Den här sjön är som en amfiteater. Åtminstone den del av stranden som är offentlig. När man kommer dit ensam på kvällen är det alldeles mörkt. Sommarstugors fönster lyser i fjärran men när man vandrar ner längs de många trappstegen måste man bara lita på att varje trappsteg är på den plats där det förut varit och att ingenting lämnats kvar, som kan bringa en på fall.
Omklädningsutrymmena var tomma och mörka – man fick känna sig för. Vid vattenbrynet börjar ögonen småningom vänja sig och ute på en av de två långa bryggorna ser jag en svart figur. Någon sitter verkligen på bryggan, hopkurad och orörlig. Det är kallt och vått och någon har antagligen något isolerande material att sitta på.
Den svarta är tyst och orörlig. Sover den? Eller betraktar den min hastiga simtur – mitt dopp?
Den är inte skrämmande, tvärtom. Någon annan finns alltså på plats. Men jag minns när jag rymde.
Var jag elva år då? Eller tio? Tidigt på morgonen gav jag mig iväg. Det var kanske tre kilometer till busstationen, tre mörka kilometer utan vägbelysning. Jag såg älgar stiga fram ur skogskanten, jag såg stora djur i min fantasi – jag var rädd, isande rädd.
Men jag kom fram till det lilla samhällets centrum och till bussen. Jag reste till en närliggande stad och där vandrade jag hela dagen omkring och när det blev kväll och natt blev jag funnen av min far – i järnvägsstationens väntrum.
– Varför gråter du? frågade jag. Det hade jag inte sett honom göra förut.
Inte hade jag förstått hur orolig han verkligen varit. Han hade sökt efter mig också i en annan stad, över hundra kilometer i den andra riktningen. Han hade alarmerat vänner som deltog i letandet.
Och sedan rymde jag aldrig mera. Jag höjer handen mot den tysta när jag går upp igen. Vad mörker vid vatten är tryggt i november.