Camilla vid skiljevägen

En upphetsad fågelskådare flaxade vilt med armarna och utbrast: Det är vår, det är vår!

– Jo nej, sade jag… ingen har väl bestridit er äganderätt… ja, du menar förstås årstiden!

Han instämde. Han hade fångat uppgifter i flykten om de första flyttfåglarna i Hangö.

Men jag vandrade ”hemåt”. Jag hann ifatt en halvbekant sur tös som nu log.

– Det är vår! sade hon och det var ett leende jag såg, det måste ha varit ett sådant.

Ytterligare mötte jag en pensionerad polis. Också han uttryckte som sin bestämda åsikt att våren har kommit!

Fast han gick illa. Med dessa tre vittnesbörd låter jag mig nöja.

Det är väl det då.

Änkefru Memoria Melin visade mig sitt kylskåp. Där fanns ingen mat.

”Jag är gammal och nu lever jag på minnen”, gnolade hon med darrande stämma. I skåpet fanns gamla papperslappar och gulnade ark, där fanns en mängd små föremål, stenar, torkade blommor och mycket annat.

Det förvånade mig, ur rent näringsfysiologisk synpunkt, att ett sådant liv är möjligt.

I fru Memorias frysfack fanns hennes allra äldsta minne, en blöja från 1937. Den tar hon inte fram i värmen men hon visade mig några papperslappar.

– Här, sade hon, är min första gasräkning. Här är kvittot från blomsteraffären vid krigsslutet 1945. En biljett från Olympiska spelen i Helsingfors. Det där fotografiet är från ditt ettårskalas. Här är en pressad vitsippa från…

Stenarna var plockade på diverse känslomättade platser. En bit av Berlinmuren hade någon bedragerska stulit och bytt ut mot en vanlig sten. Men minnena kunde skurkan inte fara iväg med…

Fru Memoria har vatten i bostaden även om hon inte dricker det utan får sitt vätskebehov tillfredsställt av barndomens somrar vid en insjö i Toijala. Hon bjöd dock mig på ett glas.

I sanning en märklig tillvaro!

Men gamla schlagrar innehåller mera sanning än man skulle tro. Omkostnaderna blir också små.

Hemkommen slog jag av värmen och letade på YouTube. Där fanns en sång som hette ”Du är solen i mitt liv”.

Den fungerade inte. Men det kan bero på den kyla hon visat mig på sistone.

Småskolan var ett trivsamt gammalt hus och det stod på en backe utan omgivande, synliga stängsel. Jag skulle egentligen ha inlett med bekännelsen att jag nu, nära livets slut, insett att jag tyckte om den tiden. Men man får bara inte börja en skrivelse med ’jag’.

Men dessa stängsel lät vår välmenande lärarinna oss internalisera i stället.

Först det här med punkterna. Hade man något att säga, skulle detta avslutas med en punkt. Var det ens avsikt att något skulle följa i omedelbar och logisk anslutning till det sagda, skulle meningen avslutas med kolon. Det betyder ”nu kommer det något”.

Lilla Leif markerade och avbröt henne, vilket egentligen inte var tillåtet.

– Kolon, sade han ängsligt. Kolon!

Sedan kommatecknet. Det kan användas vid uppräkningar. Ett, två, tre. Tankstreck – ja, dem tillägnade jag mig med en alldeles särskild iver. (I hög ålder har jag äntligen fått bruk för dem.)

Runt skolgården löpte en hög betongmur av parenteser. Små citationstecken, både enkla och dubbla, hade spetats ner i murbruket på krönet och gjorde den omöjlig att forcera. Inte ens efter skoldagens slut vågade någon av oss försöket att klättra över.

På den tiden var skoldagarna mycket långa – tjugo, ja, trettio år hörde till vanligheten.

Uppfostran är egentligen en ganska enkel sak. Man gör som andra och som man blivit tillsagd.

Avfostran är mycket svårare.

Men. Nu, kan jag ”då” äntligen. Pusta… UT!!!? Fri. Från – hämningar & tryckande; band.

Nu kan det avslöjas!

Elma (55) slår ett överraskande faktum i bordet: det är gröt hon äter på morgonen!

Alla nyttjare av sociala medier är chockade! Och inte blir upphetsningen mindre av det hon sedan tar sig före!

Hon går ut på promenad iklädd en grå vinterrock som försätter alla mötande i trans!

Vilka fyra kändisar har iakttagits på julfesten i Folkets hus iklädda samma nyans?

Omöjligt att tro men det är gubben Lindström, gamla Alma i Kroggård, Stickan och ”Plutten” Nyberg!

Fotot invid publiceras här för första gången! Det avslöjar att hon är på pricken lik sin dotter (31) i samma ålder!

Efter vandringen går hon till sin hyresbostad på tredje våningen! Postiljonen (48) har iakttagits utanför dörren två gånger i veckan! ”De är bara vänner”, antyder en förtrogen väninna i B-trappan hemlighetsfullt!

På kvällen skriver Elma en intimt avslöjande dagbok som får läsarnas nyfikenhet att explodera! ”Den får ni läsa först efter min död!” säger hon med en blinkning som förlänger nätfolkets upphetsning till nästa nummer!

Nu får det vara nog med färger, tänkte jag, men vädret var av en annan mening.

En blå vind blåste upp och tvingade sig på mitt medvetande. ”Hur luktar blått? Hur luktar blått?” envisades den i alla springor.

Och jag måste, bara måste, berätta. Det gula från i förrgår är glömt då världen är blå.

Det allra egendomligaste som kan sägas om det blå är ljudet. Ljudet av blått – ett intensivt pipande, inte i diskant, utan djupt i det blås bas. Ett grovt pip, kunde man uttrycka saken.

Jag vet om fotgängare som skär det blå i klyftor när de vandrar. Det är bara vissa dagar detta går för sig men då låter det sig göras helt eminent.

Ola, till exempel. Ola går med långa, långa steg och hinner ändå med att eftertryckligt sätta ned sin sko på trottoaren vid varje steg.

Många avundas honom den förmågan. Han är blå!

Ta ett par ben. Sväng dem turvis från höften nedåt så att ni samtidigt förflyttar kroppen framåt genom att vila med tyngden på fotsulorna. Gör det tills ni känner en het blånad i benen. Då är det dags.

Stanna! Dra in andan!

Just det är det blå, det är blås doft.

I skoaffären bor en liten, liten tant som känner hemligheten. Ingen annan.

Det stog ett mörksvart åskmoln borta vid horisonten. Det slog sig för knäna och gapskrattade och log så innerligt belåtet som bara ett stormmoln ler.

I jämförelse med henne som satt vid bordet.

Hon var försänkt i en djup bedrövelse. Hon hade mist pengarna, sålt både smöret och margarinet och tjuvar hade farit iväg med resten.

Det är ett välsignat tillstånd. Vad tryggare finns väl än en depression som är mera än djup, en som vilar på tillvarons själva fasta botten?

Med uggellika blickar blängde hon på folket. Sitt leende hade hon avsatt för alltid med en rundlig avskedsgratifikation och under förutsättning att det använde pengarna till en utrikesresa.

Det kan hända att hon sitter där än. Det är inte alls omöjligt. Ett sådant tungsinne rubbas inte av små caféfröknar och då är det lättast att låta henne hållas tills det är öppningsdags igen. Men när jag gick, hade jag ändå försökt muntra upp henne.

Jag vet att detta bara är småspik och jordgubbar och att tungsinne inte kan rubbas. Men man försöker ju reflexmässigt med små vaccinsmuntrationer för att själv inte drabbas.

Ett tungsinne i själen är farligt när det kommer oförmärkt, smygande, bakifrån. Ett tungsinne måste man ta emot med höjd blick och öppna armar.

Hon som satt där, nog vet jag hur det är med henne: det är möjligt att jag, om jag återvänder, finner en lärka på hennes stol. (Vårens första, till och med.)

Åskmolnet slutade skratta. Det tunnade ut sig och övergick i ett dis med droppar lika små som små, små droppar i dis som utgått ur ett åskmoln.

Jag ville jag vore deprimerad som hon en gång, en enda.

Då skulle jag skriva ord som meteorstenar och med klang av koppar. Kommer jag någonsin att göra det? Jag misströstar allt mera.

Hur doftar gult? undrade jag den 17:e ds.

Gults doft har egentligen en liten, liten anstrykning av rött. Inte mycket, bara så mycket som får rum på ett knappnålshuvud när alla änglarna är ute på uppdrag.

Men det är nog. Min mormor var finsk men hon hade en svart päls som hon bar vid högtidliga tillfällen. Ett sådant var Evangeliföreningens hundraårsjubileum i Åbo.

Gul doft är genomträngande men för den skull inte alls obehaglig. Gult blev hennes hår då hon blev gammal, det blev inte morfars. Han lyssnade i stället på väderleksrapporten vid fönstret och undrade om det snart skulle bli regn? Och det blev regn. Många, många gånger regnade det.

I regnet exploderar gult. (Med en liten, liten anstrykning av rött.)

En gång kände jag en kvinna vars alla minnen var gula. Hon hade levt i Sverige en stor del av sitt liv men det berodde inte på det. Den andra hälften av hennes minnen var nämligen svart – illsvart.

Hon kände inga dofter. – Du doftar gult, måste man därför säga, när hon var orolig. Eller: du är ren, ja, du kan närma dig mänskorna.

Hon blev inte gammal men att döden är en blekgul häst, det hör inte livet till, och nu skriver jag endast om livet och det livet tillhör.

Ja, blommorna! Igår sade Mona att hon gärna ville se gulsippor. De lär växa i Ekenäs.

GULT är ögonbedövande skönt för den vars ögon gulnat tidigt. De andra – mänskorna – tycker sig se grönt eller rött eller någon annan färg. Bara inte gult.

Gult smakar sol, tyckte Diktonius. Solsmakare är vi alla, åtminstone i början och i slutet av oss själva.

Och detta var svaret på frågan, ifall någon undrar hur gult doftar.

– Är Sixten här?

– Hur så?

– Jag har ett ärende till Sixten.

– Vad gäller saken?

– Det är en sak jag helst vill tala om med Sixten.

– Jag vet inte om han är här just nu.

– Men jag tyckte jag såg Sixten gå hitåt?

– Nå, du kan försöka se om han är där borta…

Sixten är där.

VERSION I:

– Det är en ryslig käring jag har! säger Sixten. Hon övervakar varje steg jag tar!

VERSION II:

– Det finns ingen lika trofast hustru som min, säger Sixten. Utan henne skulle jag inte klara mig.

– – –

RÄTT SVAR: !agitkir ned rä åvt noisreV

Generande. Vardagliga. Upprörande. Likgiltiga.

När man blir gammal och snart skall dö, är det en mängd minnen från fordom som bildar kö vid medvetandets tröskel.

Märkliga är de inte. De är alla utan bestående värde, som ett gammalt kåseri i Det Bästa. Unika är de bara i den meningen att ingen annan någonsin kommer att erfara eller har erfarit just dessa tingens konstellationer.

De kan ju inte förklaras, inte beskrivas. En oändlig uppräkning av föremål och omständigheter är till ingen nytta. Det vi kallar ”fakta” har föga att erbjuda.

Jo visst, det är en ladugårdsbacke. Det är vår eller sommar och doften av fyrtio kor och blommor känns här. Nästan densamma som en annan morgon fyrahundra kilometer och tjugo år längre bort. Men den gången var jag bara sex år eller sju. Ryckvis överfar minnet rummets och tidens imaginära gränser. Där! Där är den igen men detta är morfars och mormors hus. De bleknar bort. Nu är jag ute i skärgården men i samma ögonblick sitter jag här igen.

Framför mig på bordet står en hög och smal vas. Människorna har firat vändag. Det är ett café, ett café måste det vara. I vasen finns fyra gula blommor.

Hur doftar gult?

Blekt gula blommor.

Den knäppskalle / fantast / foliehatt jag nämnde i det föregående, bor i en elegant synvilla vid stranden. Jag har tagit del av hans dagordning och som den företer vissa enskildheter av allmänt intresse, finner jag det vara under min värdighet att dela med mig av mina insikter och gör det därför beredvilligt.

Herr Hörhö har en stor bekantskapskrets, vilken nästan uteslutande består av fiender – både hemliga och uppenbara sådana. Det finns ett stort inslag av psykopater och sadister i den, de förföljer och baktalar honom ständigt och de har även förstört hans ung- och barndom.

Han var ett missförstått barn. Hans föräldrar förstodo honom icke och i den mån de eventuellt gjorde det, gav de sin inneboende elakhet fritt spelrum visavi hans uppfostran.

Det var en medveten, beräknande ondska som riktade sig endast mot herr Hörhö och inte mot något av hans många syskon.

På det näringsställe där hr Hörhö redogjort för sin eländigt lyckade tillvaro, har han med utsökt precision och känslighet inregistrerat och definierat en mängd sneda blickar, onda avsikter m.m. dylikt hos de övriga cafégästerna.

Under den vardagliga ytan döljer sig många förvridna begär och perversa föreställningar hos dessa till det yttre oförvitliga medborgare.

Hr Hörhö trivs med att vara förföljd och missförstådd. Det är ett yrke och en fritidssysselsättning bland andra, och som sådan värd varje bloggläsares tvivelaktiga och beräknande uppskattning. Bortåt sextiden på kvällen var jag fortfarande hans enda verkliga vän.

Och VAD menade jag med det?