Det var kväll. Det var mörkt. Det var ett uselt före.
Där avtaget från motorvägen korsar ringvägen, var trafiken livlig. Nästan nere i diket stod en lastbil parkerad.
I mörkret, i förbifarten, såg jag inte tydligt vad som hänt men väggen på lastflakets ena sida var sönder och någonting hade spritts ut på vägen. Föraren hade ingen möjlighet att hejda trafiken här.
I stället stod han vid vägkanten och gjorde ibland livsfarliga rusningar ut på körbanan i det tilltagande mörkret och ovädret, för att ändå kunna bärga åtminstone något av den kringspridda lasten och därmed även minska faran för medtrafikanterna.
Varför ser jag ständigt metaforer för livet självt på mina färder?