Det var en tråkig och halvfull linje i utkanten av huvudstaden.
Längst framme satt två män, som samtalade. I övrigt var mänskorna tysta och det hördes vad de talade om.
Chauffören var en färgad kvinna.
Hon stannade bussen, vände sig till de samtalande männen och sade tillrättavisande: ”I denna buss diskuteras inte trosfrågor!”
Nej, jag var inte där. Men en av männen berättade idag för mig att de talat om den kristna tron.
Inte högljutt och störande.
Han brukar inte ljuga och jag har inga skäl att inte sätta tilltro till hans berättelse.
Kvinnan kan ha missuppfattat de föreskrifter man gett henne. Men jag skulle inte lika välvilligt ha låtit saken passera utan att kontakta bussbolaget.
Censuren breder ut sig. Hur många judar dog under andra världskriget? Det finns en fastställd siffra som ingen forskare får underskrida. Jag vet inte den exakta mängden och om det över huvud ges några förmildrande omständigheter vid domen men påföljder är att räkna med om man inte räknat rätt.
Och om man inte tror på påståendena om global uppvärmning? Då blir ens åsikter märkta, de ”flaggas” som det heter, i sociala medier och avlägsnas i grova fall.
Ändå verkar det som om våra politiker själva tror på det, när de säger att vi har en oinskränkt yttrandefrihet i landet. Åtminstone låter det så, när de mumlar bakom den obligatoriska masken. Det finns förbud mot diskriminering, fina förbud, vackra förbud.
Ingen får särbehandlas av medicinska skäl, ingen kan tvingas att lämna ut personliga uppgifter om sjuk- och hälsovård.
Men då får man inte resa, inte besöka olika platser och aktiviteter, kanske inte heller gå på bibliotek? Om det ännu är tillåtet kan man låna George Orwell och läsa om den sköna, nya svinfarm där alla djur är jämlika men vissa är mer jämlika än andra.
Jag såg en gammal journalfilm från sovjettiden där generalsekreteraren behängdes med ytterligare ett förtjänsttecken. Man såg nålen i funktionärens hand, han hade svårigheter med att fästa märket. Det såg ut som om han gav kamrat Brezjnev en spruta.
Men till sist lyckades det. Kamrat Brezjnev log och alla applåderade.
Det påstås, att kamrat B. fällde tårar vid sådana tillfällen. Han var bergfast övertygad om den dialektiska materialismens absoluta sanning i dess marxistisk-leninistiska utformning och därför även om systemets orubbliga beständighet.