Camilla vid skiljevägen

Skägget talade och sade:

– Jag har en son i Schweiz. När han studerade i Bern, råkade han där en man som också är hemma från Nurmijärvi. Mannen är rik och lät min son bo nästan gratis i en liten bostad som han ägde. Min son kunde därför leva ett ekonomiskt bekymmerslöst liv under studietiden. Sedan hjälpte hans vän honom till hans första anställning i Schweiz. Nu har han avancerat inom banken och han talar flytande tyska och franska förutom engelska. Han har en stor Mercedes och ett eget hus utanför Genève. Han besöker Finland i affärer minst en gång varje år och då bor han på ett av de dyraste hotellen i Helsingfors.

Jag klarade strupen, svarade och sade:

– Det var ju bra det.

Gustaf Fröding skrev om stänk och flikar av liv som sköljs upp på livsens stränder.

Kunde ögat skåda
bilden av det hela,
kunde örat höra
strängarna, som spela
huvudmelodin,
kunde sedan båda
konstfullt sammanföra
allt i symfonin,

visste då vårt öga,
visste då vårt öra
att det högsta höga
och det lägsta låga,
våra tankar våga
dröjande beröra,
såsom toner höra
med i harmonin.

Vad menar han? Kanske satt Fröding någon gång på R-kiosken i Alberga i duggregn i mars och väntade på att något stort skulle ske.

En kilometer längre bort finns en travbana – Vermo.

Bakom min rygg sitter någon som med mobiltelefonen lyssnar på travreferat.

Jag vänder blicken en aning bakåt, helt litet, bara så mycket att jag ser glansen i bakkappan på hans svarta lågskor.

En värld av kunskap sätts i detsamma samman för mig av dessa syn- och kunskapsfragment – rösten i mobilen, den ort där jag befinner mig, en kvadratcentimeter av en sko sedd bakifrån. Av dessa stänk gör jag mig en bild av mannen. Den visar sig fullständigt riktig när jag omsider vänder mig helt om och ser honom på det vanliga sättet. Jag kunde tilltala honom med ett släktnamn – med stor chans att träffa rätt. (Åtminstone har han någon nära anförvant med det namnet.)

Mycket är det inte som behövs. (Fritt efter Fröding.)

Det finns ju folk som benhårt håller fast vid dogmen om änglars icke-existens.

På sistone har jag blivit bjuden på rundturer i huvudstadsregionen av två unga kvinnor, som inte båda kan kallas förtjusande. Den första av dem var nämligen bedårande. Hon bar inte änglavitt utan en mängd färger, inhandlade på lopptorg och återvinning.

Hon tog sig an en vandringsman med biljettbekymmer och hon nöjde sig inte med att upplysa om vägen och köpa honom en mobilbiljett (jo, jag betalade henne i äkta mynt – har änglar fickor?) utan tog sig tid till en lång kringfärd med guidning. Vad mycket nytt där har byggts! Vad mycket hon visste! Också om riktig kultur.

Det är märkligt. Och den andra?

Hon hjälpte mig också, på liknande vis. Men inte lika grundligt. Det kan ha varit en praoängel.

Jag vet inte vad det beror på. Men driver man omkring utan mål och mening sänder Livet omedelbart dem i ens väg. (Se föregående inlägg.) M… och K… och lilla k…

Sätter man ett mål för sin vandring, kan allt ofta slå sig till en bläddra.

Om det inte är något viktigt. Jag hade ett viktigt, tidsbestämt sammanträffande igår på en plats där jag bott men inte längre har några vänner och fränder. Min ena loppsko sprack! Foten var genomvåt och sjuk. Jag orkade inte gå dit jag skulle. Ingen buss dit, inte. En stund grät jag inre tårar på den sista hållplatsen men vände mig sedan mot färdriktningen för återfärd.

Då någon känner igen mig! Hon kör mig dit jag är på väg. Om de vänner jag en gång haft men som nu är döda eller mycket gamla – om dem och om min släkt vet hon mera än jag själv.

Och framkommen är jag hemma på jorden igen. Först när hon är borta inser jag vad som skett.

Sedan möter jag mötet, dricker kaffe och tar en annan väg ”hem”.

E de int underligt?

Hon var svart och trött och uppgiven.

Denna gång var det inte på det café där jag bor utan på bussen. Hon kom från Nigeria och hennes namn var unikt – tror jag. Vi kallar henne M.

Hon studerar till sjuksköterska och kom till detta landet i en luftballong från Ukraina vid den tiden när kriget bröt ut. Vad tycker hon om studierna? Om finländarna?

Det är en giftig atmosfär sade hon. Toxic. Finländarna är elaka, beräknande, snåla, rasistiska…

Vanligen har utlänningar artiga fraser till hands om oss. Jag blev intagen av M:s uppriktighet. För när hon började utlägga med exempel, fann jag att hon hade rätt. Jag höll med henne i allt.

Det är verkligen sådana vi är. Det är bättre i Lagos.

Det var inte många gånger hon log. Hon isolerar sig, sade hon. Hon skall hålla sig för sig själv tills hon får sin examen – då vill hon till ett annat land. I USA har hon släktingar och vänner. Här har hon inga.

Fast mig lovade hon besöka i sommar. (På cafét där jag bor.)

Hon fick mitt nummer, jag frågade inte ens efter hennes. Nigerianskor håller ord.

Själarnas harmoni, talar man om.

Vad är det som gör att två individer av skilda sorter fattar tycke för varann?

Nu satt där på cafét en kvinna med ett litet barn. Kvinnans profil var gjord efter en mycket, mycket enkel grundritning. Inte så att hon skulle se illa ut, nej, hon var normal. Men profilen, huvudet sett från sidan, var helt enkelt en cirkel. Från hårfästet till strupen följaktligen en halvcirkel. Pannan började bågen, hakan drog sig tillbaka, näsan vållade ingen störning.

Hon hade ett par glasögon som förtog det abrupta intrycket av halvcirkel och frisyren var kanske också arrangerad med tanke på detta: en knoka i nacken. Hennes leende var en gnagares med korta tänder.

Så kom en man som uppenbarligen var hennes. Han satte sig mitt emot. Han var lång men det iögonenfallande var profilen. När han radat in fötterna under bordet vände han blicken åt sidan.

Profilen var inåtvänd. Som på en nymåne. Näsan var lång som han själv, men den var hög och stod inte ut.

Ja, de passade för varandra!

Inte är själarnas harmoni oberoende av kropparnas.

– Nu är det jämnt en månad kvar, sade Gunilla.

Farmor log och klappade förtjust i händerna. Jag är så förväntansfull, sade hon, och nickade vänligt åt svärdottern.

– Fyller du hundra år? frågade sonsonen.

– Nej, bara sjuttio, log farmor. Men det är också en hög ålder. Du är ung, du har ännu… lång tid kvar att leva.

Hennes son vände bort blicken. Han sade:

– Ja, ditt liv har varit långt. Och innehållsrikt. Du är alltid så vänlig. Du glömmer bort dig själv. Gunilla och jag är verkligen tacksamma.

Farmor log igen.

– Ingenting att tacka för! Och jag är ju ändå så ensam sedan Holger gick bort. När jag var i er ålder, då skulle vi inte ha kunnat fira min mors högtidsdag på samma sätt. Den nya lagen kom i precis rätt tid.

– Och den träder i kraft just idag, sade Gunilla. Hon läste högt för sig själv från mobiltelefonens skärm:

”Lagen om rätt till frivillig eutanasi för seniorer som uppnått 70 års ålder träder i kraft idag. Justitieministeriet meddelar…”.

Texten fortsatte men farmor gick fram till fönstret. Hon förde gardinerna åt sidan och tittade ut över sin trädgård. Nog skulle hon ju vilja… ännu en vår… Men barnens bästa går i främsta rummet.

– Här kom ett textmeddelande också, sade Gunilla. Vi har fått ett nytt kostnadsförslag för renoveringen här. Vill du läsa, Göran?

Göran ville inte.

– Vi måste gå nu, sade han.

Och de gick.Farmor såg efter dem i fönstret. Hon log och viftade glatt så länge deras bil syntes. Men hon tänkte på annat, hon såg inte ens att hjulen av misstag krossade några av hennes älsklingsblommor i rabatten. Gången var smal och att manövrera ett stort fordon på den var inte lätt.

Ensam i rummet blev hon allvarlig. Hon ville inte höra på radio eller se på TV. Hon hoppades att ingen skulle ringa. Och fastän hon inte varit sjuk en enda hel dag i sitt liv kände hon sig trött. Illa till mods – vad var det med henne? Nog var det ju ändå rätt beslut hon fattat. Bättre… bättre att förekomma än förekommas?

Båda är de dängare i grönhet, det visste jag, men betydelsen av detta enkla faktum uppgick inte för mig förrän efteråt.

Det var mycket folk i och kring S, nickningar utbyttes och kvitterades i farten. Men när de kom, hejdade de mig vänligt, samtalade och förhörde sig mycket ingående och länge om min levnads tillstånd och försäkrade sig om mitt välmående.

Vadan denna hjärtlighet? Det är dock en tid och två tider sedan vi senast såg.

Men då vi skildes åt, frågade jag henne vilket hennes ämbete nu är?

Hon förklarade att hon har översta översynen över vårdandet och handhavandet av hotade arter och naturresurser i kommunen.

S

Arbetet på mitt lexikon över ting och företeelser som antingen inte finns eller som endast existerar mycket svagt eller förvirrat fortgår. Det gäller alltså enbart ord på SU-.

Det är ingen susselsättning (= urke, bestur) på heltid men jag vill redogöra för grunddragen. Först gäller det att ge en definition av vissa substantiv (tingord), några exempel:

– suggestion = dibarns matsmältning
– support = krogdörr

För verb gäller ofta att ostentativa definitioner är bäst:

– susa = det säv gör då våg slår

Detta för tanken till ett vanligt uttryck som inte bör härledas från detta verb utan från ett låneord, nämligen

– sus och drus = hebreisk ryttare (av סוּס)

Adjektiven kan bli substantiverade och v.v., sådana förekommer ofta i bestämda sammanhang:

– sublim = valla för blidföre, ”klister”
– summarisk = bokföringsbrott

Inte sällan är det personnamn som införlivats med språket:

– submarin (statsministerns sekreterare)
– successiv (pensionerad expedit vid ett café i Eira)
– Suttner, Bertha von har gett upphov till uttrycket ’krutgumma’ genom sin liaison med herr Nobel

Några vardagliga ord:

– surrealism, ljudet av grannens dammsugare en söndagsmorgon
– surrmjölk, en separatorprodukt

Arbetet är stundtals stimulerande men ibland tröttande. Jag medger att jag ibland lägger det från mig med en exhalationssmack (suck).

S

SUMPMÖSS (Neotomys ebriosus pseudovariata)

Som tidigare framgått arbetar jag på ett uppslagsverk över icke-existerande ting och företeelser. På gränsen mellan det reella och det fiktiva kryllar det av sådana och de som överskridit gränsen till fantasins värld är ändå långt flera.

Det är därför nödvändigt att strängt avgränsa arbetet. Mina låtsaskamrater sköter resten – jag har tagit mig an ord börjande på bokstäverna SU, främst icke-existerande men även en del sådana som antingen aldrig iakttagits eller vilkas existens med skäl betraktas som synnerligen tvivelaktig.

De icke- eller endast svagt existerande tingen och företeelserna bör, för att förjaga alla föreställningar om verklig existens, lämpligen associeras med vilka slumpmässigt valda ord och begrepp som helst.

Sumpmösset inordnas taxonomiskt bland sumpråttorna, som hittills varit ensamma i sitt släkte. Orsaken är inte sällskaplighet utan nödvändigheten av att på något sätt kunna visualisera sagda djur i tanken. (Detta är, i förbigående sagt, ett ständigt återkommande problem vid beskrivningar i ett uppslagsverk över det icke-existerande eller endast svagt, svagt existerande.)

Ordformen ’sumpmöss’ kan inte böjas i pluralis pga. dess engångskaraktär. Försök i den riktningen är meningslösa.

Jokkmokks-Jokke, Bengt Simon Johansson (1915-1998), var en svensk sångare. Han har inget samband med sumpmösset. Jag återkommer småningom med uppslagsordet SUBHUND (eng. underdog).

Känslan av skam är en märklig känsla.

Letar man på Wikipedia hittar man en lång utredning som inleds: ”Skamkänsla är en upplevelse av att förlora sitt anseende eller gillande hos andra, vare sig upplevelsen är korrekt eller inte. Skamkänslor handlar om föreställningar om hur andra uppfattar ens egen person, vad man har gjort, eller vad man har sagt.”

Som tidigare här konstaterats, är denna utredning bristfällig. Den förklarar inte hur jag kan känna skam för andras beteende.

Likaså förblir det oklart hur man kan känna skam inför döda mänskor eller inför mänskor man med all säkerhet inte kommer att möta på nytt. Tillfälliga känslor av tillgivenhet kan dö bort eller förändras, fiendskap försvinner kanske med nya insikter om personen. Men skammen, skammen förblir också då: varför blev min kärlek inte bestående, varför dömde jag dig orättvist?

Däremot är det säkert riktigt att skamkänslan inte är beroende av om ”upplevelsen är korrekt eller inte” (fast hur skulle en icke-korrekt upplevelse se ut?).

Med tanke på att denna upplevelse är synnerligen ofta förekommande och allmän, inför jag härmed en skamdag. Skamkänslan har många gånger sin rot i att man missförstått en situation och agerat i överensstämmelse med sin missuppfattning. Det är att förmoda att man gjort bort sig i denna mening otaliga gånger utan att själv någonsin ha blivit varse det rätta förhållandet (eller man har glömt det eller förträngt det så grundligt att det inte dyker upp i medvetandet igen).

Skam är i många avseenden en irrationell känsla men man kan åtminstone rationalisera firandet. Idag, på de Okända Misstagens Dag, föreslår jag en stunds intensiv skam på kvällen klockan 18.

Skam är en synnerligen individuell känsla men ett gemensamt firande är ett slags kollektiv terapi. Det finns så mycket att skämmas för.

Vi borde skämmas också för att vi tar så lätt på saker och snabbt glömmer bort dem. Skriv därför upp datumet på väggen med stora bokstäver, liksom orsaken till firandet. Jag tror att bokhandlar och snabbköp snabbt kommer att saluföra kort med färdigtryckta texter – ”Har du ingen skam i kroppen?” eller ”Du borde skämma ögonen ur dig!”

Jag brukar inte köpa sådana kort. Men jag såg gärna att ni tar för vana att hälsa dem ni möter under skamdagen och att ni skickar vänner, bekanta och övriga meddelanden med den lika enkla som hjärtliga uppmaningen: ”Skäms!”