mutad??? Är också poliserna korrumperade??? Är det ingen som ser vad de gjort med henne!!! Hör de inte hur hon talar???

Ja, jag skall sluta med denna parallella drömblogg. Det finns annars en risk för att den tjänar något förnuftigt syfte.

Men först måste jag berätta om ett samtal jag avlyssnade mellan två drömgestalter.

Den ena berättade att den i vaket tillstånd läst min blogg. Den sade att allt jag skrev lät mycket förnuftigt och följdriktigt.

Den andra gestalten konstaterade för sin del att det är märkligt med dessa momentana tillstånd av vakenhet. Men de far som strömmar! sade den. Och så berättade den en historia om vad den själv upplevt som vaken.

Den historien skall jag inte upprepa, jag har glömt den, men rolig måste den ha varit. För de skrattade båda så länge och hjärtligt att de somnade.

En kyrkoherde i åminnelse, hos vilken jag en gång ätit strömming, vände sig till sin hustru med frågan: ”Vad var det du hette nu igen?”

Glömska av namn på närstående är ändå sällsynt. Poeter vet berätta om namnlöshet: Hj. Gullberg försäkrar att han inte har något namn efter sin död, som flingan utanför fönstret. Förgäves ropar vi. Nils Ferlins barn har tappat både namn och lapp. Birger Sjöberg finner namnet vara ovidkommande, efteråt.

Jag har hört en nära anhörig fråga vad klockan är. Han hade den framför sig men kunde inte kombinera visarnas ställning med de aktuella siffrorna. Först efter en stund återkom förmågan.

Kinnunen i det föregående inlägget bor i ett sammanhang.

Adam namngav alla djur före syndafallet och de fick därför benämningar som fullkomligt motsvarade deras väsen. Efter fallet och efter floden har dessa namn allt mera förfuskats och förvanskats. Det är en fortgående utveckling, språken minskar inte i antal och dör ut, utan förvirringen blir allt större och därmed också den inbördes förståelsen? Jag avser då det egentliga, väsentliga språket – inte dessa växlande och hörbara idiom vilkas antal däremot krymper för att möjliggöra internationell gemenskap i ytlighet och meningslöshet.

Det man kallar ’svenska’ eller ’italienska’ tillåter kanske något slags begriplighet språkfränder emellan men man lägger in allt mera åtskilda innebörder i orden. Detta gäller särskilt begrepp med en viktig och bestående innebörd, sådana som ’trohet’, ’synd’ och ’samvete’.

Sådana ord handlar bloggen om.

Första gången jag hörde talas om fru Mögelberg var när hon hade problem med sitt hus. Hon lät sätta in en annons i tidningen: ”Vi har fuktskador i huset och vet inte vad som orsakat dem. Om någon har en lösning på vårt problem, ber vi honom eller henne sätta sig i förbindelse med denna tidnings redaktion.”

Fru Mögelberg själv drabbades av symptom. Men det var inte det värsta, berättar hon med hes röst för alla som vill höra på. Och några till som satt vid borden bredvid. Det var en rörmokare, en pensionerad FN-officer, en jordbrukare och jag.

– Det värsta var att vi inte fick den ersättning för skadorna som med rätta borde ha tillkommit oss! sade hon. Skicka hit buteljen.

Det var länge sedan som detta hände men det grämer fortfarande fru Mögelberg. Hon nämner det så ofta att folk i trakten börjat förvränga hennes efternamn. De kallar henne Lindholm eller Blomqvist eller något annat lika fult.

Fru Lindh… förlåt, fru Mögelbergs man drabbades också men han blev vis av skadan. Och han har inga fysiska symptom. Han håller sig tyst men solidarisk i bakgrunden medan folkhopen utanför för oväsen. De anförs av en greve av okänt ursprung som sårades i en strid. Folk trodde redan han var död men han kom åter och framförde hastigt och oväntat ett frieri till paret Mögelbergs dotter.

– Min dotter slog ihjäl två personer, berättar fru Mögelberg. De kom ridande invid klyftan en mörk natt och hon slog ihjäl dem med en stör. Sedan tog hon pengar av de döda men inte mera än att alla trodde att det rörde sig om en olycka. Skicka hit buteljen.

– Vi vill träffa borgmästaren! ropar man i folkhopen. Soldaterna är oberörda. Men en av dem undrar: är inte också du från Snappertuna? Nej, det är jag inte, svarar mannen. Jag är från Tenala!

Fru Mögelberg övergår till att berätta om björnjakten. Som ni alla vet, finns det inget farligare än en björn som fått smak på kött. Vi gav oss iväg, allihopa, för att söka upp björnen i dess rede sedan vi sett spåren.

Nu hörs en skottsalva utanför fönstret. Jag vaknar av ljudet. Jag ser att det inte var ett skott utan det var en bok med ett urval noveller som fallit på golvet när jag somnade.

Skicka hit buteljen!

Det är få av oss som verkligen satt sig in i den situationen, att vi skulle heta Kinnunen i efternamn.

Varför?

Namnet är ovanligt utomlands, särskilt som förnamn. Men i Finland är det ingalunda ovanligt och på det lokala postkontoret i, låt oss säga Jyväskylä, skulle en försändelse adresserad till en sådan person inte väcka någon särskild uppmärksamhet.

Vad beror då vår bristande fantasi och föreställningsförmåga på?

Om jag kommer hem efter att ha proberat en ny jaktfalk eller efter en ansträngande dag i saltgruvorna och finner att mitt eget namn på dörren ersatts med ett ’Kinnunen’, hur skulle jag då reagera?

Förutsatt att det inte rör sig om något slags försök till skämt och att mitt nya efternamn sedermera skulle bekräftas av andra, oberoende och officiella instanser, förutskickar jag att det dock skulle ta en viss tid att vänja sig vid detta nya.

Och ändå heter många så – kanske ett dussin eller flera av denna bloggs regelbundna läsare! De har hela sitt medvetna liv, i de flesta fall, tillägnat sig och begagnat detta efternamn ’Kinnunen’ utan att desto mera reflektera över saken. De har undertecknat skuldebrev och olika slags attester med den stora bokstaven ’K’ i varierande utförande och de har samvetsgrant präntat sitt ’innunen’ efter denna. De har eventuellt fått höra lärares och uppsyningsmäns admonition: ”NN Kinnunen! Upphör genast med detta beteende!”

Min tanke går osökt till Jorma Kinnunen, som vann silvermedaljen i spjutkastning vid olympiska spelen i Mexiko år 1968. (Också hans son och sonson är spjutkastare.) Hans resultat 92,70 var en tid världsrekord även om ryssen/letten Janis Lusis kom i oroväckande närhet – endast några centimeter sämre.

Jag tror dock att det är få som längre minns honom och hans prestationer. Och detta var en högst personlig anknytning; med själva saken har den ingenting att göra.

Hur skulle det vara att heta ’Kinnunen’? Sänd in era tankar och ev. egna erfarenheter till denna blogg. (Bidrag av personer med efternamn som ’Höök’, ’Asikainen’ eller något annat, hör just nu inte till det jag efterlyser.)

Saken är av rent vetenskapligt intresse för den som skriver detta. Ingenting mänskligt bör vara mig främmande.

– Det lö-, sade han, nar sig att låsa cykeln.

– Ja…, sade jag tveksamt.

Vi stod utanför butiken. Det var en hjälpsam själ i en liten kropp. Han berättade att man stulit inte mindre än fyra sådana där treeuroscyklar för honom.

Jag betvivlade att min var värd så mycket men han försäkrade att folk stjäl dem bara för ofogets skull. Och det argumentet trodde jag på, med min omfattande mänskokännedom.

Så jag låste och gick in. (”Det skulle löna sig att skaffa ett bättre slanglås.”)

En expedit radade in bröd i hyllan. Den vänliga själen hjälpte honom med anvisningar. Det lönar sig att rada dem så och inte så!

Sedan skramlade han vidare till inlämningen för tomburkar. Han påkallade uppmärksamheten hos en annan expedit. Han ville upplysa dem om det verkligt behjärtansvärda i det ändamål som kunde gynnas medelst tryckande å en knapp. Det lönar sig nämligen att vara givmild, det är bra för miljön.

Expediten lösgjorde sig. Själavandringen fortsatte.

Han berättade hur man producerar mjölk och vilka godsaker som är de populäraste. Det lönar sig att placera dem rätt.

Vid kassan utbredde han sig om det dagspolitiska läget, härtill inspirerad av pestflaggornas rubriker. Det skulle löna sig för dem att sluta kriga.

Jag stod i kön bakom honom. Han tittade på mitt inköp och tystnade.

Den 4 oktober berättade jag varför.

Det lönar sig att läsa det.