Jag satt och skrev med en kopp kaffe framför mig när Terhi dök upp.
– Hej, sade hon, vad håller du på med? Får jag slå mig ner?
– Javisst, sade jag. Jag skriver.
– Vad skriver du? Får jag läsa?
Jag lät henne läsa början:
”Jag satt och skrev med en kopp kaffe framför mig när Terhi dök upp.
– Hej, sade hon, vad håller du på med? Får jag slå mig ner?”
– Märkligt, sade Terhi. Fast jag heter ju inte Terhi.
– Det vet jag väl. Men den här bloggen är offentlig och jag visste inte om du ville lämna ut ditt namn.
– Du kan kalla mig Marianne. Det är mitt andra namn. Terhi är ju en båt. Jag vill inte ha samma namn som en båt!
– Är det det? sade jag. Jag kände en flicka som hette Terhi, hon gick i samma skola en gång. Men hon liknade inte en båt.
– Glöm det, sade Marianne. Men hur visste du att jag – eller Terhi – skulle komma och vad jag skulle säga?
– Det kunde jag inte veta. Men den här bloggen har tidsinställning så att allt man skriver kan publiceras i förtid, om man så vill.
– Så om du skriver om det som händer i kväll, kan du gå hit och läsa det redan på morgonen? Och så vet du det på förhand?
– Ja, sade jag. Det är så det går till. Har du haft en båt någon gång? När jag arbetade på en lastångare i Guatemala drömde jag alltid om att få ett eg…
– Har du varit i Guatemala? sade Terhi.
– Nej, egentligen inte. Varför undrar du?
– Därför, sade Marianne, att jag själv har arbetat på en lastångare i Guatemala. Egentligen fick jag tjänsten därför att den tidigare innehavaren hoppat av. Han hade berättat för kaptenen att han skulle börja skriva ’bloggar’ i stället. På den tiden visste ingen vad en ’blogg’ är för något.
– Nej, sade jag, var det du? Jag såg dig faktiskt på kajen när du äntrade lejdaren. Nej, bloggarna kom långt senare. Därför kunde jag inte skriva något alls utan jag for hem i stället.
– Det blev en besvikelse för dig? undrade Marianne.
– Värre har man varit med om. Vad gjorde du på fartyget – vänta nu, det hette Kormoran.
– Just det! Jag var chefskock. Det var inte så tungt, det var ju en mycket liten besättning.
– Vill du överta bloggen för en stund och berätta om ditt äventyr?
– Det kan jag göra. Var börjar man?
– Xxx xxxx xxx xxxxx
– Vänta en stund, jag skall ta bort vuxenlåset. Det är min yngsta dotter som tycker att det jag skriver är så barnsligt…
– Klart? Då börjar jag?
”Jag satt och skrev med en kopp kaffe framför mig när Terhi dök upp.
– Hej, sade hon, vad håller du på med? Får jag slå mig ner?”
– Det där skrev jag redan. Du måste…
– Nej, det där är inte din text. Det var jag som skrev det. Det är en helt ny text fast med precis samma innehåll. Jag satt i skeppsköket när jungmannen dök upp och hon hette också Terhi.
– Inte var det väl Terhi Tegelström? Hon hette ’Marianne’ i andra namn.
– Just hon! Vi är systrar fast hon bor i Kapstaden.
– Ett sådant sammanträffande! Men fortsätt för all del.
”Javisst, sade jag. Jag skriver.
– Vad skriver du? Får jag läsa?
Jag lät henne läsa början:
”Jag satt och skrev med en kopp kaffe framför mig när Terhi dök upp.
– Hej, sade hon, vad håller du på med? Får jag slå mig ner?” ”
– Det är en bra början, sade jag. Just så skulle jag också ha uttryckt mig. Och sedan?
– Sedan? Sedan kommer jag inte på något mera. Inspirationen tog slut.
– Vill du att jag hämtar en kopp till? Jag tror att om jag får citera din text så kan jag använda den redan i morgon.
– I morgon? Vad är det för dag i morgon?
– Onsdag. Onsdagen den 22 november.
– Det är det ju idag, sade Marianne. Javisst, den är tidsinställd! Nu klottade jag på bordet… och skärmen… ursäkta, jag skall torka bort det…
– Nej, rör inte skärmen! Låt det torka. Jag startar om den:
”Jag satt och skrev med en kopp kaffe framför mig när Terhi dök upp.
– Hej, sade hon, vad håller du på med? Får jag slå mig ner?”
– Jag läser, sade jag. Det är Falskmyntarna av André Gide. Har du läst den?
– Ja, sade Terhi. Den fanns i skeppsbiblioteket på Kormoran. Jag läste den där. Det var min syster som rekommenderade den. Hon tyckte att…
Forts. i morgon