Det stog ett mörksvart åskmoln borta vid horisonten. Det slog sig för knäna och gapskrattade och log så innerligt belåtet som bara ett stormmoln ler.
I jämförelse med henne som satt vid bordet.
Hon var försänkt i en djup bedrövelse. Hon hade mist pengarna, sålt både smöret och margarinet och tjuvar hade farit iväg med resten.
Det är ett välsignat tillstånd. Vad tryggare finns väl än en depression som är mera än djup, en som vilar på tillvarons själva fasta botten?
Med uggellika blickar blängde hon på folket. Sitt leende hade hon avsatt för alltid med en rundlig avskedsgratifikation och under förutsättning att det använde pengarna till en utrikesresa.
Det kan hända att hon sitter där än. Det är inte alls omöjligt. Ett sådant tungsinne rubbas inte av små caféfröknar och då är det lättast att låta henne hållas tills det är öppningsdags igen. Men när jag gick, hade jag ändå försökt muntra upp henne.
Jag vet att detta bara är småspik och jordgubbar och att tungsinne inte kan rubbas. Men man försöker ju reflexmässigt med små vaccinsmuntrationer för att själv inte drabbas.
Ett tungsinne i själen är farligt när det kommer oförmärkt, smygande, bakifrån. Ett tungsinne måste man ta emot med höjd blick och öppna armar.
Hon som satt där, nog vet jag hur det är med henne: det är möjligt att jag, om jag återvänder, finner en lärka på hennes stol. (Vårens första, till och med.)
Åskmolnet slutade skratta. Det tunnade ut sig och övergick i ett dis med droppar lika små som små, små droppar i dis som utgått ur ett åskmoln.
Jag ville jag vore deprimerad som hon en gång, en enda.
Då skulle jag skriva ord som meteorstenar och med klang av koppar. Kommer jag någonsin att göra det? Jag misströstar allt mera.