Den knäppskalle / fantast / foliehatt jag nämnde i det föregående, bor i en elegant synvilla vid stranden. Jag har tagit del av hans dagordning och som den företer vissa enskildheter av allmänt intresse, finner jag det vara under min värdighet att dela med mig av mina insikter och gör det därför beredvilligt.
Herr Hörhö har en stor bekantskapskrets, vilken nästan uteslutande består av fiender – både hemliga och uppenbara sådana. Det finns ett stort inslag av psykopater och sadister i den, de förföljer och baktalar honom ständigt och de har även förstört hans ung- och barndom.
Han var ett missförstått barn. Hans föräldrar förstodo honom icke och i den mån de eventuellt gjorde det, gav de sin inneboende elakhet fritt spelrum visavi hans uppfostran.
Det var en medveten, beräknande ondska som riktade sig endast mot herr Hörhö och inte mot något av hans många syskon.
På det näringsställe där hr Hörhö redogjort för sin eländigt lyckade tillvaro, har han med utsökt precision och känslighet inregistrerat och definierat en mängd sneda blickar, onda avsikter m.m. dylikt hos de övriga cafégästerna.
Under den vardagliga ytan döljer sig många förvridna begär och perversa föreställningar hos dessa till det yttre oförvitliga medborgare.
Hr Hörhö trivs med att vara förföljd och missförstådd. Det är ett yrke och en fritidssysselsättning bland andra, och som sådan värd varje bloggläsares tvivelaktiga och beräknande uppskattning. Bortåt sextiden på kvällen var jag fortfarande hans enda verkliga vän.
Och VAD menade jag med det?