Generande. Vardagliga. Upprörande. Likgiltiga.
När man blir gammal och snart skall dö, är det en mängd minnen från fordom som bildar kö vid medvetandets tröskel.
Märkliga är de inte. De är alla utan bestående värde, som ett gammalt kåseri i Det Bästa. Unika är de bara i den meningen att ingen annan någonsin kommer att erfara eller har erfarit just dessa tingens konstellationer.
De kan ju inte förklaras, inte beskrivas. En oändlig uppräkning av föremål och omständigheter är till ingen nytta. Det vi kallar ”fakta” har föga att erbjuda.
Jo visst, det är en ladugårdsbacke. Det är vår eller sommar och doften av fyrtio kor och blommor känns här. Nästan densamma som en annan morgon fyrahundra kilometer och tjugo år längre bort. Men den gången var jag bara sex år eller sju. Ryckvis överfar minnet rummets och tidens imaginära gränser. Där! Där är den igen men detta är morfars och mormors hus. De bleknar bort. Nu är jag ute i skärgården men i samma ögonblick sitter jag här igen.
Framför mig på bordet står en hög och smal vas. Människorna har firat vändag. Det är ett café, ett café måste det vara. I vasen finns fyra gula blommor.
Hur doftar gult?
Blekt gula blommor.