Halvt ihjälskjuten av en ljusröd man i vassen lämnar jag skyndsamt den våta valplatsen. Han förrättar sin andjakt och jag är en hårsmån från att kunna ha fått känna mig träffad.
Men det är en mycket lång mån, för den skulle involvera att han siktar och skjuter på mig och varför skulle han nu det, tror du? Det är förbjudet i ordningsstadgan. Där fanns en and.
Där på vägen blir jag i stället varse ett omotiverat gammalt träslott. Det har inte sett sina bästa dagar (för hus har inga synorgan) och blickar nu med söndriga ögon och flagande mål in i den folktomma skogen.
Men mitt på den övergivna gården står där en staty av en hjortkalv i det långa gräset. Den är så välbevarad och naturell att jag närmar mig den för att se om konstnärens graverade namn finns att läsa och då hoppar den iväg. (Om den var försedd med signatur, får jag därför kanske aldrig veta det.)
Man jagar nu.
Men varför skjuter man då inte hundar? En hjort finns det ändå mening med, och änder likaså. Ack, en dag utlyser man hundjakt den 1 september och de röda mössorna fyller gator och trottoarer med skallande skott. Sedan släpar man inte längre dessa stackars varelser längs trafiklederna. Köttet kastas för katterna.
Grymt? Ja, det tycker hjorten också. Och en enda and. Men ännu grymmare att hålla djur som prydnadssaker och emotionella gisslan. Ett skott eller ett livslångt lidande.